Texter på ämnet

Många påbörjar men få avslutar. Vi som försöker uppföra oss som Guds barn bör tillhöra den senare kategorin. Glöm inte att bara uppgifter som avslutas med kärlek, som avslutas väl, förtjänar det beröm från Herren som vi kan läsa i den heliga Skrift: Slutet är bättre än början.

Ni har kanske redan hört mig berätta följande anekdot under något annat föredrag. Jag vill hur som helst åter påminna er om den, eftersom den är mycket talande och lärorik. Vid ett visst tillfälle letade jag i det romerska ritualet efter en bön för att välsigna den sista stenen i en byggnad, den viktiga sten som är så betydelsefull eftersom den på ett symboliskt sätt förenar många människors hårda, ansträngande och uthålliga arbete som varat i många långa år. Jag blev mycket förvånad då jag märkte att det inte fanns någon. Jag fick nöja mig med en benedictio ad omnia, en allmän välsignelse. Jag erkänner att jag tyckte att en sådan brist verkade omöjlig, och gick långsamt igenom ritualets index, flera gånger, men förgäves.

Många kristna är inte längre övertygade om att det helgjutna liv som Herren kräver av sina barn förutsätter att vi verkligen bemödar oss om att omsorgsfullt slutföra våra uppgifter - som vi skall helga - även i dess minsta delar.

Vi får inte erbjuda Herren något som inom ramen för våra stackars mänskliga begränsningar inte är perfekt, fläckfritt, noggrant utfört även i minsta detalj: Gud tar inte emot hafsverk. Ni får inte offra något med fel, förmanar oss den heliga Skrift, ett sådant blir inte till behag. Därför måste vars och ens arbete, de göromål som vi ägnar våra dagar och vår energi åt, vara ett offer som är värdigt Skaparen, operatio Dei, Guds arbete och arbete för Gud: kort sagt, ett fulländat, oklanderligt utfört arbete.

Arbetet: deltagande i Guds makt

Alltsedan människan skapades har hon varit tvungen att arbeta. Det har jag inte hittat på: det räcker med att slå upp de första sidorna i den heliga Skrift för att läsa att Gud - innan synden gjorde sitt insteg i mänskligheten och till följd av denna överträdelse även döden, mödorna och allt elände - formade Adam av lera och skapade vår vackra värld för honom och hans efterlevande, ut operaretur et custodiret illum, till att bruka och bevara den.

Vi måste därför vara övertygade om att arbetet är en fantastisk verklighet som ålagts oss likt en oeftergivlig lag som alla, på ett eller annat sätt, är underkastade, även om vissa försöker undandra sig den. Lär er noga att denna skyldighet inte har uppstått som en följd av ursynden och heller inte är ett modernt påfund. Det rör sig om ett nödvändigt medel som Gud anförtror åt oss här på jorden, tillsammans med våra livsdagar och en delaktighet i hans skapande kraft, så att vi kan förtjäna vårt levebröd och samtidigt skörda grödan till evigt liv:människan föds till att arbeta, som fåglar måste flyga mot höjden.

Ni kanske säger att det har gått många århundraden sedan dess och att det är mycket få som tänker så här och att majoriteten, i bästa fall, styrs av helt andra motiv. Vissa arbetar för pengarnas skull, andra för att försörja sina familjer, åter andra för att uppnå en viss ställning i samhället, för att utveckla sina talanger, för att tillfredsställa sina oordnade lidelser eller för att bidra till samhällets framsteg. Och i allmänhet ser de på sina arbeten som en ofrånkomlig nödvändighet.

När vi ställs inför ett så inskränkt, egoistiskt och simpelt synsätt, måste du och jag komma ihåg och påminna våra medmänniskor om att vi är Guds barn och har fått samma inbjudan av vår Fader som de båda bröderna i liknelsen i Evangeliet: min son, gå ut och arbeta i vingården. Jag försäkrar er att vi - om vi dagligen anstränger oss att se våra egna åligganden ur det perspektivet, att se dem som en uppmaning från Gud - kommer att lära oss att avsluta våra uppgifter med så stor mänsklig och övernaturlig perfektion som vi förmår. Ibland kanske vi gör uppror - som den äldste sonen som svarade: Nej, det vill jag inte - men när vi väl har ångrat oss kommer vi att kunna reagera och ägna oss med ännu större kraft åt att uppfylla våra plikter.

Yrkeslivets värde som exempel

Vi får inte begå misstaget att tro att apostolat inte är mer än att visa upp att man utför vissa fromhetsövningar. Du och jag är kristna men vi är även - samtidigt och i en oskiljaktig enhet - medborgare och arbetare som har vissa tydliga plikter som vi måste uppfylla exemplariskt om vi verkligen vill helga oss. Det är Jesus Kristus som manar oss: Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa, sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Yrkesarbetet - oavsett vilket - blir ett ljus som lyser för era kollegor och vänner. Därför brukar jag upprepa för dem som ansluter sig till Opus Dei, och påståendet gäller för alla er som lyssnar på mig: jag har inte någon glädje av att någon påstås vara en god son till mig - en god kristen - om det samtidigt sägs att han är en dålig skomakare! Om han inte anstränger sig för att lära sig sitt yrke väl eller att utföra sitt arbete omsorgsfullt kommer han varken att kunna helga det eller offra det åt Herren; att helga sitt vanliga arbete är själva kärnan i en äkta spiritualitet för oss som - försjunkna i timliga verksamheter - är fast beslutna att umgås med Gud.

Kämpa mot det överdrivna eftergivenhet som var och en brukar visa mot sig själv: var krävande mot er själva! Ibland tänker vi alltför mycket på hälsan, på att vila, vilket man inte får försumma just för att det är nödvändigt för att kunna återgå till arbetet med förnyade krafter. Men vila - det skrev jag redan för många år sedan - är inte att inte göra någonting alls. Det är att koppla av med verksamhet som kräver mindre ansträngning.

Vid andra tillfällen är vi, med falska ursäkter, alltför bekväma och glömmer det välsignade ansvar som vilar på våra axlar, vi nöjer oss med att klara skivan, vi låter oss dras med av krystade svepskäl för att rulla tummarna, medan Satan och hans bundsförvanter aldrig tar semester. Lyssna noga till vad den helige Paulus skrev till de kristna som arbetade som slavar och begrunda det: han uppmanade dem att lyda sina herrar, inte som inställsamma ögontjänare, och tillade: var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja. Tjäna villigt och glatt, det gäller ju Herren och inte människor. Vilket utmärkt råd som även du och jag bör följa!

Låt oss be vår Herre Jesus Kristus om ljus och hjälp för att i varje ögonblick upptäcka den gudomliga mening som förvandlar vårt yrkeskall till grunden för vår kallelse till heligheten och till det nav som denna kallelse kretsar kring. I Evangeliet kan ni läsa att Jesus var känd som faber, filius Mariae, hantverkaren, Marias son: även vi måste med helig stolthet visa i handling att vi är arbetare, arbetande män och kvinnor!

Eftersom vi alltid bör uppföra oss som Guds sändebud, måste vi vara väl medvetna om att vi inte tjänar Honom lojalt när vi överger vårt arbete, när vi inte är lika hängivna och självuppoffrande som våra medmänniskor då vi uppfyller våra yrkesplikter, när det finns skäl att utpeka oss som slöa, opålitliga, lättsinniga, slarviga, lata, odugliga … Den som missköter dessa plikter, som kan förefalla vara mindre viktiga, kommer nämligen knappast att kunna segra i de plikter som hänför sig till det inre livet och som med säkerhet är svårare. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig även i stort.

Jag minns även min vistelse i Burgos vid samma tid. Många kom och tillbringade någon dag tillsammans med mig, vissa hade permission, andra var förlagda till kasernerna i området. Jag delade rum med några av mina söner i ett förfallet hotell och trots att vi saknade även de mest grundläggande bekvämligheter, såg vi till att de som kom - hundratals! - inte skulle sakna vad de behövde för att kunna vila och återhämta sina krafter.

Jag brukade promenera längs floden Arlanzón för att samtala med dem, lyssna till vad de anförtrodde mig och försöka vägleda dem med lämpliga råd för att stärka dem eller öppna nya horisonter för deras andliga liv; och med Guds hjälp uppmanade, stimulerade och upptände jag alltid i dem en längtan efter att leva ett kristet liv. Under våra promenader nådde vi ibland klostret Las Huelgas och ibland tog vi en tur till katedralen.

Jag tyckte om att gå upp i ett av tornen för att dessa unga män på nära håll skulle se de otaliga tornspirorna, som ett invecklat stenbroderi, frukten av tålmodigt och hårt arbete. Under våra samtal brukade jag påpeka att detta underverk inte syns från marken. Och för att försöka få det jag så många gånger förklarat för dem att bli konkret, kommenterade jag: detta är Guds arbete, Guds verk! Att avsluta sitt arbete med perfektion, med samma skönhet och skicklighet som hos dessa spetsar av sten. Inför en så påtaglig verklighet förstod de att allt detta var bön, ett vackert samtal med Herren. De som lade ner all sin energi i detta arbete visste mycket väl att ingen skulle uppskatta deras möda från stadens gator: den var bara för Gud. Förstår du nu hur yrkeskallet kan föra dig närmare Herren? Gör likadant som de där medeltida murarna, så kommer även ditt arbete att vara operatio Dei, ett mänskligt arbete vars väsen och drag är gudomliga.