Texter på ämnet

Främja i din själ och i ditt hjärta, i ditt förstånd och i din vilja, en anda av förtröstan och överlåtelse åt din himmelske Faders vilja … Ur den föds den inre frid som du längtar efter.

Du är utomordentligt lycklig. Ibland när du får veta att ett Guds barn har övergivit honom känner du - i din inre frid och lycka - en smärta av tillgivenhet, en bitterhet som varken oroar eller upprör.

- Det är bra, men … se till att du använder alla mänskliga och övernaturliga medel för att han skall reagera … och förtrösta fullt och fast på Jesus Kristus!

Då kommer alltid allt att komma i normala gängor.

När du på allvar överlämnar dig åt Herren kommer du att lära dig att vara nöjd oavsett vad som händer och att inte förlora ditt lugn om det du tar dig för - trots att du har gjort allt vad du kunnat och använt lämpliga medel - inte går som du hade velat … För det kommer att "ha gått" som Gud ville.

Du fortsätter att vara klumpig och att göra fel, och det smärtar dig! Samtidigt är du sprickfärdig av glädje.

Och just därför, för att misslyckandena smärtar dig - kärlekssmärta - berövar de dig inte längre din frid.

När vi befinner oss i mörker och själen är förblindad och orolig, måste vi likt Bartimaios söka oss till Ljuset. Upprepa, ropa, insistera med ständigt större kraft, Domine, ut videam! - Herre, gör så att jag kan se! … Då kommer dina ögon att se dagens ljus och du kommer att njuta av den klarhet som han kommer att bevilja dig.

En paradox: sedan jag beslutade mig för att följa psalmistens råd: "Kasta din börda på Herren, han skall uppehålla dig", oroar jag mig för mycket färre saker … Och samtidigt, när vi har gjort allt det som behöver göras, löser sig alla problem med ständigt större klarhet.