Texter på ämnet

Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa

Guds Son blev kött och är perfectus Deus, perfectus homo, fullkomlig Gud och fullkomlig människa. I detta mysterium finns något som borde skaka om oss kristna. Jag var och förblir rörd: jag skulle vilja återvända till Loreto. Jag beger mig dit i tanken för att återuppleva Jesu barndomsår, då jag upprepar och betraktar detta Hic Verbum caro factum est.

Jesus Christus, Deus Homo, Jesus Kristus, Gud och människa. Detta är en av de magnalia Dei, Guds stora gärningar, som vi måste meditera över och för vilken vi måste vara tacksamma gentemot vår Herre som har kommit för att föra fred på jorden åt dem han har utvalt. Åt alla människor som vill förena sina viljor med Guds goda vilja: inte bara åt de rika, och heller inte bara åt de fattiga! Åt alla människor, åt alla bröder! För vi är alla bröder i Jesus, Guds barn, Kristi bröder: hans moder är vår moder.

Det finns bara en ras på jorden: Guds barns ras. Vi måste alla tala samma språk, det som vår Fader i himlen lär oss: det språk som är Jesu dialog med Fadern, det språk som man talar med hjärtat och med huvudet, det som ni just nu använder i er bön. Det språk kontemplativa människor talar, människor som är andliga för att de har upptäckt att de är Guds barn. Det är ett språk som tar sig uttryck i tusentals viljeakter, i klara ljus som upplyser förståndet, i vårt hjärtas ingivelser, i föresatser att leva ett hederligt liv, fullt av godhet, glädje och frid.

Det är nödvändigt att titta på Barnet, vår Kärlek, i vaggan. Vi bör titta på det medvetna om att vi står inför ett mysterium. Vi måste acceptera mysteriet genom tron, och likaledes genom tron fördjupa oss i dess innebörd. För att göra det behöver vi en kristen människas ödmjuka inställning: vi får inte vilja förminska Guds storhet så att den passar våra fattiga koncept och våra mänskliga förklaringar, utan förstå att detta mysterium i sin dunkelhet är ett ljus som leder människornas liv.

Vi ser – säger den helige Johannes Chrysostomos – att Jesus har trätt fram ur vår krets, ur vår mänskliga natur, och att han är född av en mor som är jungfru. Men vi förstår inte hur han kan ha utfört detta under. Låt oss inte trötta ut oss i försöken att upptäcka det. Låt oss hellre ödmjukt acceptera vad Gud uppenbarat för oss, utan att nyfiket försöka utforska vad Gud har dolt för oss. Genom att ödmjuka oss på det viset kommer vi att kunna förstå och älska. Mysteriet kommer då att bli för oss en lysande undervisning, mera övertygande än vilket mänskligt resonemang som helst.

Brödet och skörden: gemenskap med alla människor

Jag sade i början till er att Jesus är såningsmannen. Och genom oss kristna fortsätter han sin gudomliga sådd. Kristus kramar vetekornen i sina sargade händer, dränker in dem med sitt blod, renar dem och kastar dem i den plogfåra som är världen. Han kastar kornen vart och ett för sig, för att varje kristen i sin egen omgivning må vittna om Herrens döds och uppståndelses fruktbarhet.

Om vi är i Kristi händer, måste vi låta oss impregneras av hans återlösande blod, låta oss kastas för vinden, acceptera vårt liv sådant Gud vill att det skall vara. Och vi måste inse att vetekornet för att ge skörd måste falla i jorden och dö. Sedan gror det och axet växer fram. Av axet blir det bröd, som genom Guds verkan kommer att omvandlas till Kristi kropp. Därigenom återförenas vi i Jesus, vår såningsman. Eftersom brödet är ett enda, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.

Vi får aldrig glömma att det inte blir någon skörd utan sådd: det är därför nödvändigt att generöst sprida Guds ord, att göra så att människorna lär känna Kristus och när de väl lärt känna honom, hungrar efter honom. Corpus Christi – Kristi kropp, livets bröd – är ett bra tillfälle för att meditera över den hunger som våra medmänniskor uppenbarligen känner: hunger efter sanning, rättvisa, enhet och fred. Ställda inför denna hunger efter fred måste vi tillsammans med den helige Paulus upprepa att Kristus är vår fred, pax nostra. Längtan efter sanning måste påminna oss om att Jesus är vägen, sanningen och livet. Dem som strävar efter enhet måste vi ställa inför Kristus som ber för att vi skall vara consummati in unum, fullkomnade i enheten. Hungern efter rättvisa måste föra oss till den ursprungliga källan till endräkt människor emellan, nämligen vetskapen om att vi är Faderns barn och därför bröder och systrar.

Fred, sanning, enhet, rättvisa. Vad svårt det ibland verkar vara att övervinna de barriärer som hindrar samvaron människor emellan! Och ändå är vi kristna kallade att förverkliga broderskapets stora underverk: att med Guds nåd få människor att behandla varandra kristet, bära varandras bördor, genom att leva kärleksbudet som är det band som ger fullkomlighet och sammanfattar lagen.

Jesus på korset, med hjärtat genomborrat av kärlek till människan, är ett talande svar – ord är överflödiga – på frågan om sakers och personers värde. Människorna, deras liv och deras lycka, är så mycket värda att Guds Son ger sig själv för att återlösa dem, för att rena dem, för att upphöja dem. Vem kan väl annat än älska hans så sårade hjärta?, frågade sig en kontemplativ människa i detta sammanhang. Och han fortsatte att fråga: Vem kan väl annat än återgälda kärlek med kärlek? Vem kan väl annat än att omfamna ett så rent hjärta? Vi, som är kött, kommer att återgälda kärlek med kärlek, vi kommer att omfamna vår sårade frände, vars händer och fötter, sida och hjärta, genomborrats av ogudaktiga människor. Låt oss be honom att vilja binda vårt hjärta med sin kärleks band, att såra det med en lans, för det är ännu hårt och sent till ånger.

Med sådana tankar, känslor och samtal har förälskade människor alltid vänt sig till Jesus. Men för att förstå detta sätt att uttrycka sig, för att verkligen förstå människans hjärta, Kristi hjärta och Guds kärlek, behövs tro och ödmjukhet. Med tro och ödmjukhet lämnade den helige Augustinus oss några ord som är berömda över hela världen: Du har skapat oss till dig, Herre, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig!

När en människa försummar att vara ödmjuk, kommer hon att vilja göra Gud till sin, men inte på det gudomliga sätt som Kristus själv har gjort möjligt genom att säga tag och ät, detta är min kropp, utan genom att försöka krympa Guds storhet så att den får plats inom mänskliga ramar. Förnuftet, ett kallt och blint förnuft – inte den intelligens som följer av tron och heller inte den riktiga intelligens som kännetecknar en människa som kan glädjas åt ting och uppskatta dem – förvandlas till galenskap som sätter sina vanliga erfarenheter över allt annat, som förminskar den övernaturliga sanningen, som täcker människans hjärta med ett skal som gör det okänsligt för den helige Andes ingivelser. Vår stackars intelligens skulle gå förlorad om det inte vore för Guds barmhärtiga makt som bryter igenom vårt eländes gränser: Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Och själen återfår ljus och fylls av glädje inför den heliga Skrifts löften.

Jag vet vilka avsikter jag har med er: välgång, inte olycka, förklarade Gud genom profeten Jeremias. Liturgin tillämpar dessa ord på Jesus, för i honom uppenbaras det för oss med all önskvärd tydlighet att Gud älskar oss på detta sätt. Han har inte kommit för att döma oss, för att förebrå oss vår ynklighet eller vårt elände. Han kommer för att frälsa oss, förlåta oss, ursäkta oss, för att skänka oss frid och glädje. Om vi bara inser hur underbart Herren förhåller sig till sina barn, kommer våra hjärtan nödvändigtvis att förändras och våra ögon kommer att upptäcka en helt ny horisont, full av konturer, djup och ljus.

Kristi frid

Men utöver detta vill jag föreslå en annan tanke för er: vi bör kämpa kraftfullt för att göra det goda just därför att vi vet att det är svårt för oss människor att på allvar bestämma oss för att vara rättvisa, därför att det är långt kvar innan relationerna mellan människorna kommer att grundas på kärlek och inte på hat eller likgiltighet. Vi är dessutom medvetna att även om vi skulle uppnå en rimlig fördelning av jordens resurser och en harmonisk organisation av samhället, skulle vi fortsätta att lida av sjukdomar, oförståelse eller ensamhet, av avhållna människors död och insikten om våra egna begränsningar.

Ställda inför alla dessa sorgliga konstateranden är det bara kristna som har ett äkta, ett definitivt svar: Kristus på korset, Gud som lider och dör, Gud som skänker oss sitt hjärta, som en lans öppnade på grund av hans kärlek till oss alla. Vår Herre avskyr alla orättvisor och dem som begår dem dömer han. Men han respekterar den enskildes frihet och tillåter därför att orättvisor förekommer. Det är inte Gud vår Herre som orsakar människans lidande, men han tolererar det för till följd av arvsynden är lidandet en del av människans tillstånd. Och ändå fick hans kärleksfulla hjärta honom att i korset ta på sig alla dessa plågor: vårt lidande, vår sorg, vår ångest, vår hunger och törst efter rättvisa.

Den kristna läran om lidandet ger oss ingen lättvunnen tröst. För det första lär den oss att acceptera smärtan, som är ett ofrånkomligt faktum i varje människas liv. Jag kan inte dölja för er – fast med glädje, för jag har alltid predikat, och försökt leva därefter, att där korset finns, där finns Kristus som är kärleken – att jag i mitt liv ofta har lidit, och mer än en gång har jag velat gråta. Vid andra tillfällen har jag känt mig fyllas av olust inför åsynen av orättvisor och ondska, och med bedrövelse tvingats inse att jag inte kunnat göra något, att jag trots min önskan och mina ansträngningar inte kunnat åtgärda en orättvis situation.

När jag talar med er om smärta, är det inte bara en fråga om teori. Och jag stöder mig inte bara på andras erfarenheter när jag bekräftar att det enda botemedlet, när man ställd inför lidandet känner själen vackla, är att betrakta Kristus. Bilden av korsfästelsen på Golgata förkunnar för alla att sorger och bekymmer måste helgas om vi vill leva förenade med korset.

Om vi bär våra svårigheter på ett kristet sätt, förvandlas de till gottgörelse, botgöring, deltagande i Jesu levnadsöde. Han genomled frivilligt alla sorters lidanden och plågor. Han föddes, levde och dog fattig. Han angreps, förolämpades, baktalades, förtalades och dömdes i en orättvis dom. Han förråddes och övergavs av sina lärjungar. Han gjorde den bittra erfarenheten av ensamhet, straff och död. Även nu fortsätter Kristus att lida i sina lemmar, i hela den mänsklighet som befolkar jorden, vars huvud, förstfödde och återlösare han är.

Smärtan ingår i Guds plan. Så förhåller det sig verkligen, även om det är svårt att förstå. Som människa var det även svårt för Jesus Kristus att uthärda smärtan. Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min. I denna spänning mellan lidandet och beredvilligheten att göra Guds vilja går Jesus fridfullt döden till mötes och förlåter dem som korsfäster honom.

Att på detta övernaturliga sätt godta smärtan är verkligen en stor seger. Genom att dö på korset besegrade Jesus döden. Gud hämtar liv ur döden. Ett Guds barn finner sig inte bara i ett tragiskt öde, utan gläds åt att redan ha en försmak av segern. I Kristi segerrika kärleks namn måste vi kristna ge oss ut längs alla världens stigar för att så frid och glädje genom våra ord och våra handlingar. Vi måste kämpa – i en kamp för fred – mot det onda, mot orättvisa och synd. Om vi gör det, förkunnar vi att människans nuvarande tillstånd inte är definitivt, och att Guds kärlek, som uppenbaras i Kristi hjärta, kommer att fira en ärorik andlig triumf åt människorna.