Texter på ämnet

När jag talar till er och vi tillsammans samtalar med Gud, vår Herre, ber jag helt enkelt min egen bön med hög röst. Jag tycker om att påminna om det ofta. Även ni måste anstränga er för att själva be i ert inre, även då omständigheterna, som t ex dagens datum, leder till att vi betraktar ett ämne som vid en första anblick inte verkar särskilt lämpat för en kärleksfull dialog, som vårt samtal med Gud bör vara. Jag säger "vid en första anblick", för naturligtvis kan och bör allting som händer oss, allting som sker omkring oss, bli föremål för vår meditation.

Jag vill tala med er om tiden, som går så fort. Jag skall inte upprepa den där bekanta frasen som säger att ett år mer innebär ett år mindre. Jag tänker heller inte föreslå att ni skall fråga andra i er omgivning vad de tycker om tidens flykt. Om ni skulle göra det, skulle ni förmodligen få höra svar i stil med "ungdomen, denna gudagåva, som flyr för att aldrig återvända", även om jag medger att ni kan komma att möta uppfattningar som har ett mer övernaturligt innehåll.

Jag tänker inte heller dröja nostalgiskt vid att människolivet är kort. För oss kristna bör den omständigheten att vår vandring genom tiden är så flyktig vara en sporre som hjälper oss att använda tiden på ett bättre sätt, aldrig en anledning att vara rädda för vår Herre och än mindre att se på döden som ett förskräckligt och oåterkalleligt slut. Det har sagts på otaliga sätt, vissa mer poetiska än andra, att med Guds nåd och barmhärtighet är varje år ett steg som för oss närmare himlen, vårt slutgiltiga hem.

När jag tänker på denna verklighet, förstår jag mycket väl den helige Paulus utrop i sitt brev till korintierna: tempus breve est!, vår jordiska vandring varar inte länge! Dessa ord klingar i en konsekvent kristens hjärta som en förebråelse mot brist på generositet och som en ständig uppmaning till att vara lojal. Det är verkligen inte mycket tid vi har till förfogande för att älska, för att ge, för att gottgöra. Därför har vi inte rätt att slösa bort denna skatt eller att oansvarigt kasta ut den från fönstret. Vi får inte förstöra denna etapp i världshistorien som Gud anförtror åt var och en av oss.

Men låt oss ta upp tråden från liknelsen. Vad gör de oförståndiga? Först när de hör ropet, börjar de bemöda sig om att ta emot Brudgummen: de går och köper olja. Men de bestämde sig sent, och medan de gick kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: Herre, herre, öppna för oss! Man kan inte säga att de hade varit overksamma: något hade de tagit sig för. Men de får höra en röst som svarar strängt: Jag känner er inte. De kunde eller ville inte förbereda sig med den omsorg som krävdes och glömde att vidta den rimliga försiktighetsåtgärden att i god tid köpa olja. De var inte tillräckligt generösa för att helt och hållet utföra den lilla uppgift som hade anförtrotts dem. I själva verket hade de många timmar på sig, men de tog inte vara på dem.

Låt oss modigt tänka igenom våra liv. Varför hittar vi ibland inte de där minuterna för att kärleksfullt avsluta det arbete som åligger oss och som är medlet för vår helgelse? Varför missköter vi våra förpliktelser gentemot familjen? Varför känner vi oss jäktade när det är dags att be eller att delta i den heliga Mässan? Varför saknar vi lugn och ro för att uppfylla vårt stånds plikter medan vi utan minsta brådska uppehåller oss med våra egna nycker? Ni kan svara mig att det här bara är småsaker. Ja, det är de verkligen: men dessa småsaker är den olja, vår olja, som håller lågan brinnande och ljuset tänt.

I vingården

En familjefar planterade en vingård, satte upp stängsel kring den, högg upp en pressgrop och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort till ett fjärran land.

Jag skulle vilja att vi mediterade över denna liknelses lärdomar, ur det perspektiv som för närvarande intresserar oss. Traditionen har i denna berättelse sett en bild av det folk som Gud utvalde; och den har huvudsakligen påpekat att vi människor besvarar all denna Herrens kärlek med otrohet, med otacksamhet.

Jag vill dröja vid orden och reste bort till ett fjärran land och genast dra slutsatsen att vi kristna inte får lämna den vingård som Herren har satt oss i. Vi måste ägna vår energi åt detta arbete, inom vingårdens gränser, slita vid vinpressen och vila i vakttornet när vi är färdiga med dagens göromål. Om vi låter oss föras med av bekvämligheten så är det som om vi svarade Kristus: å nej, mina år tillhör mig, inte dig. Jag vill inte åta mig att se efter din vingård.

Herren har skänkt oss livet, sinnena, själsförmögenheterna, otaliga nådegåvor: och vi har inte rätt att glömma att var och en av oss är en arbetare bland många andra i den vingård som han har satt oss i för att vara medarbetare i uppgiften att ge föda åt våra medmänniskor. Detta är vår plats, inom dess gränser, just här skall vi dagligen arbeta tillsammans med Honom och hjälpa till i hans frälsningsverk.

Tillåt mig upprepa ännu en gång: skulle din tid tillhöra dig? Din tid tillhör Gud! Det är möjligt att Guds barmhärtighet gjort att denna egoism ännu inte har slagit rot i din själ. Men jag säger dig det för det fall du någon gång skulle känna att ditt hjärta vacklar i din tro på Kristus. Då ber jag dig - Gud ber dig - att vara trogen ditt engagemang, att tygla högmodet, att lägga band på fantasin, att inte tillåta dig att lättvindigt avlägsna dig, att inte desertera.

De där arbetarna som stod och hängde på torget hade hela dagen ledig; han som grävde ned talenten i marken ville slå ihjäl timmarna; han som skulle ägna sig åt vingården gick sin väg. De är alla lika okänsliga inför den stora uppgift som Mästaren har anförtrott åt varje kristen: att anse oss vara och uppföra oss som hans redskap, för att medåterlösa tillsammans med Honom, att ägna hela vårt liv åt det glada offret att hänge oss för människornas väl.

Detta bör vara frukten av dagens bön: att vi blir övertygade om att vår jordiska vandring - under alla omständigheter och i varje stund - är till för Gud, att den är en ärorik skatt, ett återsken av himlen; att den, i våra händer, är någonting underbart som vi måste förvalta, med ansvarskänsla inför människorna och inför Gud, utan att byta stånd, mitt på gatan, genom att helga vårt yrke, vårt familjeliv, vårt sällskapsliv, all vår verksamhet som kan verka alltigenom jordisk.

När jag var 26 år gammal och förstod vidden av åtagandet att tjäna Herren i Opus Dei, bad jag Honom av all min själ att få en 80-årings pondus. Jag bad min Gud om en högre ålder - barnsligt, med en nybörjares naivitet - för att kunna utnyttja tiden, för att lära mig att dra nytta av varje minut i hans tjänst. Herren kan skänka sådana rikedomar. Kanske du och jag kommer att kunna säga: Jag är förståndigare än de gamla, ty jag tar dina befallningar i akt. Ungdom måste inte vara liktydig med tanklöshet, på samma sätt som man inte nödvändigtvis är klok och vis bara för att man är gammal.

Vänd dig tillsammans med mig till Kristi moder. Du vår moder, som har sett Jesus växa, som har sett Honom ta vara på sin vandring bland människorna: lär mig att använda mina dagar i Kyrkans och människornas tjänst; goda moder, lär mig att närhelst det behövs höra i mitt hjärtas innersta, som en kärleksfull förebråelse, att min tid inte tillhör mig, den tillhör vår Fader, som är i himlen.

Arbetsamhet, flit

Det finns två mänskliga dygder - arbetsamhet och flit - som sammansmälter till en enda dygd: strävan efter att utnyttja de talanger som Gud har givit var och en av oss. De är dygder för att de leder till att man avslutar saker väl. Arbetet - det har jag predikat sedan 1928 - är nämligen inte en förbannelse eller ett straff för synden. I första Moseboken talas om denna verklighet redan innan Adam gjorde sitt uppror mot Gud. Enligt Guds plan var människan redan från begynnelsen ämnad att arbeta och därigenom samarbeta i den väldiga skapelsegärningen.

Den som är arbetsam tar vara på tiden, som inte bara är pengar utan Guds ära. Han gör det han skall och går upp i det han gör, inte av slentrian eller för att fylla ut timmarna, utan som följd av uppmärksam och genomtänkt eftertanke. Därför är han flitig. Den latinska motsvarigheten till ordet flitig - diligens - kommer av verbet diligo, som betyder älska, uppskatta, välja efter omsorgsfullt och moget övervägande. Det är inte den som hastar fram som är flitig, utan den som arbetar med kärlek, uppmärksamt.

Vår Herre, en fullkomlig människa, valde ett hantverk som han utförde noggrant och kärleksfullt under nästan alla de år som han tillbringade på jorden. Han utförde sitt hantverk bland de övriga invånarna i sin by och hans mänskliga och gudomliga göromål har tydligt visat oss att den vardagliga verksamheten inte är en obetydlig detalj utan det nav som vår helgelse kretsar kring, ett ständigt tillfälle att möta Gud, att prisa och ära Honom med vår intelligens eller våra händers arbete.