Texter på ämnet

Många gånger frågar du dig hur det kommer sig att vissa människor, som har haft lyckan att lära känna den verklige Jesus redan i barndomen, tvekar så mycket då det gäller att svara på hans kall med det bästa de har: sina liv, sina familjer, sina drömmar.

Tänk: just eftersom du har fått ta emot "allt" på en gång, måste du visa dig mycket tacksam mot Herren, på samma sätt som en blind skulle reagera om han plötsligt återfick synen, medan alla andra inte ens kommer på tanken att tacka för att de ser.

Men … det räcker inte: Varje dag måste du hjälpa dem som finns i din omgivning, så att de visar tacksamhet för att de fått värdigheten att vara Guds barn. Gör du inte det, så kom inte och säg att du är tacksam.

Vissa kallar tron och förtröstan på Gud för oförsiktighet och dumdristighet.

Det är vansinne att förlita sig på Gud …! säger de.

- Är det inte större vansinne att förlita sig på sig själv eller på andra människor?

Låt oss ha modet att ständigt leva, inför alla, i överensstämmelse med vår heliga tro.

En annan man med en stark tro skrev följande till mig: "När man tvingas vara isolerad märker man tydligt sina bröders hjälp. När jag begrundar att jag nu måste bära allt 'själv' tänker jag ofta på att om det inte vore för det 'sällskap vi håller varandra på avstånd' - de heligas välsignade gemenskap! - skulle jag inte kunna bevara den optimism som uppfyller mig".

Din tro är inte tillräckligt verksam: Den är snarare skenhelig än tron hos en man som kämpar för att bli helig.

Tron är ett oundgängligt krav i apostolatet, som många gånger yttrar sig i att man uthålligt talar om Gud även om frukten dröjer.

Om vi håller ut, om vi fortsätter, övertygade om att Gud vill det, så kommer det även i din omgivning, överallt, att synas tecken på en kristen revolution.

Vissa kommer att hänge sig, andra kommer att ta sitt inre liv på allvar och andra - de slappaste - kommer åtminstone att ha varnats.

Plogbillen som bryter marken och öppnar plogfåran ser varken utsädet eller skörden.

De som inte vill förstå att tron kräver att man tjänar Kyrkan och människorna gör förr eller senare tvärtom och använder sig till slut av Kyrkan och människorna för sina personliga syften.

"När man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen."

Och i slutet av sin vandring här på jorden befaller han: euntes docete - "gå ut … och lär dem". Han vill att hans ljus skall lysa i sina lärjungars uppförande och ord, och det vill han även av dig.

Om vi kristna verkligen levde i överensstämmelse med vår tro, skulle det leda till alla tiders största revolution … Hur effektiv medåterlösningen blir beror även på var och en av oss!

- Tänk på det.

Var inte en "teoretiker": varje dag i våra liv måste vi omvandla våra storslagna ideal till daglig verklighet, heroisk och fruktbar.