Texter på ämnet

Yrkesarbetet är även apostolat, ett tillfälle för den enskilde att hänge sig åt sina medmänniskor, för att få dem att lära känna Kristus och föra dem till Gud Fader, vilket är en konsekvens av den kärlek till nästan som den helige Ande ingjuter i våra själar. När den helige Paulus gav efesierna råd om de konkreta uttrycksformerna för deras omvändelse, deras kallelse till kristendomen, sade han bland annat följande: Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver. Vi människor behöver det bröd som jorden skänker för att livnära oss och även det himmelska brödet för att ge ljus och värme åt våra hjärtan. Med ert eget arbete, med de initiativ som tas med utgångspunkt i ert arbete, i era samtal, i ert umgänge, kan och måste ni omsätta detta apostoliska påbud i praktiken.

Om vi arbetar med denna anda, kommer våra liv, om än behäftade med de begränsningar som hör till vårt jordiska tillstånd, att ge en försmak av himlens härlighet, av den gemenskap med Gud och helgonen där endast kärleken, hängivelsen, troheten, vänskapen och glädjen härskar. I ert ordinarie, vardagliga yrkesarbete kommer ni att finna material – verkligt, gediget, värdefullt – för att bygga sant kristna liv, för att ta vara på den nåd som vi får från Kristus.

I ert yrkesarbete, som ni medvetet utför ansikte mot ansikte med Gud, kommer ni att utöva tro, hopp och kärlek. De olika situationer, förhållanden och problem som ni ställs inför genom arbetet, kommer att bli föremål för er bön. Ansträngningen för att uppfylla de ordinarie plikterna kommer att bli ett tillfälle för att leva av det kors som är väsentligt för en kristen. Erfarenheten av era svagheter, de misslyckanden som alltid finns i varje mänskligt företag, kommer att ge er mer realism, mer ödmjukhet, mer förståelse gentemot era medmänniskor. Era framgångar och glädjeämnen kommer att få er att tacka Gud och tänka på att ni inte lever för er själva, utan för att tjäna era medmänniskor och Gud.

Men även denna mänskliga skicklighet, denna förmåga som vi skulle kunna kalla teknisk, förmågan att kunna utföra sina uppgifter, måste präglas av det som var ett grundläggande drag i den helige Josefs arbete och som borde vara det för varje kristen: en tjänstvillig anda, en önskan att arbeta för att bidra till andra människors väl. Josef arbetade inte för att hävda sig själv, även om hängivelsen åt arbetslivet hade bidragit till att han format sig en mogen och kraftfull personlighet. Patriarken arbetade medveten om att han gjorde Guds vilja och tänkte på de sinas, Jesu och Marias, välgång, med hänsyn även till alla invånares väl i det lilla Nasaret.

I Nasaret var Josef förmodligen en av få hantverkare, om inte rentav den ende. Kanske var han snickare. Men förmodligen kunde han, som fallet brukar vara i små byar, även göra andra saker: starta kvarnen när den inte fungerade eller laga sprickor i tak inför vintern. Josef löste utan tvekan många människors problem genom ett väl avslutat arbete. Hans yrkesarbete var inriktat på att tjäna andra, på att göra livet behagligt för de andra familjerna i byn, och det åtföljdes av ett leende, av ett vänligt ord, av någon kommentar sagd som i förbifarten, men som kunde återge tron och glädjen åt någon som höll på att förlora dem.

Ibland, när det gällde personer som var fattigare än han själv, kunde Josef kanske ta något mindre betalt för sitt arbete, samtidigt som han gav den berörde tillfredsställelsen att anse sig ha betalt. Vanligtvis skall Josef ha begärt en skälig ersättning, varken för mycket eller för lite. Han kunde kräva det han rätteligen förtjänade, eftersom troheten gentemot Gud inte innebär att man avstår från rättigheter som i själva verket är skyldigheter. Den helige Josef var tvungen att ta skäligt betalt, eftersom han med lönen för detta arbete försörjde den familj som Gud hade anförtrott åt honom.

Man skall inte kräva sin rätt av individualistisk egoism. Man älskar inte rättvisan om man inte älskar att se den uppfylld gentemot sina medmänniskor. Man får heller inte låsa in sig i en bekväm religiositet och glömma sina medmänniskors behov. Den som vill vara rättfärdig i Guds ögon anstränger sig även för att konkret främja rättvisan bland människorna. Och inte bara av det goda skälet att Guds namn inte skall förolämpas: att vara kristen innebär nämligen att man tar till sig alla ädla mänskliga ambitioner. För att parafrasera en känd text av aposteln Johannes, kan man säga att den som hävdar sig vara rättvis gentemot Gud men inte är rättvis gentemot övriga människor ljuger: sanningen bor inte i honom.

Som alla andra kristna som upplevde det, blev även jag både rörd och glad när jag fick höra om beslutet att fira den helige Josef Arbetarens högtid. Denna högtid, som är en kanonisering av arbetets gudomliga värde, visar hur Kyrkan i sitt kollektiva och offentliga liv upprepar de evangeliets centrala sanningar som Gud vill att vi skall på ett särskilt sätt meditera över i vår tid.

Livet efter detta

Det apostoliska uppdrag som Kristus har givit alla sina lärjungar ger således konkreta resultat på det sociala området. Det går inte att anse att man för att vara kristen måste vända världen ryggen i uppgivenhet över den mänskliga naturen. Alla hederliga företeelser, även de obetydligaste, har en mänsklig och gudomlig innebörd. Kristus, som är fullkomlig människa, kom inte för att förstöra det mänskliga, utan för att återge det dess värdighet genom att anta vår mänskliga natur, utom synden: han har kommit för att dela alla människans strävanden, utom den sorgliga erfarenheten av det onda.

En kristen skall alltid vara beredd att helga samhället inifrån, genom att vara helt och fullt i världen, men utan att tillhöra denna värld, i den mån den – inte på grund av sitt eget väsen, utan till följd av en fritt vald brist, till följd av synden – förnekar Gud och motsätter sig hans älskvärda vilja som frälser.