Texter på ämnet

Men du kanske säger: varför skulle jag anstränga mig? Det är inte jag som svarar, utan den helige Paulus: Kristi kärlek lämnar mig inget val. En hel livslängd är för lite för att utvidga din kärlek till nästan. Alltsedan Opus Deis första början har jag ansträngt mig för att oförtröttligt upprepa för generösa människor att de skall sätta Kristi utrop i verket: alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek. Man kommer att känna igen oss just av den anledningen, för kärleken till nästan är utgångspunkten för en kristens alla gärningar.

Han, som är renheten själv, säger inte att man kommer att känna igen hans lärjungar på att de lever ett fläckfritt liv. Han, som är måttfullheten själv, som inte ens har en sten att luta sitt huvud mot, som tillbringade många dagar i fasta och avskildhet, säger inte till Apostlarna: Man kommer att förstå att ni är mina utvalda eftersom ni inte är frossare eller suputer.

Kristi rena liv var - och är och kommer att i alla tider vara - en örfil för samtiden, som ofta var ack så rutten, då som nu. Hans måttfullhet var ytterligare ett piskrapp för dem som ständigt låg till bords och framkallade kräkningar för att kunna fortsätta äta, varvid de bokstavligen uppfyllde Saulus ord: De gör sin buk till en gud.

Stå därför fasta och orubbliga - det är åter den helige Paulus som talar - mina kära bröder, och ge ut er helt i arbetet för Herren. Ni vet ju att han inte låter er möda bli förspilld. Förstår ni? Då vi utövar vårt yrke och är fast beslutna att helga det, aktualiseras en lång rad dygder: själsstyrka, eftersom vi skall härda ut i arbetet trots de svårigheter som naturligtvis finns, utan att någonsin låta oss övermannas av dess tyngd; måttfullhet eftersom vi skall hänge oss utan förbehåll och besegra bekvämlighet och egoism; rättvisa eftersom vi skall uppfylla våra plikter gentemot Gud, samhället, familjen och kollegorna; klokhet eftersom vi i alla situationer skall veta vad som är lämpligt och skrida till verket utan dröjsmål … Och allt detta, jag upprepar, skall vi göra av kärlek, med en levande och angelägen ansvarskänsla för resultatet av vårt arbete och dess apostoliska betydelse.

Kärlek består i gärningar, inte blott i vackra ord, säger ett folkligt ordspråk, och det finns ingenting att tillägga.

Herre, skänk oss din nåd. Öppna dörren till verkstaden i Nasaret, så att vi kan lära oss betrakta dig, din heliga moder Maria och den helige patriarken Josef - som jag vördar och älskar så mycket - och se hur ni alla tre hängivet lever ett liv av heligt arbete. Våra stackars hjärtan kommer att känna sig rörda: vi kommer att söka dig och finna dig i vardagens arbete, som du vill att vi skall omvandla till Guds verk, till ett verk av kärlek.

Måttfullhetens frukter

Måttfullhet innebär självbehärskning. Allt vad vi erfar till kropp och själ måste inte få fria tyglar. Man får inte göra allt det som man kan göra. Det kanske är bekvämast att låta sig dras med av det som man kallar naturliga impulser, men vid denna vägs ände möter man bara sorg, isolering och sitt eget elände.

Somliga vill inte neka magen, ögonen eller händerna någonting; de vill inte lyssna till den som råder dem att leva ett rent liv. Fortplantningsförmågan - som är ädel och gör att man kan delta i Guds skapande kraft - använder de på ett oordnat sätt, som ett instrument i egoismens tjänst.

Jag har emellertid aldrig tyckt om att tala om orenhet. Jag föredrar att betrakta måttfullhetens frukter och se människor som är verkliga människor, som inte är bundna vid saker som glimmar men saknar värde, som det krimskrams skator samlar på. Sådana människor kan klara sig utan det som skadar själen och de inser att uppoffringen bara är skenbar: genom att leva så - genom att acceptera uppoffringen - befrias de från mycket slaveri och kommer till sist att i djupet av sina hjärtan njuta av all Guds kärlek.

Då får livet tillbaka de nyanser som bristen på måttfullhet suddar ut: man blir i stånd att bry sig om andra, att dela med sig åt alla av det man har, att ägna sig åt stora uppgifter. Måttfullheten gör människan sober, anspråkslös och förstående; den ger henne en naturlig tillbakadragenhet som alltid är tilldragande. I det uppförandet märks att det är förståndet som styr. Måttfullhet innebär inte begränsning, utan storhet. Den som inte är måttfull är berövad så mycket mer, för en sådan människa avsäger sig sitt eget hjärta för att följa efter den som ringer i första bästa skälla.

Jag minns nu den där beskrivningen av en dröm som en författare från den spanska guldåldern beskrev; säkert har någon av er redan hört mig göra samma kommentar i andra betraktelser. Framför honom ligger två vägar. Den ena är bred och farbar, lättframkomlig, försedd med gästgiverier, värdshus och andra behagliga rastplatser. Längs den vägen färdas människor ridande till häst eller med häst och vagn till ljudet av musik och skratt - vansinniga gapskratt. Man ser längs den vägen en stor mängd människor, berusade av en glädje som är flyktig och ytlig, för vägen leder till en bottenlös avgrund. Det är de världsliga, försoffade människornas väg: de visar upp en glädje som de alls inte känner och söker oförtröttligt alla sorters bekvämligheter och njutningar …; de förskräcks av smärta, försakelser och uppoffringar. De vill inte veta av Kristi Kors och anser att det är till för dårar. Men det är de som är vansinniga: de är avundsjukans, frosseriets och sinnlighetens slavar. I slutänden är det de som lider mest, och alltför sent upptäcker de att de har valt fel och slösat bort sin världsliga och eviga lycka på meningslösa bagateller. Herren varnar oss för det: den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?

I samma dröm går en annan stig i motsatt riktning: den är så smal och brant att man inte kan färdas längs den till häst. Alla som följer den tar sig fram till fots, kanske i sicksack. Med fridfulla drag går de fram mellan törnen och försöker undvika klippor. På vissa ställen får de såväl kläderna som sitt eget kött sönderrivna. Men i slutet av denna väg väntar dem en lustgård, den eviga lyckan, himlen. Det är den väg som följs av de heliga människor som ödmjukar sig, som av kärlek till Jesus Kristus gärna uppoffrar sig för sina medmänniskor; den väg som följs av dem som inte räds att gå i uppförsbacke och kärleksfullt ta korset på sina axlar, oavsett hur mycket det väger, för de vet att även om korsets tyngd får dem att falla till marken kommer de att kunna resa sig och fortsätta bestigningen: dessa vandrares styrka är nämligen Kristus.

Låt oss ta ett annat exempel, även det hämtat ur vardagslivet. Det är den helige Paulus som nämner det: Var och en som tävlar måste försaka allt - löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Ni behöver bara se er omkring. Tänk på hur många uppoffringar olika män och kvinnor gör - mer eller mindre gärna - för att vårda sin kropp, bevara sin hälsa, vinna uppskattning … Skulle inte vi kunna skakas om av Guds ofantliga kärlek, som mänskligheten besvarar så lite, och tukta det som behöver tuktas för att vårt förnuft och vårt hjärta skall kunna vara lite närmare Gud?

Det kristna sinnelaget har blivit så omtöcknat i många samveten att då man talar om självtukt och botgöring så tänker man bara på stora fastor och tagelskjortor som nämns i vissa beundransvärda helgons biografier. Då vi började denna betraktelse angav vi som en självklar förutsättning att vi skall efterlikna Jesu Kristi sätt att handla. Förvisso förberedde han sig inför början på sitt offentliga liv genom att dra sig tillbaka till öknen och fasta fyrtio dagar och fyrtio nätter, men dessförinnan och därefter utövade han dygden måttfullhet med sådan naturlighet att hans fiender utnyttjade det för att förtala Honom genom att säga att han var en frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.