Texter på ämnet

Vi ber nu Herren, som avslutning på denna stund av samtal med Honom, att han skall låta oss kunna säga, i likhet med den helige Paulus, att över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Den heliga Skrift lovsjunger denna kärlek med flammande ord: De största vatten förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den. Denna kärlek uppfyllde alltid Jungfru Marias hjärta, så till den grad att hon berikades med en moders hjärta för hela mänskligheten. I den heliga Jungfrun förenas kärleken till Gud även med omtanken om alla hans barn. Hennes ljuva Hjärta, som uppmärksammade de minsta detaljer - de har inget vin - måste ha lidit mycket av att bevittna bödlarnas kollektiva grymhet, deras ursinne, under Jesu lidande och död. Men Maria talar inte. I likhet med sin Son älskar, tiger och förlåter hon. Detta är kärlekens kraft.

Marias gudomliga moderskap är källan till den fullkomlighet och de privilegier som hon är begåvad med. I denna sin egenskap blev hon avlad utan arvsynd, hon är full av nåd, alltid jungfru, hon upptogs med kropp och själ i himlen och har krönts som hela skapelsens drottning, över änglarna och helgonen. Endast Gud är större än hon. Eftersom den heliga Jungfrun är Guds moder, besitter hon på sätt och vis en oändlig värdighet på grund av det oändliga goda som Gud är. Man riskerar inte att överdriva. Vi kommer aldrig att fördjupa oss tillräckligt mycket i detta outsägliga mysterium; vi kommer aldrig att kunna vara tillräckligt tacksamma gentemot vår moder för att ha gjort det möjligt för oss att ha ett så nära och familjärt umgänge med den heliga Treenigheten.

Vi var syndare och fiender till Gud. Återlösningen befriar oss inte bara från synden och försonar oss med Herren: den gör oss till barn, den ger oss en moder, samma som gav Ordet liv i dess mänskliga gestalt. Kan man tänka sig en mera översvallande, nästan överdrivet generös kärlek? Gud längtade efter att återlösa oss och hade många sätt att genomföra sin heliga vilja enligt sin oändliga vishet, men han valde ett sätt som skingrar varje tvivel kring vår frälsning och vårt förhärligande. På samma sätt som den förste Adam inte föddes av man och kvinna, utan formades av jord, antog den siste Adam, som skulle hela den förstes sår, en kropp i Jungfruns sköte för att till sitt kött vara lik deras kött, vilka hade syndat.

Låt oss ofta i vår bön, i lugn och ro, meditera över allt det som vi har hört om vår moder. Då kommer vi att i vår själ få det kompendium ingraverat, som vi behöver för att vända oss till henne utan att tveka, särskilt när vi inte har någon annan utväg. Men verkar det inte som om vi handlar så av egennytta? Visst är det så. Men är mödrar kanske ovetande om att vi som är deras barn vanligtvis handlar i viss mån av egennytta och ofta vänder oss till dem som en sista lösning? De är väl medvetna om det och bryr sig inte om det. De är ju mödrar, och deras oegennyttiga kärlek uppfattar - i vår skenbara egoism - den tillgivenhet och den säkra tillit vi som barn känner.

Jag vill inte - vare sig för mig själv eller för er - att vår vördnad för Jungfru Maria skall begränsas till de fall då vi vänder oss till henne med bön om hjälp i svåra stunder. Däremot anser jag inte att vi skall känna oss förödmjukade om det händer vid något tillfälle. Mödrar bokför inte de ömhetsbetygelser som deras barn visar dem; de varken väger eller mäter, småaktigt beräknande. Ett litet bevis på kärlek är som välsmakande honung för dem, och de ger långt mycket mer än de får. Om goda jordiska mödrar handlar så, då kan ni föreställa er vad vi kan förvänta oss av vår moder den heliga Maria.

Nu kanske någon av er tänker att vardagen, vårt livs vanliga lopp, inte lämpar sig särskilt väl för att med hjärtat dröja vid en så ren människa som vår Fru. Jag vill i så fall uppmana er att tänka efter något. Vad eftersträvar vi alltid, i alla våra göranden och låtanden, även om vi inte alltid gör det helt medvetet? När vi handlar av kärlek till Gud och arbetar med rätta avsikter, söker vi det som är gott, rent, det som bringar samvetet frid och själen lycka. Gör vi även ofta fel? Ja; men just att erkänna dessa fel är liktydigt med att med större klarhet upptäcka att vårt mål är detta: en lycka som inte är förgänglig, utan en djup, fridfull, mänsklig och övernaturlig lycka.

Det finns en skapad varelse som i denna värld uppnådde denna lycka, för hon är Guds mästerverk: vår allraheligaste moder Maria. Hon lever och beskyddar oss; hon befinner sig vid Faderns, Sonens och den helige Andes sida, till kropp och själ. Hon är densamma som föddes i Palestina, som ställde sig till Herrens förfogande från sin barndom, som mottog ärkeängeln Gabriels budskap, som födde vår Frälsare, som var tillsammans med Honom vid korsets fot.

I henne förverkligas alla ideal; men vi får inte dra slutsatsen att hennes upphöjdhet och storhet gör henne oåtkomlig och avlägsen. Hon är full av nåd, summan av all fulländning, och hon är moder. Med sin makt inför Gud, kommer hon att utverka det vi ber henne om; som moder vill hon bevilja oss det. Och som moder känner hon till våra svagheter och förstår dem, hon uppmanar oss att göra det goda, hon ursäktar oss och underlättar vår vandring, hon har alltid en lösning förberedd, även när det verkar som om det inte längre finns någon utväg.