Texter på ämnet

Skärtorsdagens glädje

Vad lätt det är att förstå att kristna i alla tider oavbrutet har hyllat den heliga hostian! Högt må prisa varje tunga/Jesu kropp så underbar/och en lovsång honom sjunga/för det blod han gjutit har,/tacka honom för det tunga/korset, som för oss han bar. Det är nödvändigt att i ödmjukhet tillbe denne dolde Gud: det är samme Jesus Kristus som föddes av Jungfru Maria, densamme som led, som offrade sig på korset, densamme ur vars genomborrade sida det flöt blod och vatten.

Detta är det heliga gästabud vid vilket man mottar Kristus själv, minnet av hans lidande förnyas, själen umgås intimt med Gud och en underpant lämnas på vår kommande härlighet. Kyrkans liturgi har i dessa korta strofer sammanfattat de viktigaste punkterna i Herrens brinnande kärlek till oss.

Vår tros Gud är inte ett avlägset väsen som likgiltigt betraktar människornas öden, våra strävanden, kamper och lidanden. Han är en Far som älskar sina barn så till den yttersta grad, att han sänder Ordet, den andra Personen i den heliga Treenigheten, för att genom sin inkarnation dö för oss och återlösa oss. Det är samme kärleksfulle Far som nu leder oss ömt till Sonen genom verkan av den helige Ande som bor i våra hjärtan.

Skärtorsdagens glädje är en följd av att man inser att Skaparen älskar sina varelser till det yttersta. Som om inte alla andra bevis på hans barmhärtighet skulle räcka, instiftar vår Herre Jesus Kristus Eukaristin för att vi alltid skall kunna ha honom nära och – i den mån vi kan förstå det – för att den som inte behöver något, rörd av sin kärlek, inte vill vara utan oss. Treenigheten har förälskat sig i människan, upphöjt henne till nådens plan och gjort henne till sin avbild. Treenigheten har återlöst människan från synden – från Adams synd som gått i arv till hela människosläktet och från vars och ens personliga synder – och önskar innerligt ta sin boning i våra själar: Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom.

Eukaristin och Treenighetens mysterium

Denna flod av kärlek som strömmar från den heliga Treenigheten till människorna förevigas på ett ofattbart sätt i Eukaristin. För många år sedan lärde vi oss alla ur katekesen att den heliga Eukaristin kan betraktas som ett offer och som ett sakrament, och att sakramentet är närvarande både i kommunionen och som en skatt vid altaret, i tabernaklet. Kyrkan ägnar ännu en högtid åt det eukaristiska mysteriet, Kristi Kropp – Corpus Christi – som är närvarande i alla tabernakel i hela världen. I dag, Skärtorsdagen, skall vi dröja vid den heliga Eukaristin, offer och näring, vid den heliga Mässan och den heliga kommunionen.

Jag talade om Treenighetens strömmande kärlek till oss människor. Var skulle man kunna se den tydligare än i Mässan? Hela Treenigheten verkar i det heliga Mässoffret. Därför tycker jag så mycket om att efter den inledande bönen, efter bönen över offergåvorna och efter kommunionen upprepa slutorden: Genom din Son – vi vänder oss till Fadern – Jesus Kristus, vår Herreoch Gud, som med dig lever och råder i den helige Andes enhet, Gud från evighet till evighet. Amen.

I Mässan ber vi oupphörligt till Fadern. Prästen är en representant för den evige Prästen, Jesus Kristus, som samtidigt är Offret. Och den helige Ande verkar i Mässan på ett sätt som är lika outgrundligt som verkligt. Genom den helige Andes kraft, skriver den helige Johannes från Damaskus, sker brödets förvandling till Kristi kropp.

Denna den helige Andes verkan uttrycks tydligt då prästen åkallar Guds välsignelse över offret: Kom, heliggörare, allsmäktige, evige Gud, och välsigna detta offer som är tillrett åt ditt heliga namn. Det är det offer som kommer att ge Guds heliga namn den ära som ankommer det. Den helgelse vi ber om tillskrivs Tröstaren, som Fadern och Sonen sänder till oss. Vi erkänner även den helige Andes aktiva verkan i offret då vi kort före kommunionen säger: Herre Jesus Kristus, du den levande Gudens Son, enligt Faderns vilja och i Andens kraft har du genom din död givit världen liv…

Hela Treenigheten är närvarande i Mässoffret. I enlighet med Faderns vilja och i samarbete med den helige Ande offrar sig Sonen som en återlösande offergåva. Låt oss lära oss att umgås med den heliga Treenigheten, med den ende och Treenige Guden: tre gudomliga Personer förenade i sitt väsen, i sin kärlek, i sin verkningsfullt helgande verksamhet.

Omedelbart efter lavabo* säger prästen: Mottag,Heliga Treenighet, detta offer som vi frambär åt dig till åminnelse av vår Herres Jesu Kristi lidande, uppståndelse och himmelsfärd. Och i slutet av Mässan finns en annan bön av flammande lovprisning av den ende och Treenige Guden: Placeat tibi, Sancta Trinitas, obsequium servitutis meae … Låt, Heliga Treenighet, denna min lydiga tjänst vinna dit välbehag, och giv att detta offer, som jag ovärdige framburit inför ditt majestäts ögon måtte vara dig behagligt och, genom ditt förbarmande, till försoning för mig och alla dem för vilka jag framburit det.

I Mässan – jag insisterar – handlar Gud, Treenigheten, och inte människan. Prästen som firar Mässan bidrar till vår Herres plan genom att låna ut sin kropp och sin röst, men han agerar inte i eget namn, utan in persona et in nomine Christi, i Kristi person och i Kristi namn.

Treenighetens kärlek till människorna skänker genom Kristi närvaro i Eukaristin Kyrkan och hela mänskligheten alla nådegåvor. Detta är det offer som Malaki profeterade om: Från öster till väster är mitt namn stort bland folken, och överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn, ett rent offer. Det är Kristi offer som frambärs åt Fadern med den helige Andes medverkan: ett offer av oändligt värde, som bland oss förevigar den återlösning som det gamla Förbundets offer inte kunde utverka.

Jesus är Vägen, Medlaren. I honom finns allt, utanför honom inget. I Kristus, lärda av honom, vågar vi kalla den Allsmäktige Fader vår. Den som skapat himmel och jord är en innerligt älskande Far som väntar på att vi gång på gång skall återvända till honom, på att var och en av oss ståndigt skall återvända som en ny förlorad son.

Ecce Agnus Dei … Domine, non sum dignus …* Vi kommer snart att ta emot Herren. När vi på jorden tar emot viktiga personer, gör vi det med ljus, musik, högtidskläder. Hur bör vi förbereda oss för att bereda rum åt Kristus i våra själar? Har vi någon gång tänkt på hur vi skulle handla om man bara kunde gå till kommunion en gång i livet?

När jag var barn, var det ännu inte vanligt att man gick till kommunion ofta. Jag minns hur man förberedde sig inför kommunionen: man såg noga till att förbereda sig till kropp och själ. De bästa kläderna, välkammat hår, ren kropp, kanske till och med någon droppe parfym … Det var ömhetsbevis som är typiska för förälskade, finkänsliga och själsstarka människor som återgälder Kärleken med kärlek.

Vi har Kristus i själen när den heliga Mässan slutar: Faderns, Sonens och den helige Andes välsignelse åtföljer oss under hela resten av dagen i vår enkla och normala uppgift att helga alla hedervärda mänskliga verksamheter.

Genom att delta i den heliga Mässan kommer ni att lära er umgås med var och en av de gudomliga Personerna: med Fadern som föder Sonen, med Sonen som föds av Fadern, med den helige Ande som utgår av dem båda. Då vi umgås med någon av de tre Personerna, umgås vi med en enda Gud; och då vi umgås med de tre, med Treenigheten, umgås vi likaså med en enda sann Gud. Älska Mässan, mina barn, älska Mässan. Och gå till er kommunion med hunger, även om ni är stelfrusna, även om känslorna inte svarar: ta emot kommunionen med tro, hopp och flammande kärlek.