Texter på ämnet

Apostolat, medåterlösning

Med den häpnadsväckande naturlighet som kännetecknar det gudomliga, uppfylls en kontemplativ människa av apostolisk iver: hjärtat brände i mitt bröst, det brann som eld i min meditation. Vad är detta för eld om inte just den som Kristus talar om: Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann? En eld av apostolat som förstärks i bönen: det finns inget bättre medel än detta för att över hela världen föra ut den fredliga kamp som varje kristen är kallad att delta i: att fullfölja det som ännu fattas i Kristi lidande.

Jesus har stigit upp i himlen, sade vi nyss. Men en kristen kan i bönen och Eukaristin umgås med honom som de första tolv umgicks med honom, låta sig upptändas av hans apostoliska iver för att tillsammans med honom tjäna i medåterlösningen, vilket innebär att så frid och glädje. Att tjäna: apostolatet är ingenting annat än det. Om vi uteslutande räknar med våra egna krafter, kommer vi inte att uppnå någonting på det övernaturliga planet, men genom att vara Guds redskap kommer vi att uppnå allt: Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft. Gud har i sin oändliga godhet beslutat att använda sig av odugliga redskap. En apostel tjänar således endast till att låta Herren verka, att vara helt och hållet tillgänglig, så att Gud kan fullborda – genom sina skapade varelser, genom utvalda människor – sitt frälsningsverk.

Apostel är den kristen som känner sig inympad i Kristus, identifierad med Kristus genom dopet; bemyndigad att kämpa för Kristus genom konfirmationen; kallad att tjäna Gud med sitt handlande i världen genom de troendes allmänna prästadöme, som skänker ett visst deltagande i Kristi prästadöme, vilket – om än till sitt väsen åtskilt från det som utgör det särskilda prästadömet – ger förmågan att ta del i Kyrkans kult och att hjälpa människorna i deras vandring mot Gud, genom ordets och exemplets vittnesbörd, genom bön och botgöring.

Var och en av oss måste vara ipse Christus. Han är den ende medlaren mellan Gud och människorna, och vi förenar oss med honom för att med honom offra allting till Fadern. Vår kallelse till att vara Guds barn mitt i världen kräver att vi inte uteslutande söker vår personliga helighet, utan att vi skall ge oss ut längs alla världens stigar för att göra dem till vägar som, över alla hinder, leder människorna till Herren, att vi skall ta del som vanliga medborgare i alla timliga verksamheter, för att vara surdeg som genomsyrar hela degen.

Kristus har stigit upp i himlen, men han har gjort det konkret möjligt att återlösa allt som är mänskligt och hederligt. Den helige Gregorius den store redogör för detta stora kristna tema i bestämda ordalag: Jesus begav sig så till den plats han kom från och återvände från den plats där han fortsatte att vistas. I den stund han steg upp i himlen förenade han i själva verket genom sin gudom himlen och jorden. I dagens firande är det lämpligt att högtidligt understryka faktumet att det dekret som fördömde oss har upphävts, den dom som gjorde oss underkastade förgängligheten. Den natur som orden ”jord är du och jord skall du åter bli (1 Mos 3:19)” riktades till, just denna natur har idag stigit upp i himlen med Kristus.

Jag kommer därför inte att tröttna på att upprepa att världen kan helgas. I synnerhet vi kristna skall ägna oss åt denna uppgift, genom att rena världen från de tillfällen till synd som vi människor förfular den med, och genom att erbjuda Herren den som en andlig hostia, som vi frambär och gör värdig med Guds nåd och vår ansträngning. Strikt sett går det inte att säga att det finns hederliga företeelser som är uteslutande profana, nu när Ordet har värdigats att fullt ut anta vår mänskliga natur och helga jorden genom sin närvaro och sina händers verk. Den stora uppgift som vi får i dopet är medåterlösningen. Kristi kärlek lämnar oss inget val annat än att axla en del av den gudomliga uppgiften att återlösa människorna.

Om vi inte lär oss av Jesus, kommer vi aldrig att lära oss älska. Om man anser, som vissa gör, att man för att bevara hjärtat rent och värdigt inför Gud måste avstå från att lägga sig i, undvika att förorena det med mänskliga känslor, skulle en naturlig konsekvens vara att man blev okänslig inför andras lidande. Vi skulle inte kunna visa något annat än en torr och själlös officiell kärlek till nästan, vilket är någonting helt annat än Jesu Kristi sanna kärlek till nästan som är tillgivenhet, mänsklig värme. Sådana falska teorier är bara sorgliga svepskäl som förvirrar människors hjärtan, leder dem bort från Gud och för dem på irrvägar som rentav kan leda till förtappelse.

På denna högtid måste vi be Herren att skänka oss ett gott hjärta som förmår känna medlidande med andra, som förstår att den verkliga balsam som kan lindra den ångest som så många ofta känner är kärleken, den kärlek som kommer från Gud. All annan tröst räcker knappt till mer än en stunds förströelse som senare följs av bitterhet och hopplöshet.

Om vi vill hjälpa människorna i vår omgivning måste vi älska dem, och jag upprepar, älska dem med en kärlek som tar sig uttryck i förståelse och hängivelse, tillgivenhet och frivilligt vald ödmjukhet. Om vi älskar så, kommer vi att förstå varför Herren beslöt att sammanfatta lagen i det dubbla bud som i själva verket är ett enda: att älska Gud och nästan, av allt vårt hjärta.

Nu kanske ni tycker att vi kristna – inte några andra kristna: du och jag – ibland glömmer de självklaraste sätten för att uppfylla denna plikt. Ni kanske tänker på alla de orättvisor som inte avhjälps, på alla de missbruk som inte åtgärdas, på former för diskriminering som förs vidare från generation till generation, utan att någon lösning som går till roten med det onda ens föreslås.

Jag kan inte föreslå några konkreta sätt för att lösa dessa problem, och det finns heller inga skäl till att jag skulle kunna göra det. Men som en Kristi präst är det min plikt att påminna er om vad den heliga Skrift säger. Betrakta denna beskrivning av den yttersta domen som Jesus själv har gjort: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.

En människa eller ett samhälle som inte reagerar inför lidande eller orättvisor, och som inte försöker lindra dem, är inte en människa eller ett samhälle som kan mäta sig med kärleken i Kristi hjärta. Kristna måste – samtidigt som de alltid bibehåller den största frihet för att planera och genomföra olika lösningar, vilket innebär en naturlig pluralism – vara enade i strävan efter att tjäna mänskligheten. Annars kommer deras kristendom inte att vara Jesu ord och liv, den kommer att vara en förklädnad, ett lurendrejeri inför Gud och människor.

Kristi frid

Men utöver detta vill jag föreslå en annan tanke för er: vi bör kämpa kraftfullt för att göra det goda just därför att vi vet att det är svårt för oss människor att på allvar bestämma oss för att vara rättvisa, därför att det är långt kvar innan relationerna mellan människorna kommer att grundas på kärlek och inte på hat eller likgiltighet. Vi är dessutom medvetna att även om vi skulle uppnå en rimlig fördelning av jordens resurser och en harmonisk organisation av samhället, skulle vi fortsätta att lida av sjukdomar, oförståelse eller ensamhet, av avhållna människors död och insikten om våra egna begränsningar.

Ställda inför alla dessa sorgliga konstateranden är det bara kristna som har ett äkta, ett definitivt svar: Kristus på korset, Gud som lider och dör, Gud som skänker oss sitt hjärta, som en lans öppnade på grund av hans kärlek till oss alla. Vår Herre avskyr alla orättvisor och dem som begår dem dömer han. Men han respekterar den enskildes frihet och tillåter därför att orättvisor förekommer. Det är inte Gud vår Herre som orsakar människans lidande, men han tolererar det för till följd av arvsynden är lidandet en del av människans tillstånd. Och ändå fick hans kärleksfulla hjärta honom att i korset ta på sig alla dessa plågor: vårt lidande, vår sorg, vår ångest, vår hunger och törst efter rättvisa.

Den kristna läran om lidandet ger oss ingen lättvunnen tröst. För det första lär den oss att acceptera smärtan, som är ett ofrånkomligt faktum i varje människas liv. Jag kan inte dölja för er – fast med glädje, för jag har alltid predikat, och försökt leva därefter, att där korset finns, där finns Kristus som är kärleken – att jag i mitt liv ofta har lidit, och mer än en gång har jag velat gråta. Vid andra tillfällen har jag känt mig fyllas av olust inför åsynen av orättvisor och ondska, och med bedrövelse tvingats inse att jag inte kunnat göra något, att jag trots min önskan och mina ansträngningar inte kunnat åtgärda en orättvis situation.

När jag talar med er om smärta, är det inte bara en fråga om teori. Och jag stöder mig inte bara på andras erfarenheter när jag bekräftar att det enda botemedlet, när man ställd inför lidandet känner själen vackla, är att betrakta Kristus. Bilden av korsfästelsen på Golgata förkunnar för alla att sorger och bekymmer måste helgas om vi vill leva förenade med korset.

Om vi bär våra svårigheter på ett kristet sätt, förvandlas de till gottgörelse, botgöring, deltagande i Jesu levnadsöde. Han genomled frivilligt alla sorters lidanden och plågor. Han föddes, levde och dog fattig. Han angreps, förolämpades, baktalades, förtalades och dömdes i en orättvis dom. Han förråddes och övergavs av sina lärjungar. Han gjorde den bittra erfarenheten av ensamhet, straff och död. Även nu fortsätter Kristus att lida i sina lemmar, i hela den mänsklighet som befolkar jorden, vars huvud, förstfödde och återlösare han är.

Smärtan ingår i Guds plan. Så förhåller det sig verkligen, även om det är svårt att förstå. Som människa var det även svårt för Jesus Kristus att uthärda smärtan. Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min. I denna spänning mellan lidandet och beredvilligheten att göra Guds vilja går Jesus fridfullt döden till mötes och förlåter dem som korsfäster honom.

Att på detta övernaturliga sätt godta smärtan är verkligen en stor seger. Genom att dö på korset besegrade Jesus döden. Gud hämtar liv ur döden. Ett Guds barn finner sig inte bara i ett tragiskt öde, utan gläds åt att redan ha en försmak av segern. I Kristi segerrika kärleks namn måste vi kristna ge oss ut längs alla världens stigar för att så frid och glädje genom våra ord och våra handlingar. Vi måste kämpa – i en kamp för fred – mot det onda, mot orättvisa och synd. Om vi gör det, förkunnar vi att människans nuvarande tillstånd inte är definitivt, och att Guds kärlek, som uppenbaras i Kristi hjärta, kommer att fira en ärorik andlig triumf åt människorna.

Kyrkoåret tar slut. I den heliga Mässan frambär vi ånyo offret åt Fadern: Kristus, helighetens och nådens Konung, rättvisans, kärlekens och fridens Konung, som vi snart kommer att läsa i prefationen. Då ni betraktar vår Herres heliga mänskliga natur, känner ni nog alla en oändlig glädje i själens djup: en Konung med ett hjärta av kött, som vårt. Han är universums och varje skapad varelses upphovsman, men ålägger oss inte sitt välde med makt, utan tigger lite kärlek då han i tystnad visar oss sina sårade händer.

Varför är då så många likgiltiga inför honom? Varför hör man fortfarande den grymma protesten nolumus hunc regnare super nos, vi vill inte att han skall härska över oss? I vår värld finns miljoner människor som på det sättet motsätter sig Jesus Kristus, eller rättare sagt Jesu Kristi skugga, för Kristus känner de inte: de har inte sett hans anletes skönhet och känner inte till hans underbara lära.

Inför detta sorgliga skådespel vill jag gottgöra Herren. Då jag hör detta larm som aldrig tystnar och som snarare består av ohederliga handlingar än av röster, känner jag mig tvingad att ropa högt: Oportet illum regnare!, han måste härska.

Motstånd mot Kristus

Många kan inte acceptera tanken på att Kristus skulle härska. De motsätter sig honom på tusen olika sätt: i de grundläggande riktlinjerna för samhället och för människornas samlevnad, i sederna, vetenskapen och konsten, ja till och med i Kyrkans liv! Jag talar – säger den helige Augustinus – inte om de onda som hädar Kristus. Det är nämligen få som hädar i tal, men många som hädar genom sitt eget handlande.

Vissa störs till och med av uttrycket Kristus Konungen: antingen på grund av en ytlig tvist om ord, som om Kristi rike skulle kunna förväxlas med politiska system, eller för att de skulle tvingas medge en lag om de bekände Herrens kungadöme. Och de står inte ut med lagen, inte ens med det älskvärda kärleksbudet, för de vill inte närma sig Guds kärlek: de strävar endast efter att tjäna sin egen egoism.

Herren har sedan länge fått mig att upprepade gånger tyst utropa: serviam!, jag vill tjäna. Må han öka vår iver att hänge oss, att vara trogna hans gudomliga kallelse – naturligt, utan stora åthävor, utan att göra väsen av oss – mitt i världen. Låt oss tacka honom ur djupet av våra hjärtan. Låt oss vända oss till honom med en bön som undersåtar, som barn!, och vår tunga och mun kommer att fyllas av mjölk och honung, vi kommer att erfara hur ljuvt det är att tala om Guds rike, som är frihetens rike, den frihet som han vunnit åt oss.

Kristus, världens Herre

Jag skulle vilja att vi begrundade att denne Kristus, som vi såg födas i Betlehem som ett älskligt barn, är världens Herre: genom honom skapades alla himlens och jordens varelser, han har försonat allt med Fadern, och återställt freden mellan himlen och jorden genom det blod som han utgöt på korset. Idag härskar Kristus sittande på Faderns högra sida. De båda änglarna i vita kläder sade följande till lärjungarna, som häpna betraktade molnen efter Kristi himmelsfärd: Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.

Genom honom härskar kungarna, med den enda skillnaden att kungar, mänskliga makthavare, upphör, men Kristi rike varar för evigt, hans välde är ett evigt välde, hans rike varar från släkte till släkte.

Kristi rike är inte ett uttryck, en metafor. Kristus lever, även som människa, med samma kropp som han antog genom inkarnationen, som uppstod efter korset och består förhärligad i Ordets person tillsammans med hans mänskliga själ. Kristus, sann Gud och sann människa, lever och härskar och är världens Herre. Endast genom honom hålls allt levande vid liv.

Varför visar han sig då inte för oss nu i all sin härlighet? För att hans rike hör inte till denna världen, trots att det är i världen. Jesus hade svarat Pilatus följande: Jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst. De som hoppades på Messias synliga timliga välde hade fel: Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.

Sanning och rättvisa, frid och glädje i den helige Ande. Detta är Kristi rike: Guds handlande som räddar människorna och som kommer att nå sin höjdpunkt vid historiens slut, då Herren, som sitter högst upp i paradiset, kommer för att definitivt döma människorna.

När Kristus inleder sin förkunnelse på jorden erbjuder han inte ett politiskt program, utan säger omvänd er, himmelriket är nära. Han ger lärjungarna i uppdrag att förkunna detta glada budskap, och lär att man i bönen skall anhålla om att hans rike skall komma. Detta är Guds och hans rättvisas rike, ett heligt liv: det vi skall söka efter först av allt, det enda som verkligen är nödvändigt.

Den frälsning som vår Herre Jesus Kristus förkunnar är en inbjudan som riktas till alla: En kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet. Därför uppenbarar Herren att Guds rike är inom er.

Ingen är utesluten från frälsningen så länge som han frivilligt uppfyller Kristi kärleksfulla krav: att födas på nytt, att bli som barn i själens enkelhet, att undanröja allt som avlägsnar från Gud. Jesus vill ha gärningar, inte bara ord. Och han vill ha en ihärdig ansträngning, för bara de som kämpar kommer att förtjäna det eviga arvet.

Rikets fullbordan – den definitiva domen om frälsning eller förtappelse – syns inte här på jorden. Nu är riket som en sådd, som senapskornets tillväxt. Dess slut kommer att vara som fisket med släpnät, ur vilket man – när det väl dragits upp på stranden – kommer att skilja, med vitt skilda öden, dem som handlade rätt från dem som handlade orättfärdigt. Men så länge som vi lever här, liknar riket den surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl, tills allt blir syrat.

Den som inser vad för slags rike Kristus erbjuder, förstår att det är mödan värt att sätta allt på spel för att vinna det: riket är den pärla som köpmannen förvärvar genom att sälja allt han äger, det är en skatt som upptäcks i en åker. Himmelriket är svårt att erövra: ingen är säker på att uppnå det, men den ångerfulle mannens rop gör att dörrarna öppnas på vid gavel. En av de rövare som korsfästes tillsammans med Jesus bönfaller honom: Herre, tänk på mig när du kommer med ditt rike. Jesus svarade: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.