Texter på ämnet

Med blicken fäst på målet

Om jag så rakt på sak påminner er om dessa sanningar, så är det för att uppmana er att noggrant pröva de skäl som styr ert handlande för att korrigera det som behöver korrigeras genom att ställa allt i Guds och era bröder människornas tjänst. Tänk på att Herren har gått vid vår sida, sett kärleksfullt på oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början.

Rena era avsikter, ägna er åt allt av kärlek till Gud och omfamna med glädje varje dags kors. Jag har upprepat det tusentals gånger, för jag tror att dessa idéer måste ingraveras i varje kristens hjärta: när vi inte bara står ut med motgångar och fysisk eller andlig smärta utan älskar dem och uppoffrar dem till Gud som gottgörelse för våra egna synder och för alla människors synder, så kan jag försäkra er att vi inte kommer att känna oss krossade under motgångarnas eller smärtans tyngd.

Det är inte längre vilket kors som helst man då bär, utan Kristi Kors, och man tröstas av att Frälsaren åtar sig att bära dess tyngd. Vi medarbetar som Simon från Kyrene, som tvingades att erbjuda sina axlar för att hjälpa Jesus när han var på väg hem från arbetet på landet och tänkte på sin välförtjänta vila. Att frivilligt hjälpa Kristus som Simon av Kyrene gjorde, att på så nära håll följa den lidande Människosonen, utpinad och knappt mer än en trasa, innebär för en förälskad människa inte att vara olycklig utan att med säkerhet vara i Guds närhet, som välsignar oss genom att på detta sätt ha utvalt oss.

Mycket ofta har en hel del personer med förvåning påpekat vilken glädje som mina barn i Opus Dei tack vare Gud känner och sprider. Inför detta obestridliga faktum svarar jag alltid med samma förklaring, för jag har ingen annan: grunden för deras lycka består i att de varken fruktar livet eller döden, i att de inte kuvas av lidande eller av den dagliga ansträngningen för att leva med en anda av offervilja, ständigt redo - trots sitt personliga elände och svaghet - att förneka sig själva för att göra den kristna vägen lättare och angenämare för andra.

Fram tills nu har vi kanske inte känt oss manade att följa Kristus på så nära håll. Vi kanske inte har insett att vi kan lägga våra små försakelser till hans försonande offer som gottgörelse för våra synder, för de synder människor begått i alla tider, för Lucifers ondskefulla verk som fortsätter att motsätta sig Gud med sitt non serviam!¹ Hur skall vi göra för att utan hyckleri säga Herre, de förolämpningar som sårar ditt älskvärda Hjärta gör även mig illa om vi inte bestämmer oss för att avstå från någonting litet eller göra ett minimalt offer för att lovprisa hans Kärlek? Botgöringen - sann gottgörelse - får oss att börja gå längs hängivelsens och kärlekens väg. Hängivelse för att gottgöra och kärlek för att hjälpa vår nästa så som Kristus har hjälpt oss.

Skynda er från och med nu att älska. Kärleken kommer att hindra oss från att klaga och protestera. Visst står vi ofta ut med motgångar, men vi klagar; och då förslösar vi inte bara Guds nåd, vi hindrar Honom även från att vara krävande mot oss i framtiden. Hilarem enim datorem diligit Deus, Gud älskar en glad givare, den som ger med den spontanitet som föds i ett förälskat hjärta, inte med de stora åthävor hos den som hänger sig som om han gjorde Gud en tjänst.

Den kristna kallelsen, denna personliga inbjudan från Herren, får oss att identifiera oss med Honom. Men man får inte glömma att han har kommit till jorden för att återlösa hela världen, för han vill att alla människor skall räddas. Det finns inte en människa som inte intresserar Kristus. Han har återlöst var och en till priset av sitt blod.

Då vi betraktar dessa sanningar kommer jag att tänka på det där samtalet mellan Apostlarna och Mästaren strax före undret med mångfaldigandet av bröden. En stor massa hade följt efter Jesus. Vår Herre lyfter blicken och frågar Filippos: Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta? Filippos svarar efter en snabb överslagsräkning: Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var. De har inte så mycket pengar: de måste ta till en hemgjord lösning. En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: "Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?"

Låt oss följa med Kristus på denna gudomliga fiskfångst. Jesus befinner sig vid Genesarets sjö och folket trängs ivrigt runt Honom för att höra Guds ord. Som idag! Ser ni det inte? De längtar efter att höra Guds budskap, även om de döljer det utåt. Kanske vissa har glömt Kristi lära; andra har - utan egen skuld - aldrig fått lära sig den, och anser religion vara någonting underligt. Men ni skall vara övertygade om en ständigt aktuell sanning. Det kommer alltid en stund då människan inte klarar av mer, då de vanliga förklaringarna inte räcker, då hon inte låter sig nöjas med de falska profeternas lögner. Och även om dessa personer då inte erkänner det, hungrar de efter att stilla sin oro med Herrens lära.

Låt oss lyssna till den helige Lukas berättelse: Då fick han se två båtar ligga vid stranden; fiskarna hade gått ur för att skölja näten. Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade avslutat sin undervisning, sade han till Simon: Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där. Det är Kristus som är båtens herre; han är den som förbereder fisket:. Det är därför Han har kommit till världen, för att se till att hans bröder skall finna vägen till Faderns härlighet och kärlek. Det är inte vi som har hittat på det kristna apostolatet. Vi människor försvårar det på sin höjd: med vår slöhet, med vår brist på tro.

Simon svarade: Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Svaret förefaller förnuftigt. De fiskade vanligtvis vid den tiden på dygnet, och just den natten hade de inte fått någon fångst. Knappast skulle de väl ha fått något mer om de fiskat på dagen? Men Petrus tror: Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten. Han bestämmer sig för att göra som Kristus har rått honom till, han åtar sig att arbeta med förtröstan på Herrens ord. Vad händer då? Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka.

När Jesus gav sig ut till sjöss med sina lärjungar hade han inte bara det fisket i åtanke. När Petrus kastar sig ner för hans fötter och ödmjukt bekänner med orden lämna mig, herre, jag är en syndare, svarar vår Herre därför: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor. Och all Guds verkningsfulla hjälp kommer inte att saknas heller i detta nya fiske: apostlarna blir redskap för att utföra stora underverk, trots deras personliga brister.

Jag har ständigt predikat denna övernaturliga och mänskliga möjlighet som vår Fader Gud sätter i händerna på sina barn: att delta i den återlösning som Kristus har utverkat. Det fyller mig av glädje att ha funnit denna lära även i kyrkofädernas skrifter. Den helige Gregorius den Store säger följande: De kristna befriar människor från ormar, då de rycker upp det onda med roten ur deras hjärtan genom att uppmuntra dem att göra det goda … De lägger sina händer på sjuka för att bota dem, då de ser nästan försvagas i sitt goda verk, de hjälper honom på otaliga sätt och stärker honom i kraft av sitt exempel. Dessa underverk är desto större, då de äger rum på det andliga planet och inte skänker kroppen, utan själen, liv. Även ni, om ni inte ger upp, kan utföra dessa under, med Guds hjälp.

Gud vill att alla skall räddas. Detta är en uppmaning och ett ansvar som riktas till var och en av oss. Kyrkan är inte en tillflyktsort för några få privilegierade. Är kanske den stora Kyrkan bara en liten del av världen? Den stora Kyrkan är hela världen. Så skrev den helige Augustinus, och han tillade: Vart du än vänder dig finns Kristus där. Världens yttersta gränser är din arvedel; kom, ta den i besittning tillsammans med mig. Minns ni hur näten såg ut? De var så överfulla att det inte fanns plats för fler fiskar. Gud önskar innerligt att hans hus skall fyllas, han är Fader, och han tycker om att omge sig med alla sina barn.