Texter på ämnet

Vi ger honom rökelse: de önskningar som stiger upp till Herren om att vi skall leva ett ädelt liv, ett liv som kan få andra att känna bonus odor Christi30, Kristi väldoft. Att impregnera sitt tal och sina handlingar med denna bonus odor är att så förståelse och vänskap. Våra liv skall åtfölja våra medmänniskors liv, så att ingen är eller känner sig ensam. Vår kärlek till nästan måste även vara tillgivenhet, mänsklig värme.

Detta lär oss Jesus Kristus. Mänskligheten väntade sedan flera århundraden på Frälsarens ankomst, profeterna hade förkunnat honom på tusentals sätt och i jordens avlägsnaste hörn fanns det fortfarande kvar – trots att en stor del av Guds uppenbarelse till människan hade gått förlorad till följd av synd och okunskap – en längtan efter Gud, en innerlig önskan att bli återlösta.

Så är tiden inne, men för att uppfylla detta uppdrag är det inte ett filosofiskt geni, som Platon eller Sokrates, som uppträder, det är inte en mäktig erövrare, som Alexander, som kommer till jorden. I Betlehem föds ett barn. Han är världens Frälsare, men innan han talar älskar han i handling. Han för inte med sig någon trollformel, för han vet att den frälsning han erbjuder måste bana sig väg genom människornas hjärtan. Det första han gör är att visa oss ett barns skratt och gråt, den inkarnerade Gudens försvarslösa sömn. Och han gör det för att vi skall kunna bli förälskade i honom, för att vi skall kunna ta honom i famnen.

Vi inser nu, än en gång, att det är detta som är kristendomen. Om en kristen inte älskar i handling har han misslyckats som kristen, vilket även är att misslyckas som person. Du får inte tänka på dina medmänniskor som om de vore siffror eller trappsteg att klättra upp på, eller en massa att hylla eller förnedra, att smickra eller förakta beroende på omständigheterna. Tänk på dina medmänniskor – framför allt på dem som lever vid din sida – som det de är: Guds barn, med all den värdighet som följer av denna underbara titel.

Vi måste uppföra oss som Guds barn gentemot andra Guds barn: vår kärlek måste vara, varje dag, en självuppoffrande kärlek som består av tusentals detaljer av förståelse, av uppoffringar i det tysta, av hängivelse som inte märks. Detta är den bonus odor Christi som gjorde att de som levde bland våra första bröder i tron utbrast: Se så de älskar varandra!

Det är inte fråga om ett ouppnåeligt ideal. En kristen är inte någon Tartarin de Tarascon*, som jagar lejon där det inte finns några, i sitt hems korridorer. Jag vill alltid tala om det konkreta vardagslivet: om att helga arbetet, familjerelationerna, vänskapen. Om vi inte är kristna där, var skall vi då vara det? Den goda doften av rökelsen är resultatet av ett glödande kol, som utan att märkas förbränner ett stort antal korn. Bonus odor Christi märks inte bland människorna som en plötsligt uppflammande men kortvarig eldslåga, utan som en verkningsfull glöd som hålls vid liv av många dygder: rättvisa, lojalitet, trohet, förståelse, frikostighet, glädje.

Den här veckan, som de kristna av hävd kallar den heliga veckan?, ger oss återigen ett tillfälle att betrakta – att återuppleva – de stunder som utgör slutet på Jesu jordeliv. Allt vad dessa dagars olika uttryck för fromhet påminner oss om, pekar tydligt på uppståndelsen som är grunden för vår tro, som den helige Paulus skriver. Låt oss emellertid inte gå denna väg alltför hastigt. Låt oss inte glömma ett enkelt faktum som kanske ibland undgår oss, nämligen att vi inte kan ta del av Herrens uppståndelse om vi inte även förenar oss med honom i hans lidande och död. Om vi vill följa Kristus i hans härlighet, i slutet av Stilla veckan, måste vi först tränga in i hans brännoffer och känna oss helt förenade med honom då han dör på Kalvarieberget.

Kristi generösa självutgivelse stöter sig mot synden, denna verklighet som är så svår att acceptera men som vi inte kan förneka: mysterium iniquitatis, människans oförklarliga ondska som av högmod reser sig mot Gud. Dess historia är lika gammal som mänskligheten. Den inleddes med våra första föräldrars fall, den fortsatte med hela kedjan av förbrytelser som ledsagar mänskligheten längs dess väg och så, slutligen, våra personliga uppror. Det är inte lätt att förstå vilken perversion synden innebär eller att inse allt det som tron säger oss om den. Vi måste betänka att bland människor står brottets svårighetsgrad i proportion till den kränktes ställning, till hans personliga värde, hans sociala status, hans egenskaper. Och genom synden kränker människan Gud: den skapade varelsen förnekar sin Skapare.

Men Gud är kärlek. Den ondskans avgrund som synden för med sig har överbryggats genom en oändlig kärlek. Gud överger inte människorna. Guds plan förutsåg att den gamla lagens offer inte var tillräckliga för att gottgöra våra brister, för att återställa den enhet som gått förlorad: det krävdes att en människa som var Gud gav sig själv. Vi kan föreställa oss – för att på något sätt närma oss detta outgrundliga mysterium – att den heliga Treenigheten samlas för att rådslå i sin ständiga innerliga relation av oändlig kärlek, och till följd av detta beslut av evighet, antar Gud Faders enfödde Son vår mänskliga natur, han tar på sig bördan av vårt elände och vår smärta, för att till sist med spikar naglas fast vid en träpåle.

Denna eld, denna önskan att uppfylla Gud Faders frälsningsbud, fyller hela Kristi liv, från och med hans födelse i Betlehem. Under de tre år som lärjungarna levde tillsammans med honom hör de honom outtröttligt upprepa att hans föda är att göra hans vilja som sänt honom. Och detta hela tiden tills hans offer fullbordades på Långfredagens kväll. Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. Med dessa ord beskriver aposteln Johannes Kristi död: under tyngden av korset och alla människornas skulder, dör Jesus förkrossad av våra synders våld och gemenhet.

Låt oss begrunda Herren, sårad från topp till tå av kärlek till oss. Med ett uttryck som närmar sig verkligheten, även om det ändå inte säger allt, kan vi upprepa det en författare sade för många hundra år sedan: en sinnebild för allt slags lidande. Inför synen av Kristus som en trasa, en livlös kropp som tas ned från korset och överlämnas åt sin moder, inför synen av denne tillintetgjorde Jesus, skulle man kunna dra slutsatsen att denna scen är det tydligaste tänkbara beviset på nederlag. Var är de folkmassor som följde honom, och det rike vars ankomst han förkunnade? Och likväl är det inte nederlag utan seger: han är närmare uppståndelsen än någonsin och, genom den, avslöjandet av den härlighet som han erövrat genom sin lydnad.

Att fördjupa sig i innebörden av Kristi död

Den utvikning jag nyss gjorde syftar endast till att uppenbara en central sanning: att erinra om att det kristna livet finner sin mening i Gud. Människan har inte blivit skapad bara för att bygga en så rättvis värld som möjligt, för vi har – dessutom – kommit till denna värld för att förenas med Gud själv. Jesus har inte lovat oss timlig bekvämlighet eller världslig ära, utan Gud Faders hus, som väntar oss i slutet av vandringen.

Långfredagens liturgi innehåller en underbar hymn: Crux fidelis. I denna hymn uppmanas vi att sjunga och fira Herrens ärorika kamp, korsets trofé, Kristi strålande seger: världsalltets återlösare segrar genom att offras. Gud, hela skapelsens Herre, hävdar inte sin närvaro genom vapenmakt eller sina anhängares timliga styrka, utan genom storheten i sin oändliga kärlek.

Herren förstör inte människornas frihet. Det är just han som har gjort oss fria. Därför vill han inte tvinga ur oss ett svar, han vill ha beslut som kommer ur våra hjärtans innersta. Och han förväntar sig av oss kristna att vi skall leva på ett sådant sätt att de som umgås med oss, utöver vårt elände, våra fel och brister, skall kunna se ett återsken av Kalvariebergets kärleksdrama. Allt vad vi har är en gåva från Gud, för att vara salt som ger smak, ljus som skänker människorna det glada budskapet att han är en Far som älskar gränslöst. En kristen är inte världens salt och ljus för att han segrar eller triumferar, utan för att han vittnar om Guds kärlek. Men han kommer inte att vara salt om han inte duger till att salta med, han kommer inte att vara ljus om han genom sitt exempel och lära inte vittnar om Jesus, om han förlorar det som är meningen med sitt liv.

Att betrakta värdigheten i det uppdrag som Gud kallar oss till kanske kan framkalla förmätenhet och högmod i en människas själ. Men vår uppfattning om den kristna kallelsen är falsk om den förblindar oss, om den får oss att glömma att vi är gjorda av lera, att vi är stoft och elände. Det onda finns inte bara i världen, runt omkring oss, det onda finns även inom oss, förankrat i vårt hjärta, och gör oss i stånd till skamliga och egoistiska handlingar. Det är bara Guds nåd som är en fast klippa: vi är sand, kvicksand.

Om man betraktar människans historia eller världens nuvarande tillstånd, gör det ont att se att det efter tjugo århundraden finns så få som kallar sig kristna och att de som gör anspråk på det namnet så ofta inte är sin kallelse trogna. En man som inte saknade hjärta, men väl tro, sade för många år sedan så här till mig, samtidigt som han pekade på en jordglob: Se, här är Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått under vilka man försökt föra hans lära till människorna, och ni ser resultatet: det finns inga kristna.

Det saknas inte människor som fortfarande tycker så. Men Kristus har inte misslyckats: hans ord och liv gör ständigt världen fruktbar. Kristi verk, den uppgift som hans Fader anförtrodde åt honom, håller på att förverkligas, dess styrka går igenom historien och för med sig det sanna livet, och när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

I denna uppgift som Gud håller på att förverkliga i världen, har han velat att vi skall samarbeta med honom, han har velat ta den risk vår frihet innebär. Det gör mig djupt rörd att betrakta den nyfödde Jesus i Betlehem: ett försvarslöst, oskyddat barn som inte kan göra motstånd. Gud överlämnar sig i människornas händer, han närmar sig oss och sänker sig till vår nivå.

Jesus Kristus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt. Gud går vår frihet, vår ofullkomlighet, vårt elände till mötes. Han går med på att hans gudomliga skatter bärs i lerkrus, att vi gör dem kända genom blandningen av våra mänskliga brister och hans gudomliga kraft.

Tillåt mig att berätta om en personlig händelse som utspelade sig för många år sedan. En vän till mig, som var godhjärtad men saknade tro, pekade en dag på en jordglob och sade: Se här, från norr till söder och från öster till väster. Vad är det du vill visa mig?, frågade jag honom. Han svarade: Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått, då man försökt att föra in hans lära i folks liv, och du ser resultatet. Först fylldes jag av sorg: det gör faktiskt mycket ont att tänka sig att det fortfarande finns många som inte känner Herren och att det även finns många bland dem som känner honom som lever som om de inte gjorde det.

Men den första känslan varade bara ett ögonblick och gav vika för kärlek och tacksamhet, för Jesus har velat göra varje människa till en fri medarbetare i hans frälsningsverk. Han har inte misslyckats: hans lära och liv gör ständigt världen fruktbar. Hans frälsningsverk är tillräcklig, ja den både räcker och blir över.

Gud vill inte ha slavar, utan barn, och han respekterar vår frihet. Frälsningsverket fortsätter och vi deltar i det: det är Kristi vilja att vi – enligt den helige Paulus kraftfulla ord – i vårt kött, i våra liv, skall uppfylla det som fattas i hans lidande, pro Corpore ejus, quod est Ecclesia, till gagn för hans kropp som är Kyrkan.

Det är mödan värt att sätta livet på spel för att hänge sig helt och fullt, för att besvara Guds kärlek och det förtroende han visar oss. Framför allt är det mödan värt att bestämma sig för att ta den kristna tron på allvar. Då vi läser Credo bekänner vi vår tro på Gud Fader allsmäktig, på hans Son Jesus Kristus, som dog och uppstod, på den helige Ande som är Herre och livgivare. Vi bekänner vår tro på att Kyrkan, som är en, helig, katolsk och apostolisk, är Kristi kropp, som den helige Ande ger liv åt. Vi gläds åt syndernas förlåtelse och åt hoppet på vår framtida uppståndelse. Men tränger dessa sanningar in i djupet av vårt hjärta eller stannar de kanske på våra läppar? Det gudomliga budskapet om pingstens seger, glädje och frid måste vara den orubbliga grunden för varje kristens sätt att tänka, reagera och leva.

I sin kärlek har Gud Fader genom sin Sons hjärta givit oss infinitos dilectionis thesauros, oändliga skatter av kärlek, barmhärtighet, tillgivenhet. Om vi vill upptäcka ett bevis på att Gud älskar oss – att han inte bara lyssnar till våra böner utan rentav kommer oss till mötes – räcker det med att följa den helige Paulus resonemang: Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Nåden förnyar människan inifrån, så att hon från att ha varit en syndare och rebell blir en god och trogen tjänare. Källan till all nåd är Guds kärlek till oss, en kärlek som han har uppenbarat för oss såväl i ord som i handling. Guds kärlek får andra Personen i den heliga Treenigheten, Ordet, Gud Faders Son, att anta vårt kött, det vill säga vår mänskliga natur, med undantag av synden. Och Ordet, Guds Ord, är Verbum spirans amorem, det Ord ur vilket kärleken utgår.

Guds kärlek uppenbaras för oss i Inkarnationen, i Jesu Kristi återlösande vandring på vår jord som ledde honom till det yttersta offret på korset. Och på korset uppenbaras den med ännu ett tecken: En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Vatten och blod från Jesus, som talar till oss om en självutgivelse som gått till ytterlighet, ända till hans consummatum est, det är fullbordat, av kärlek.

När vi idag ännu en gång betraktar vår tros centrala mysterier, slås vi av hur de djupaste sanningar – den kärlek som får Gud Fader att utge sin Son, och Sonens kärlek som får honom att gå fridfull hela den väg som leder fram till Golgata – tar sig uttryck i gester som är mycket nära oss människor. Gud vänder sig inte till oss med makt och härlighet, utan antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. Jesus framstår aldrig som avlägsen eller högdragen, även om vi kan se att han under sina år av förkunnelse ibland uttrycker djup besvikelse över människans ondska. Men om vi tänker efter lite, märker vi genast att hans ilska och vrede har sitt ursprung i kärleken: även i sitt ogillande uppmanar han oss att vända oss bort från otrohet och synd. Skulle jag önska den gudlöses död? Skulle jag inte hellre se att han upphörde med sina gärningar och fick leva? Dessa ord förklarar hela Kristi liv och de får oss att förstå varför han har uppenbarat sig för oss med ett hjärta av kött, med ett hjärta som vårt, bara det ett trovärdigt bevis på hans kärlek och ett ständigt vittnesbörd om Guds kärleks ofattbara mysterium.