Texter på ämnet

Kamp: ett kärleks- och rättviseåtagande

Men är inte detta ett föråldrat språkbruk? Har det inte ersatts av modernare uttrycksformer som försöker dölja personliga eftergifter bakom ett pseudovetenskapligt språkbruk? Råder det inte ett tyst samförstånd om att det som verkligen är värdefullt är pengar, som man ju kan köpa allt för, timlig makt, list för att alltid dra det längsta strået, mänsklig vishet som anses vuxen, enligt vilken det sakrala är överspelat?

Jag är inte pessimist och har heller aldrig varit det, för tron säger mig att Kristus har segrat en gång för alla och som en garanti för sin triumf gett oss ett bud som även är ett åliggande: att kämpa. Vi kristna har ett kärleksåtagande, som vi accepterat frivilligt när Gud i sin nåd kallat oss: en skyldighet som sporrar oss att kämpa ihärdigt, för vi vet att vi är lika bräckliga som våra medmänniskor. Men samtidigt får vi inte glömma att om vi använder de medel som står till buds, kommer vi att vara världens salt, ljus och jäst. Vi kommer att vara Guds tröst.

Vår bestämda avsikt att härda ut i denna föresats av kärlek är dessutom en skyldighet som rättvisan ålägger oss. Och åtagandet, som är gemensamt för alla troende, tar sig konkret uttryck i en ständig kamp. Hela Kyrkans tradition talar om de kristna som milites Christi, Kristi soldater. Soldater som skänker sina medmänniskor själsro, samtidigt som de ständigt kämpar mot sina personliga onda böjelser. Vissa, som saknar övernaturlig syn eller i praktiken inte tror, vill ibland inte ens höra talas om livet på jorden som en kamp. De antyder illvilligt att om vi anser oss vara milites Christi, finns det en risk för att vi kommer att utnyttja tron för timliga ändamål, att vi kommer att framkalla våld och sekterism. Det sättet att tänka är en lika ledsam som ologisk förenkling, som dessutom brukar gå hand i hand med bekvämlighet och feghet.

Ingenting är den kristna tron mer fjärran än den fanatism som utmärker de olika oheliga allianserna mellan heligt och profant, oavsett deras politiska kulör. Det föreligger ingen fara för fanatism om man förstår kampen så som Kristus har lärt oss att den skall vara, nämligen den enskildes kamp mot sig själv, en ständigt förnyad ansträngning att älska Gud mer, att rycka upp den egna egoismen med rötterna, att tjäna alla människor. Att dra sig undan denna kamp är, vilken ursäkt man än anför, liktydigt med att på förhand erkänna sig besegrad, tillintetgjord, utan tro, med själen slagen till marken och släpad än hit, än dit, av futtiga glädjeämnen.

För en kristen är den andliga kampen inför Gud och alla hans medbröder i tron en nödvändighet, en konsekvens av hans kristna identitet. Om någon inte kämpar, sviker han därför Jesus Kristus och hela hans mystiska kropp, som är Kyrkan.

Det är tron på Kristus, som dött och uppstått, som är närvarande i alla och vart och ett av vårt livs ögonblick, som upplyser våra samveten och manar oss att av alla våra krafter engagera oss i mänsklighetens historias alla bekymmer och problem. I denna historia, som började med världens skapelse och som kommer att avslutas i och med tidens slut, är en kristen inte statslös. Han är en medborgare i människornas stad, med själen full av en längtan efter Gud, vars kärlek han börjar se redan i denna etapp i tiden och i vilken han känner igen det mål som vi alla som lever på denna jord är kallade till.

Om mitt eget vittnesbörd kan vara av intresse, kan jag säga att jag alltid har sett mitt arbete som präst och själasörjare som en uppgift som syftar till att ställa varje människa inför hennes livs alla krav och hjälpa till henne med att upptäcka vad Gud, rent konkret, begär av henne, utan att på något sätt begränsa det heliga oberoende och det välsignade personliga ansvar som kännetecknar ett kristet samvete. Detta handlingssätt och denna anda grundas på respekten för den uppenbarade sanningen och på kärleken till människans frihet. Jag skulle kunna tillägga att det även grundas på vissheten om att historien inte är avgjord, utan öppen för många möjligheter som Gud inte har velat stänga för oss.

Att följa Kristus innebär inte att man tar sin tillflykt till kyrkobyggnaden och rycker på axlarna åt samhällets utveckling, åt människornas och folkens landvinningar eller misstag. Tvärtom, den kristna tron får oss att se på världen som Herrens skapelse och därför att uppskatta allt som är ädelt och vackert, att erkänna värdigheten som tillkommer varje person, skapad till Guds avbild, och att beundra frihetens underbara gåva, genom vilken vi är herrar över våra handlingar och – Gud ske lov – kan bygga vårt eviga öde.

Det skulle vara liktydigt med att förminska tron, att reducera den till en världslig ideologi, att förvandla den till ett politiskt-religiöst standar som man använder för att hota och – i kraft av en förment gudagiven myndighet – fördöma dem som inte tänker på samma sätt i frågor som till sin natur är öppna för många olika lösningar.

Pingsten är aktuell

Denna djupa sanning som texten i den heliga Skrift ger oss kunskap om är inte ett minne från en svunnen tid, en Kyrkans guldålder som nu är historia. Utöver de svagheter och synder som var och en av oss bär med sig, är denna sanning en verklighet även i dagens Kyrka och i alla tiders Kyrka. Jag skall be Fadern – kungjorde Herren för sina lärjungar – och han skall ge er en annan Hjälpare, som skall vara hos er för alltid. Jesus har hållit sina löften: han har uppstått, uppstigit till himlen och i förening med sin evige Fader sänder han oss den helige Ande för att helga oss och ge oss livet.

Guds kraft och makt upplyser jordens ansikte. Den helige Ande fortsätter att bistå Kristi Kyrka, så att hon – alltid och i allt – står höjd som ett tecken för folken, som förkunnar Guds välvilja och kärlek för mänskligheten. Hur stora våra begränsningar än är, kan vi människor betrakta himlen med tillförsikt och känna oss fyllda av glädje: Gud älskar oss och befriar oss från våra synder. Den helige Andes närvaro och verkan i Kyrkan är en pant på och en försmak av den eviga lyckan, av den glädje och den frid som Gud förbereder åt oss.

I likhet med de första som närmade sig den helige Petrus på pingstdagen, är även vi döpta. I dopet har Gud, vår Fader, tagit våra liv i besittning, han har införlivat oss med Kristi liv och sänt oss den helige Ande. Den heliga Skrift säger oss att Herren har räddat oss med det dop som återföder och förnyar genom den helige Ande, som Jesus Kristus, vår Frälsare, har låtit strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv.

Erfarenheten av vår svaghet och våra brister, den skandal som kan uppstå till följd av den smärtsamma åsynen av småaktigheten och rentav tarvligheten hos vissa som kallar sig kristna, vissa apostoliska företags skenbara misslyckanden eller förvillelser, allt detta – erfarenheten av synden och människans begränsningar – kan emellertid utgöra en prövning för vår tro och ge en möjlighet för frestelser och tvivel att smyga sig in: var är Guds styrka och makt? Då är stunden kommen för oss att reagera, att på ett ännu renare och kraftfullare sätt utöva hoppets dygd och följaktligen se till att göra vår trohet ännu fastare.

Tillåt mig att berätta om en personlig händelse som utspelade sig för många år sedan. En vän till mig, som var godhjärtad men saknade tro, pekade en dag på en jordglob och sade: Se här, från norr till söder och från öster till väster. Vad är det du vill visa mig?, frågade jag honom. Han svarade: Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått, då man försökt att föra in hans lära i folks liv, och du ser resultatet. Först fylldes jag av sorg: det gör faktiskt mycket ont att tänka sig att det fortfarande finns många som inte känner Herren och att det även finns många bland dem som känner honom som lever som om de inte gjorde det.

Men den första känslan varade bara ett ögonblick och gav vika för kärlek och tacksamhet, för Jesus har velat göra varje människa till en fri medarbetare i hans frälsningsverk. Han har inte misslyckats: hans lära och liv gör ständigt världen fruktbar. Hans frälsningsverk är tillräcklig, ja den både räcker och blir över.

Gud vill inte ha slavar, utan barn, och han respekterar vår frihet. Frälsningsverket fortsätter och vi deltar i det: det är Kristi vilja att vi – enligt den helige Paulus kraftfulla ord – i vårt kött, i våra liv, skall uppfylla det som fattas i hans lidande, pro Corpore ejus, quod est Ecclesia, till gagn för hans kropp som är Kyrkan.

Det är mödan värt att sätta livet på spel för att hänge sig helt och fullt, för att besvara Guds kärlek och det förtroende han visar oss. Framför allt är det mödan värt att bestämma sig för att ta den kristna tron på allvar. Då vi läser Credo bekänner vi vår tro på Gud Fader allsmäktig, på hans Son Jesus Kristus, som dog och uppstod, på den helige Ande som är Herre och livgivare. Vi bekänner vår tro på att Kyrkan, som är en, helig, katolsk och apostolisk, är Kristi kropp, som den helige Ande ger liv åt. Vi gläds åt syndernas förlåtelse och åt hoppet på vår framtida uppståndelse. Men tränger dessa sanningar in i djupet av vårt hjärta eller stannar de kanske på våra läppar? Det gudomliga budskapet om pingstens seger, glädje och frid måste vara den orubbliga grunden för varje kristens sätt att tänka, reagera och leva.

Guds kraft och människans svaghet

Non est abbreviata manus Domini, Herrens arm har inte blivit svag: Gud är inte mindre mäktig än i andra tider och hans kärlek till människorna är inte mindre verklig. Vår tro lär oss att hela skapelsen, jordens och stjärnornas rörelser, människornas rättfärdiga handlingar och allt det positiva som händer i historien, kort sagt allting, har kommit från Gud och är inriktat mot Gud.

Den helige Andes verkan kan gå oss obemärkt förbi, eftersom Gud inte tillkännager sina planer för oss och eftersom synden gör människan trög och fördunklar Guds gåvor. Men tron påminner oss om att Herren ständigt verkar: det är han som har skapat oss och upprätthåller vår existens, det är han som genom sin nåd leder hela skapelsen mot Guds barns frihet och härlighet.

Därför har den kristna traditionen sammanfattat den attityd som vi måste inta inför den helige Ande i ett enda begrepp: följsamhet. Att vara känsliga för vad Guds Ande främjar i vår omgivning och i oss själva: för de nådegåvor han fördelar, för de rörelser och institutioner han framkallar, för de ingivelser och beslut som han väcker till liv i våra hjärtan. Den helige Ande genomför Guds olika verk: han är – som det sägs i den liturgiska hymnen – alla gåvors givare, hjärtans ljus, själens gäst, vila i arbetet och tröst i sorgen. Utan hans hjälp finns i människan ingenting som är oskyldigt eller värdefullt, eftersom det är han som tvättar rent det fläckade, läker det sjuka, väcker det domnade till liv, samlar de vilsegångna och leder människorna till räddningens och den eviga glädjens hamn.

Men vår tro på den helige Ande måste vara hel och fullständig: det är inte fråga om att hysa en vag uppfattning om hans närvaro i världen, utan om att tacksamt godta de tecken och sanningar som han på ett särskilt sätt har velat utgjuta sin kraft i. När sanningens Ande kommer – kungjorde Jesus – skall han förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Den helige Ande är den Ande som Kristus sänt för att i oss genomföra den helgelse som han utverkade åt oss på jorden.

Man kan därför inte tro på den helige Ande om man inte tror på Kristus, på Kristi lära, på Kristi sakrament, på Kristi Kyrka. Den som inte älskar Kyrkan, den som inte förtröstar på henne, den som endast finner glädje i att påpeka hennes företrädares brister och begränsningar, den som dömer henne utifrån och är oförmögen att känna sig som hennes barn är inte konsekvent med den kristna tron och tror heller inte verkligen på den helige Ande. Tänk bara på hur extraordinärt betydelsefull och riklig den gudomlige Tröstarens verkan måste vara när prästen förnyar Kalvariebergets offer då han firar den heliga Mässan vid våra altaren.

Vi behöver därför en stark tro som inte låter modlösheten dominera oss. Vi får inte begränsa oss till uteslutande mänskliga beräkningar. För att ta sig över hinder måste man börja med att arbeta, engagera sig helt och fullt i uppgiften, så att ansträngningen får oss att bana nya vägar. Inför varje svårighet är botemedlet personlig helighet och hängivenhet åt Gud.

Att vara heliga är att leva så som vår himmelske Fader vill att vi skall leva. Ni kanske säger att det är svårt. Ja, det är ett mycket högt ställt ideal. Men samtidigt är det enkelt: det ligger inom räckhåll. När någon blir sjuk kanske det inte alltid finns någon lämplig medicin, men på det övernaturliga planet är det aldrig så. Medicinen är alltid nära till hands: Jesus Kristus, närvarande i den heliga Eukaristin, som dessutom ger oss sin nåd i de övriga sakrament han instiftat.

Låt oss upprepa i ord och gärningar: Herre, jag förtröstar på dig, för mig räcker din ordinarie försyn, din dagliga hjälp. Vi har ingen anledning att be Gud om stora mirakler. Däremot bör vi bönfalla honom att föröka vår tro, upplysa vårt förnuft och stärka vår vilja. Jesus är alltid bredvid oss och handlar alltid som den han är.

Alltsedan jag började predika, har jag varnat er för ett falskt gudomliggörande. Låt dig inte bli beklämd över att lära känna dig själv som du är, just så, av lera. Det får inte oroa dig. För du och jag är Guds barn – och detta är det goda gudomliggörandet – utvalda av evighet genom en gudomlig kallelse. Fadern har före världens skapelse utvalt oss i Jesus Kristus till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Vi som på ett särskilt sätt tillhör Gud, som är hans redskap trots vårt personliga elände, kommer att kunna vara verkningsfulla så länge vi inte förlorar insikten om vår svaghet. Frestelserna ger oss ett perspektiv på vår egen svaghet.

Om ni känner er sorgsna när ni erfar – kanske på ett särskilt uppenbart sätt – er egen småsinthet, är det ett bra tillfälle att överlämna er fullständigt följsamt i Guds händer. Det berättas att en tiggare en dag gick Alexander den store till mötes och bad om en allmosa. Alexander hejdade sig och beordrade att mannen skulle göras till herre över fem städer. Förvirrad och handfallen utbrast tiggaren: ”Jag bad inte om så mycket!” Varpå Alexander svarade: ”Du bad som den du är. Och jag ger som den jag är.”

Även i de stunder då vi på ett tydligare sätt känner våra begränsningar, kan och måste vi se på Gud Fader, Gud Son, Gud helige Ande, medvetna om att vi deltar i Guds eget liv. Det finns aldrig tillräckliga skäl för att se sig om. Herren står vid vår sida. Vi bör vara trogna, lojala, uppfylla våra plikter, och i Jesus finna den kärlek och stimulans vi behöver för att förstå andras misstag och besegra våra egna fel. Då kommer rentav allt elände – ditt, mitt, alla människors – att bidra till att stödja Kristi rike.

Vi måste erkänna våra sjukdomar, men bekänna Guds makt. Optimismen, glädjen, den fasta övertygelsen om att Herren vill använda sig av oss, bör prägla vårt kristna liv. Om vi känner oss delaktiga i den heliga Kyrkan, om vi känner oss stödda av Petri fasta klippa och av den helige Andes verkan, kommer vi att besluta oss för att uppfylla de små plikterna i varje ögonblick: då skall vi så lite varje dag. Och skörden skall svämma över våra lador.