Texter på ämnet

Du är utomordentligt lycklig. Ibland när du får veta att ett Guds barn har övergivit honom känner du - i din inre frid och lycka - en smärta av tillgivenhet, en bitterhet som varken oroar eller upprör.

- Det är bra, men … se till att du använder alla mänskliga och övernaturliga medel för att han skall reagera … och förtrösta fullt och fast på Jesus Kristus!

Då kommer alltid allt att komma i normala gängor.

Du fortsätter att vara klumpig och att göra fel, och det smärtar dig! Samtidigt är du sprickfärdig av glädje.

Och just därför, för att misslyckandena smärtar dig - kärlekssmärta - berövar de dig inte längre din frid.

För att du inte skulle förlora din frid när du led svåra och orättvisa motgångar, brukade jag säga till dig att "Om de slår in skallen på oss får vi inte bry oss för mycket om det: det betyder bara att vi får gå omkring med huvudet öppet".

Det finns en lösning på allt utom på döden … och döden är lösningen på allt.

De skvallrar. Och sedan ser de själva till att någon genast kommer och berättar för dig vad som "sägs" … - Gemenhet? Utan tvekan. Men förlora inte din frid, eftersom deras prat inte kan skada dig om du arbetar med ärliga avsikter … - Tänk så här: vad dumma de är, vad lite hänsyn de visar, vilken brist på lojalitet gentemot sina bröder… och särskilt gentemot Gud!

Och börja inte skvallra själv, under förevändning att du skulle ha en missuppfattad rätt till replik. Om du måste prata, så använd dig av den broderliga tillrättavisningen, som Evangeliet råder dig att göra.

Låt inte motgångarna eller pratet bekymra dig: visst arbetar vi i ett gudomligt företag, men vi är människor … Och det är logiskt att det virvlar upp damm när vi går längs vägen.

Det som stör dig, det som sårar dig … utnyttja det för att renas och, om det behövs, för att korrigera ditt beteende.