Texter på ämnet

Vilken förunderlig förmåga människan har att glömma även de underbaraste saker, att bli van vid mysteriet! Låt oss denna fasta dra oss till minnet att en kristen inte kan vara ytlig. Samtidigt som han går fullt upp i sitt vardagliga arbete bland andra människor, sina likar, samtidigt som han är upptagen och stressad, måste en kristen vara fullt ut involverad med Gud, för han är ett Guds barn.

Det gudomliga barnaskapet är en glädjefull sanning, ett trösterikt mysterium. Det fyller oss med andligt liv, för det visar oss hur vi skall umgås med Gud och tala med honom, hur vi skall älska vår Fader i himlen. Och det gör att vår inre kamp svämmar över av hopp och ger oss små barns tillitsfulla enkelhet. Mer än så: just för att vi är Guds barn, kan vi med kärlek och häpnad betrakta alla de ting som kommit ur Guds, vår Faders, händer. Därigenom blir vi kontemplativa mitt i världen och älskar världen.

Under fastan erinrar liturgin om följderna av Adams synd i människornas liv. Adam ville inte vara en god son till Gud, han gjorde uppror. Men vi hör också återklangen av hymnen felix culpa – salig, glädjefull skuld – som hela Kyrkan med glädje kommer att stämma in i under Påskvakan.

När tiden var inne sände Gud Fader sin enfödde Son i världen för att återställa freden, för att återlösa människan från synden så att vi adoptionem filiorum reciperemus, skulle få söners rätt, bli befriade från syndens ok, få förmågan att ta del av Treenighetens gudomliga intimitet. Därigenom blir det möjligt för denna nya människa, Guds barns nya släkte, att befria hela skapelsen från oordning och återställa allt i Kristus, som har försonat allt med Gud.

Det är således en tid av bot, men som vi har sett är detta ingenting negativt. Vi bör leva fastan i den anda av barnaskap som Kristus har meddelat oss och som lever i våra själar. Vår Herre uppmanar oss att komma närmare honom, att bli lika honom: Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn, medarbeta ödmjukt men ivrigt i det gudomliga syftet att laga vad som förstörts, rädda vad som gått förlorat, återskapa ordningen i det som den syndiga människan har skapat oordning i, leda rätt vad som gått vilse, återställa den gudomliga balansen i hela skapelsen.

Sakramenten, källan till Guds nåd

Den som vill kämpa använder sig av de medel som står till buds. Och medlen har under tjugo århundraden av kristendom ständigt varit desamma: bön, självtukt och bruk av sakramenten. Eftersom även självtukt är bön – sinnenas bön – kan vi beskriva medlen med två ord: bön och sakrament.

Jag skulle nu vilja att vi betraktade denna källa till Guds nåd som sakramenten utgör, detta underbara uttryck för Guds barmhärtighet. Låt oss i lugn och ro betrakta definitionen på sakrament i den helige Pius V: s katekes: för sinnena fattbara tecken som förmedlar och samtidigt synliggör nåden genom att ställa den framför våra ögon. Gud vår Herre är oändlig, hans kärlek outsinlig, hans mildhet och förbarmande med oss känner inga gränser. Och även om han beviljar oss sin nåd på många andra sätt, har han uttryckligen och frivilligt – endast han kunde göra det – inrättat dessa sju effektiva tecken för att göra det möjligt för människorna att på ett stabilt, enkelt och för alla tillgängligt sätt bli delaktiga i återlösningens förtjänster.

Om man överger sakramenten upphör det sant kristna livet. Och ändå, särskilt i våra dagar, är det uppenbart att många glömmer eller rentav föraktar denna frälsande ström av nåd som Kristus erbjuder oss. Det är smärtsamt att tala om detta sår i ett samhälle som kallar sig kristet, men samtidigt är det nödvändigt om vi vill stärka vår själs längtan efter att med större kärlek och tacksamhet utnyttja dessa källor till helgelse.

Det saknas inte människor som, utan den minsta eftertanke, bestämmer att skjuta upp de nyföddas dop och berövar dem – vilket är ett svårt angrepp mot rättvisan och kärleken – trons nåd, den ovärderliga skatt som är den heliga Treenighetens inneboende i själen, som kommer till världen fläckad av arvsynden. Dessa personer sätter heller inget värde på betydelsen av konfirmationens sakrament, vilket enligt Traditionens enhälliga lära stärker det andliga livet genom den helige Andes tysta men fruktbara utgjutelse. Den kristna människan blir på detta sätt övernaturligt stärkt och kan kämpa som en Kristi soldat – miles Christi – i den inre kampen mot sin egoism och sina begär.

Om man förlorar känslan för det som hör till Gud, kommer man svårligen att förstå botens sakrament. Den sakramentala bikten är inte en mänsklig dialog, utan ett gudomligt samtal. Den är en domstol, i vilken den gudomliga rättvisan utmäts med säkerhet, men som framför allt grundar sig på barmhärtighet, med en domare som i sin kärlek inte önskar den gudlöses död, utan att han upphör med sina gärningar och får leva.

Vår Herres ömhet är verkligen oändlig. Se med vilken mildhet han behandlar sina barn. Han har gjort äktenskapet till ett heligt band, till en bild av Kristi förening med sin Kyrka, ett stort sakrament på vilket den kristna familjen grundar sig så att den med Guds nåd kan vara en plats präglad av fred och endräkt, en helighetens skola. Föräldrarna är Guds medarbetare: detta är grunden för barnens älskvärda plikt att vörda sina föräldrar. Med rätta kan man kalla det fjärde budet – som jag skrev för många år sedan – det ljuvaste av tio Guds bud. När man lever äktenskapet som Gud vill, heligt, blir hemmet ljust och glädjefyllt.

Att umgås med Jesus Kristus i Brödet och Ordet

Om vi betraktar Kristi mysterium på rätt sätt, om vi anstränger oss för att se på det med klar blick, kommer vi att inse att det även nu är möjligt att komma mycket nära Jesus, kroppsligt och själsligt. Kristus har visat oss vägen tydligt: vi kan vara nära honom i Brödet och Ordet, genom att nära oss med Eukaristin och genom att känna och förverkliga det som han kom för att lära oss, samtidigt som vi samtalar med honom i bönen. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.

Detta är inte bara löften. Det är kärnan, det väsentliga i ett sant liv: nådens liv, som sporrar oss att umgås personligt och direkt med Gud. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta Jesu påstående under den sista nattvarden är den bästa inledningen till dagens högtid. Kristus visste att han måste lämna oss, för på ett mystiskt sätt som vi inte kan förstå, skulle efter himmelsfärden den tredje Personen i den heliga Treenigheten komma, i en ny ström av Guds kärlek: Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er.

Han har lämnat oss och sänder oss den helige Ande, som leder och helgar vår själ. Då Tröstaren verkar i oss, bekräftar han vad Kristus förkunnade: att vi är Guds barn; att vi inte har fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!”.

Förstår ni? Det är Treenigheten som verkar i vår själ. Varje kristen har tillträde till detta Guds inneboende i sitt väsens innersta om han besvarar nåden som får oss att förena oss med Kristus i Brödet och Ordet, i den heliga hostian och i bönen. Kyrkan låter oss varje dag betrakta det levande Brödets sanning och ägnar denna sanning två av det liturgiska årets stora högtider: Skärtorsdagen och Corpus Christi. Denna dag, Kristi himmelsfärdsdag, skall vi ägna oss åt umgänget med Jesus och noggrant lyssna till hans Ord.

Vi talade tidigare om händelserna i Nain. Vi skulle kunna nämna andra, för evangelierna är fulla av liknande scener. Dessa berättelser har rört, och kommer alltid att fortsätta röra, människornas hjärtan. De visar nämligen inte bara en uppriktig gest av en man som hyser medlidande med sina likar, utan uppenbarar Herrens oändliga kärlek. Jesu hjärta tillhör den inkarnerade Guden, Emmanuel, Gud med oss.

Kyrkan, förenad med Kristus, föds ur ett sårat hjärta. Detta vidöppna hjärta förmedlar oss livet. Hur kan vi låta bli att i detta sammanhang nämna de sakrament som Gud använder sig av för att verka i oss och göra oss delaktiga i Kristi återlösande kraft? Hur kan vi låta bli att särskilt tacka för Eukaristins heliga sakrament, det heliga offret på Kalvarieberget som på ett oblodigt sätt ständigt närvarandegörs i Mässan? Jesus ger sig själv åt oss som näring. Jesus Kristus kommer till oss, allt har förändrats, och i vårt väsen märks en kraft – den helige Andes hjälp – som fyller själen, som präglar våra handlingar, vårt sätt att tänka och känna. Kristi hjärta är källan till de kristnas frid.

Grunden för den hängivelse som Herren begär av oss består inte bara av våra önskningar eller vår förmåga, som ofta är otillräckliga eller svaga. För det första skall vår hängivelse grundas på nåden, som den människoblivne Gudens kärleksfulla hjärta har utverkat åt oss. Därför kan och bör vi hålla ut i vårt inre liv, som barn till vår Fader i himlen, utan att ge efter för modlöshet eller uppgivenhet. Jag tycker om att låta mina åhörare reflektera över att en kristen är kallad att utöva tron, hoppet och kärleken i sin vardagliga tillvaro, i de enklaste sammanhangen, i dagens vanligaste omständigheter. Att handla så är nämligen det väsentliga för en människa som vilar i Gud och det är då som utövandet av de teologala dygderna för med sig glädje, styrka och fridfullhet.

Dessa är frukterna av Kristi frid, den frid som hans heliga hjärta för med sig till oss. För – jag upprepar – Jesu kärlek till människorna är en outgrundlig del av Guds mysterium, Sonens kärlek till Fadern och den helige Ande. Den helige Ande, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen, finner i Ordet ett mänskligt hjärta.

Det går inte att tala om dessa vår tros centrala sanningar utan att märka vårt förstånds begränsning och Uppenbarelsens storhet. Men även om vi inte kan fullt ut begripa dessa sanningar, även om vårt förstånd häpnar inför dem, tror vi ödmjukt och fast på dem. Vi vet, med stöd av Kristi vittnesbörd, att de är sådana. Att kärleken, inom Treenigheten, utgjuts över människorna genom kärleken i Jesu hjärta.