Texter på ämnet

Arbetet åtföljer oundvikligen människans liv på jorden. Arbetet åtföljs i sin tur av ansträngning, slit, trötthet: tecken på den smärta och kamp som är en del av vårt nuvarande mänskliga liv, vilka även är tecken på att såväl synden som vårt behov av återlösning är verkliga. Men arbetet i sig är inte en påföljd, en förbannelse eller ett straff: de som talar i sådana ordalag har inte läst den heliga Skrift ordentligt.

Det är dags att vi kristna med mycket hög röst förkunnar att arbetet är en gåva från Gud och att det är meningslöst att dela in människor i olika kategorier beroende på vilket arbete de utför och därvid anse vissa uppgifter vara ädlare än andra. Arbetet, allt arbete, vittnar om människans storhet, om hennes herravälde över skapelsen. Genom att arbeta får vi tillfälle att utveckla vår personlighet. Arbetet är ett band som förenar oss med övriga människor, en inkomstkälla för att försörja den egna familjen, det är ett medel för att bidra till att förbättra det samhälle vi lever i och till hela mänsklighetens framsteg.

För en kristen blir dessa perspektiv ännu vidare och mera omfattande. För arbetet visar sig nämligen vara ett deltagande i Guds skapargärning. Efter att ha skapat människan välsignade Gud henne och sade: Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden. Dessutom, efter att Kristus själv tagit arbetet till sig, framstår arbetet för oss som en återlöst och återlösande verklighet: det är inte bara den ram inom vilken människan lever, utan även ett medel och en väg för att uppnå heligheten, en verklighet som kan helgas och som helgar.

En kristen vet att han är inympad i Kristus genom dopet, att han är bemyndigad att kämpa för Kristus genom konfirmationen och kallad att verka i världen genom att delta i Kristi uppdrag som kung, profet och präst; att han blir ett och samma med Kristus genom Eukaristin, enhetens och kärlekens sakrament. Därför måste han i likhet med Kristus leva vänd mot alla andra människor och se med kärlek på alla och på var och en av dem som omger honom och på hela mänskligheten.

Tron får oss att erkänna att Kristus är Gud och att se honom som vår Frälsare, att identifiera oss med honom genom att handla som han handlade. Efter att ha hjälpt aposteln Tomas ur dennes tvivel genom att visa honom sina sår, utbrister den Uppståndne: Saliga de som inte har sett men ändå tror.Här – säger den helige Gregorius den store – talar man om oss på ett särskilt sätt, för vi har inom oss andligen den som vi kroppsligen inte har sett. Man talar om oss, men på villkor att våra handlingar överensstämmer med vår tro. Endast den tror verkligen, som i sitt handlande omsätter det han tror i praktiken. Därför säger den helige Paulus om dem vars tro endast uttrycks i ord att de bekänner sig till Gud men förnekar honom i handling.

Det är inte möjligt att hos Kristus skilja på hans väsen som Gud—Människa och hans uppdrag som återlösare. Ordet blev kött och kom till jorden ut omnes homines salvi fiant, för att rädda alla människor. Med vårt elände och våra personliga begränsningar är vi andra kristusar, Kristus själv, även vi kallade att tjäna alla människor.

Det är nödvändigt att få det bud som fortsätter att vara nytt genom århundradena att genljuda igen och igen. Mina kära – skriver den helige Johannes – vad jag skriver här är inget nytt bud utan ett gammalt som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har fått höra. Ändå är det jag skriver ett nytt bud – det visar både hans och ert liv. Ty mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall.

Vår Herre har kommit för att föra med sig freden, det glada budskapet, livet till alla människor. Inte bara till de rika, men heller inte bara till de fattiga. Inte bara till de lärda, men heller inte bara till de som saknar bildning. Till alla. Till oss som är bröder, för vi är bröder, eftersom vi är barn till en och samma Far, Gud. Det finns därför bara en ras: Guds barns ras. Det finns bara en färg: Guds barns färg. Och det finns bara ett språk: det som talar till hjärtat och förståndet, utan ljudet av ord, men som får oss att känna Gud och älska varandra.

Att göra Kristus känd

Jag ser alla livets omständigheter – såväl dem som hör till varje enskild persons liv som, på sätt och vis, dem som hör till historiens stora brytpunkter – som lika många tillfällen då Gud kallar människorna för att de skall se sanningen i vitögat och som tillfällen som vi kristna erbjuds att genom våra handlingar och våra ord förkunna, med nådens hjälp, den Ande vi tillhör.

Varje generation kristna måste återlösa och helga sin egen tid: för att göra det behöver de kristna förstå och dela sina medmänniskors, sina likars, förhoppningar så att de med gåvan att kommunicera? kan tala om för dem hur de skall besvara den helige Andes verkan, denna ständiga ström av rikedomar ur Guds hjärta. Det ankommer på oss kristna att i vår egen tid förkunna för den värld vi tillhör och i vilken vi lever evangeliets gamla och samtidigt ständigt nya budskap.

Det är inte sant att alla människor idag – i allmänhet, utan åtskillnad – är slutna eller likgiltiga inför det som den kristna tron lär om människans öde och väsen. Det är alls inte säkert att nutidens människor endast ägnar sig åt världsliga ting och inte bryr sig om att se upp mot himlen. Även om det inte saknas ideologier – och personer som stödjer dessa – som är slutna för tron, finns det i vår tid såväl stora ambitioner som tarvliga attityder, såväl hjältemod som feghet, såväl iver som missmod. Det finns människor som drömmer om en ny, rättvisare och mänskligare värld men även andra som, kanske i besvikelse över sina ursprungliga ideal, tar sin tillflykt till den egoism som består i att uteslutande söka sin egen bekvämlighet eller i att förbli försjunken i sina fel.

Vi skall se till att alla dessa män och kvinnor, oavsett var de befinner sig, oavsett om de firar framgångar, genomgår kriser eller lider nederlag, nås av den helige Petrus högtidliga och entydiga förkunnelse från dagarna efter pingstdagen: Jesus är hörnstenen, återlösaren, vårt livs allt, för utöver honom finns ingenstans bland människor under himlen något annat namn som kan rädda oss.

I dag, då vi firar Corpus Christi, betraktar vi tillsammans vidden av Herrens kärlek. Den har fått honom att dröja kvar hos oss, gömd under sakramentets gestalter. Det är som om vi rent fysiskt kunde höra honom undervisa folket: En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.

Scenen är fortfarande aktuell. Gud, såningsmannen, kastar även i dag ut sitt utsäde. Frälsningsverket pågår ännu, och Herren vill använda sig av oss. Han vill att vi kristna skall öppna alla jordens stigar för hans kärlek. Han uppmanar oss att sprida hans gudomliga budskap, genom att undervisa om trosläran och genom vårt eget exempel, ända till jordens avlägsnaste hörn. Han ber var och en av oss, som medborgare både i det civila och i det kyrkliga samhället, att vara en annan Kristus när vi troget uppfyller våra plikter, genom att helga vårt yrkesarbete och det egna ståndets plikter.

Om vi ser på vår omgivning, på denna värld som vi älskar för att Gud har skapat den, kommer vi att se hur liknelsen förverkligas: Jesu Kristi ord bär frukt, i många människor uppväcker det en strävan efter hängivelse och trohet. Guds tjänares liv och uppförande har förändrat historiens lopp, och till och med många av dem som inte känner Herren drivs – kanske utan att veta om det – av ideal som har sitt ursprung i kristendomen.

Vi ser även att en del av utsädet faller i ofruktbar jord, eller bland törnen och tistlar: för det finns hjärtan som stänger sig för trons ljus. Ideal som fred, försoning och broderskap, accepteras och förkunnas, men – inte sällan – åsidosätts de i praktiken. Vissa människor anstränger sig dessutom fåfängt för att få Guds röst att tystna, med brutal makt hindrar de hans ord från att spridas eller använder ett vapen som märks mindre men kanske är ännu grymmare, nämligen likgiltigheten, som gör själen okänslig.

Brödet och skörden: gemenskap med alla människor

Jag sade i början till er att Jesus är såningsmannen. Och genom oss kristna fortsätter han sin gudomliga sådd. Kristus kramar vetekornen i sina sargade händer, dränker in dem med sitt blod, renar dem och kastar dem i den plogfåra som är världen. Han kastar kornen vart och ett för sig, för att varje kristen i sin egen omgivning må vittna om Herrens döds och uppståndelses fruktbarhet.

Om vi är i Kristi händer, måste vi låta oss impregneras av hans återlösande blod, låta oss kastas för vinden, acceptera vårt liv sådant Gud vill att det skall vara. Och vi måste inse att vetekornet för att ge skörd måste falla i jorden och dö. Sedan gror det och axet växer fram. Av axet blir det bröd, som genom Guds verkan kommer att omvandlas till Kristi kropp. Därigenom återförenas vi i Jesus, vår såningsman. Eftersom brödet är ett enda, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.

Vi får aldrig glömma att det inte blir någon skörd utan sådd: det är därför nödvändigt att generöst sprida Guds ord, att göra så att människorna lär känna Kristus och när de väl lärt känna honom, hungrar efter honom. Corpus Christi – Kristi kropp, livets bröd – är ett bra tillfälle för att meditera över den hunger som våra medmänniskor uppenbarligen känner: hunger efter sanning, rättvisa, enhet och fred. Ställda inför denna hunger efter fred måste vi tillsammans med den helige Paulus upprepa att Kristus är vår fred, pax nostra. Längtan efter sanning måste påminna oss om att Jesus är vägen, sanningen och livet. Dem som strävar efter enhet måste vi ställa inför Kristus som ber för att vi skall vara consummati in unum, fullkomnade i enheten. Hungern efter rättvisa måste föra oss till den ursprungliga källan till endräkt människor emellan, nämligen vetskapen om att vi är Faderns barn och därför bröder och systrar.

Fred, sanning, enhet, rättvisa. Vad svårt det ibland verkar vara att övervinna de barriärer som hindrar samvaron människor emellan! Och ändå är vi kristna kallade att förverkliga broderskapets stora underverk: att med Guds nåd få människor att behandla varandra kristet, bära varandras bördor, genom att leva kärleksbudet som är det band som ger fullkomlighet och sammanfattar lagen.

Att förmedla Kristi kärlek till andra

Men lägg märke till att Gud inte säger att han istället för vårt hjärta skall ge oss en ren andes vilja. Nej: han ger oss ett hjärta, ett hjärta av kött, likt Kristi hjärta. Jag har inte ett hjärta för att älska Gud och ett annat för att älska människor. Med samma hjärta som jag har älskat mina föräldrar och älskar mina vänner, med samma hjärta älskar jag Kristus, Fadern, den helige Ande och Jungfru Maria. Jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa att vi måste vara mycket mänskliga, för annars kommer vi inte att kunna vara gudomliga.

Den mänskliga kärleken, den äkta kärleken här nere på jorden, hjälper oss att få en försmak av Guds kärlek. Därigenom kan vi skymta den kärlek med vilken vi skall njuta av Gud och som skall råda mellan oss i himlen, när Herren är allt, överallt. När vi börjar förstå vad Guds kärlek är, kommer vi för var dag som går att bli mer förstående, mer generösa, mer hängivna.

Vi måste ge vad vi har fått ta emot, lära ut vad vi har lärt oss, låta andra ta del – utan högfärd, enkelt – av vår erfarenhet av Kristi kärlek. När var och en av er utför sitt arbete, när ni utövar ert yrke i samhället, kan och bör ni utföra era uppgifter så att ni tjänar era medmänniskor. Väl avslutat arbete, som gör framsteg och får andra att göra framsteg, som beaktar kulturens och teknikens landvinningar, fyller en viktig funktion som alltid är nyttig för hela mänskligheten, om vi drivs av generositet och inte av egoism, av strävan efter det allmännas väl, inte egennyttan: om det fylls av en kristen syn på livet.

I detta arbete och i era relationer bör ni visa Kristi kärlek och dess konkreta konsekvenser: vänskap, förståelse, tillgivenhet, frid. På samma sätt som Kristus vandrade omkring och gjorde gott längs Palestinas vägar, bör även ni utföra en väldig sådd av frid längs era mänskliga vägar i familjen, det civila samhället, i era vardagliga yrkesrelationer, i kulturlivet och på fritiden. Det kommer att vara det bästa beviset på att Guds rike har nått ert hjärta: Vi vet att vi har gått över från döden till livet – skriver aposteln Johannes – ty vi älskar våra bröder.

Men denna kärlek kan man bara leva om man formas i Jesu hjärtas skola. Det är endast om vi betraktar Kristi hjärta som vi kommer att befria vårt eget från hat och likgiltighet. Bara på det sättet kommer vi att kunna reagera kristet inför andra människors lidande och smärta.

Minns den scen som den helige Lukas återger, då Kristus befann sig i närheten av staden Nain. Jesus lägger märke till människornas sorg, när han möter dem av en händelse. Han hade kunnat gå förbi, eller vänta på att någon skulle kalla på honom, be honom om hjälp. Men han varken går sin väg eller väntar. Han tar initiativet, rörd av en änkas bedrövelse: hon hade förlorat det enda hon hade kvar, sin son.

Evangelisten förklarar att Jesus blev rörd. Kanske tog rörelsen sig även yttre uttryck, som vid Lasaros död. Jesus Kristus varken var eller är okänslig inför det lidande som har sitt ursprung i kärlek. Han gläds inte åt att skilja barn från deras föräldrar. Han besegrar döden för att ge liv, för att de som älskar varandra skall få vara tillsammans. Men han kräver att vi skall erkänna att först av allt kommer Guds kärlek, som måste få ligga till grund för all kristen livsföring.

Kristus vet att han är omgiven av en folkmassa som kommer att hänföras av underverket och sprida ryktet om det inträffade i hela området. Men Herren handlar inte för att göra intryck på folkmassan, bara för att utföra en vacker gest. Han känner sig helt enkelt rörd av kvinnans lidande och kan inte annat än trösta henne. Så, han går fram till henne och säger: Gråt inte. Det är som om han skulle säga: Jag vill inte se dig i tårar, för jag har kommit för att skänka världen glädje och frid. Sedan sker miraklet, ett tecken på Kristi makt och på att Kristus är Gud. Men dessförinnan såg vi hans medlidande, ett uppenbart tecken på ömheten i Kristi hjärta och på att Kristus är människa.