Texter på ämnet

I Kristi båt

Vår Herre tycker mycket om att tala om båtar och nät, och även jag gör det gärna, för att vi alla skall fatta fasta och bestämda föresatser grundade på just dessa scener ur evangelierna. Evangelisten Lukas berättar om att vissa fiskare höll på att rengöra och laga sina nät på stranden vid Genesarets sjö. Jesus närmar sig båtarna som ligger förtöjda och stiger upp i en, Simons. Med vilken naturlighet sätter sig inte Mästaren i vars och ens båt! För att krångla till livet för oss, som vissa säger med ett klagande tonfall. Herren har korsat era vägar och min väg, för att krångla till vår existens på ett försynt, kärleksfullt sätt.

Efter att ha predikat från Petrus båt vänder Han sig till fiskarna: duc in altum, et laxate retia vestra in capturam! ro ut på djupt vatten och lägg ut era nät! Med förtröstan på Kristi ord lyder de och erhåller en fantastisk fångst. Och med blicken fäst på Petrus, som likt Jakob och Johannes inte kan hämta sig från sin förvåning, förklarar Han för dem: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor. Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

Din båt - dina talanger, dina ambitioner, dina framgångar - har inte något värde om du inte låter Jesus Kristus förfoga över den, om du inte tillåter Honom att stiga upp i den fritt, om du gör den till en avgud. Om du, ensam i din båt, försöker klara dig utan Mästaren, så kommer du - övernaturligt talat - att styra rakt på grund och förlisa. Det är endast om du söker Herrens närvaro och lämnar över rodret till Honom som du kommer att räddas undan livets stormar och bakslag. Lägg allt i Guds händer: låt dina tankar, din fantasis alla goda äventyr, dina ädla mänskliga ambitioner, din rena kärlek gå genom Kristi hjärta. Annars kommer de förr eller senare att gå under tillsammans med din egoism.

Om du går med på att låta Gud styra ditt skepp, att låta Honom bli dess kapten, vilken säkerhet kommer du då inte att känna! … Även när det verkar som om Han avlägsnar sig, att Han sover, att Han inte bryr sig om dig, när det blåser upp till storm i det tätaste mörker. Evangelisten Markus berättar att apostlarna befann sig i den situationen och Jesus såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom Han till dem, gående på vattnet, och Han var på väg förbi dem. … Lugn, det är jag, var inte rädda. Och Han steg i båten till dem, och vinden lade sig.

Mina söner, det händer så många saker på denna jord …! Jag skulle kunna berätta för er om sorger, lidanden, misshandel och martyrier - i ordets fulla bemärkelse -, om många människors heroism. Vi tycker oss ibland se, eller känna med vårt förnuft, att Jesus sover, att Han inte hör oss; men evangelisten Lukas berättar om hur Herren uppträder mot de sina: De - apostlarna - lade ut och under färden somnade Han. Men en stormby svepte ner över sjön, så att de tog in vatten och var i fara. Då gick de fram och väckte honom: "Mästare, mästare, vi går under!" Han vaknade och hutade åt vinden och vågorna, och de lade sig och det blev lugnt. Och Han frågade lärjungarna: Var är er tro?

Om vi ger oss hän, ger Han sig själv till oss. Man måste ha full förtröstan på Mästaren, överlämna sig i hans händer utan snålhet, visa Honom i handling att båten är hans, att vi vill att Han skall förfoga över allt som tillhör oss som det behagar Honom.

Jag avslutar med att ta min tillflykt till Jungfru Marias förbön med dessa föresatser: att vi skall leva av tron; hålla ut med hopp; vara mycket fästa vid Jesus Kristus; verkligen, verkligen, verkligen älska Honom; att leva ut och njuta av vårt kärleksäventyr, för vi är förälskade i Gud; låta Kristus stiga upp i vår båt och ta vår själ i besittning som dess Mästare och Herre; uppriktigt visa Honom att vi anstränger oss för att alltid leva i hans närvaro, dag och natt, för Han har kallat oss till tron: ecce ego, quia vocasti me!¹ Och så kommer vi till hans fårfålla, lockade av den Gode Herdens rop, säkra på att det bara är under hans beskydd som vi kommer att finna den sanna lyckan, i tiden och i evigheten.

Det har redan gått många år sedan jag - utifrån en övertygelse som bara växte för var dag som gick - skrev följande: Förvänta dig allt av Jesus. Du har ingenting, du är ingenting, du kan ingenting. Han kommer att verka, om du överlämnar dig helt åt honom. Tiden har gått, och min övertygelse har blivit fastare och djupare. Jag har sett att hoppet på Gud har tänt underbara kärlekslågor i många människors liv, med en eld som fått deras hjärtan att slå häftigt och bevarat dem från missmod och uppgivenhet, även om de på sin vandring genom livet har lidit, ibland svårt.

Jag blev rörd då jag läste texten till läsningen i dagens Mässa, och jag förmodar att även ni blev det. Jag förstod att Gud genom Apostelns ord hjälpte oss att betrakta det gudomliga samspelet mellan de tre teologala dygderna, som utgör varpen på vilket varje kristen man och kvinnas liv vävs.

Lyssna åter till den helige Paulus: Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthålligheten, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige anden.

Elände och förlåtelse

Herren har närmat sig oss sina människor så mycket att vi alla hyser en längtan i våra hjärtan efter högre ting, efter att stiga mycket högt, efter att göra det goda. Om jag nu rör om dessa ambitioner inom dig, är det för att jag vill att du skall bli övertygad om den visshet han har satt i din själ: om du låter Honom verka, så kommer du - där du befinner dig - att vara ett användbart redskap med oanad effektivitet. För att du inte skall avvika av feghet från det som Gud förväntar sig av dig, bör du undvika att högmodigt och naivt underskatta de svårigheter som du kommer att möta längs din väg som kristen.

Dessa svårigheter bör inte förvåna oss. Till följd av vår fallna natur bär vi inom oss själva en benägenhet att göra uppror mot nåden och att motstå den. Det är sviterna efter arvsynden som förvärras av våra personliga synder. Därför måste vi ständigt sträva uppåt och ta oss an våra vardagliga uppgifter - som är både gudomliga och mänskliga och som ständigt utmynnar i Guds Kärlek - med ödmjukhet, med ett ångerfullt hjärta, med förtröstan på Guds hjälp och samtidigt arbeta av all vår kraft, som om allt berodde på oss själva.

Medan du kämpar - och det är en kamp som kommer att vara tills du dör - så skall du inte utesluta möjligheten att dina yttre och inre fiender kommer att resa sig våldsamt mot dig. Och som om denna börda inte vore tung nog, kommer du ibland att dra dig till minnes de synder du begått, och kanske har de varit många. Jag säger det i Guds namn: förtvivla inte. När det sker - även om det inte nödvändigtvis måste ske och vanligtvis inte kommer att ske - så omvandla det tillfället till ännu en anledning att förena dig ännu mer med Herren. För han har utvalt dig till att vara hans son, han kommer inte att överge dig. Han tillåter prövningen för att du skall älska Honom mer och för att du ännu tydligare skall upptäcka hans ständiga beskydd och Kärlek.

Jag upprepar, var vid gott mod, för Kristus, som förlät oss på korset, fortsätter att erbjuda sin förlåtelse i botens sakrament och vi har alltid en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig; han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens, för att vi skall avgå med Segern.

Framåt, oavsett vad som händer! Håll stadigt i Herrens arm och tänk på att Gud inte förlorar några slag. Om du avlägsnar dig från Honom av någon anledning, så reagera med den ödmjukhet som får dig att börja och börja om igen; att spela den förlorade sonens roll varje dag, och rentav upprepade gånger under dygnets 24 timmar; att rätta till ditt ångerfulla hjärta i bikten, som är ett verkligt under av Guds Kärlek. I detta underbara sakrament renar Herren din själ och översköljer dig med glädje och kraft så att du inte går under i din kamp och oförtröttligt återvänder till Gud, även när allt verkar mörkt. Dessutom, Guds moder, som även är vår moder, beskyddar dig med sin moderliga omsorg och leder dina steg.

Hoppets dygd - vissheten om att Gud styr oss genom sin allsmäktiga försyn, om att han ger oss de medel som vi behöver - gör oss medvetna om att Herren ständigt är god mot människorna, mot dig, mot mig, om att han alltid är beredd att höra på oss, för att han aldrig tröttnar på att lyssna. Han bryr sig om dina glädjeämnen, dina framgångar, din kärlek, och även om dina bekymmer, din smärta, dina misslyckanden. Därför är det inte bara då din svaghet får dig på fall som du skall hoppas på Honom. Vänd dig till din himmelske Fader såväl i medgång som i motgång, ta din tillflykt till hans barmhärtiga beskydd. Och förvissningen om vår personliga intighet - man behöver inte vara väldigt ödmjuk för att erkänna denna sanning: vi är en stor samling nollor - kommer att omvandlas till en oemotståndlig styrka, för till vänster om de nollor som är vårt jag står Kristus, och vilket oändligt stort tal blir inte det!: Herren är mitt livs värn, för vem skulle jag rädas?

Låt oss vänja oss vid att se Gud bakom allt, vid att veta att han alltid väntar på oss, att han betraktar oss och med rätta begär att vi skall följa Honom lojalt, utan att överge den plats i denna värld som tillkommer oss. Vi skall gå längs vår väg med tillgiven vaksamhet, med en ärlig iver efter att kämpa, för att inte förlora hans gudomliga sällskap.