Texter på ämnet

När julen närmar sig tycker jag om att betrakta bilder av Jesusbarnet. Dessa figurer som visar oss en Herre som i så hög grad tillintetgjort sig själv, påminner mig om att Gud kallar oss, att den Allsmäktige har velat uppenbara sig försvarslös, att han har velat behöva oss människor. Från vaggan i Betlehem säger Kristus till mig och dig att han behöver oss, han manar oss till att leva ett kristet liv utan kompromisser, att leva ett liv av hängivelse, arbete, glädje.

Vi kommer aldrig att blir verkligt lyckliga om vi inte efterliknar Jesus på riktigt, om vi inte är ödmjuka, som han. Jag insisterar återigen: har ni sett var Guds storhet gömmer sig? I en krubba, i några lindor, i en grotta. Den återlösande kraften i våra liv kan endast bli verkningsfull genom ödmjukhet, om vi upphör att tänka på oss själva och känner oss ansvariga för att hjälpa våra medmänniskor.

Det är ibland vanligt, även bland goda människor, att man skapar sig personliga konflikter som ger upphov till allvarliga bekymmer, men som helt saknar objektiv grund. Deras ursprung står att finna i bristen på självkännedom, som leder till högmod: önskan att stå i centrum för allas uppmärksamhet och aktning, att inte göra dåligt intryck, oviljan att nöja sig med att göra gott och försvinna, strävan efter personlig trygghet. Många människor, som skulle kunna åtnjuta en underbar frid, som skulle kunna njuta av en oändlig lycka, blir därigenom olyckliga och ofruktbara till följd av sin stolthet och högfärd.

Kristus hade ett ödmjukt hjärta. Under sitt liv önskade han inte någonting speciellt för egen del, inget privilegium. Han börjar med att tillbringa nio månader i moderlivet, som alla människor, ytterst naturligt. Herren visste mer än väl att mänskligheten hade ett stort behov av honom. Han längtade efter att komma till jorden för att rädda alla människor: men han påskyndar inte händelsernas förlopp. Han föddes när tiden var inne, som alla människor. Från befruktningen till födseln är ingen – förutom den helige Josef och den heliga Elisabet – medveten om detta under: Gud kommer för att bo bland människorna.

Julen präglas även av en hänförande enkelhet: Herren kommer utan ståt, okänd av alla. På jorden deltar endast Maria och Josef i detta gudomliga äventyr. Och därefter kommer herdarna, som änglarna kom med bud till. Något senare kommer de vise männen från österlandet. Dessa var de enda vittnena till den övernaturliga händelse som förenade himlen och jorden, Gud och människorna.

Hur kan vi vara så hårdhjärtade att vi efter ett tag inte längre berörs av dessa scener? Gud ödmjukar sig för att vi skall kunna närma oss honom, för att vi skall kunna besvara hans kärlek med vår kärlek, för att vår frihet inte bara skall buga sig inför hans makts härlighet, utan inför hans underbara ödmjukhet.

Hur stort är inte detta barn som är Gud: hans Fader är den Gud som har skapat himmel och jord och själv är han där, i en krubba, quia non erat eis locus in diversorio, därför att det inte fanns en annan plats på jorden för hela skapelsens Herre.

Varje kristen högtid är en fredens högtid, och den vi firar i dag är det i högsta grad. Olivkvistarna, med sin antika symbolik, påminner om följande scen hämtad ur Första Moseboken: Noa väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Idag drar vi oss till minnes att förbundet mellan Gud och hans folk bekräftas och upprättas i Kristus, ty han är vår fred. I vår heliga katolska Kyrkas liturgi, som så underbart förenar och sammanfattar det gamla i det nya, läser vi i dag dessa djupt glädjande ord: Judarnas barn gick Herren till mötes med kvistar i händerna, de ropade och sjöng: Hosianna i höjden!

Hyllningen till Jesus Kristus förknippar vi med den som hälsade hans födelse i Betlehem. Där Jesus kom ridande – berättar den helige Lukas – bredde folk ut sina mantlar på vägen. Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.

Frid på jorden

Pax in coelo, frid i himlen. Men låt oss även se hur det står till på jorden. Råder det kanske fred på jorden? Nej, här finns ingen verklig fred, bara en skenbar fred, en jämvikt grundad på rädsla och osäkra kompromisser. Det råder heller inte fred i Kyrkan, som skakas av inre spänningar som sliter sönder Kristi Bruds vita tunika. Det saknas frid i många människors hjärtan, människor som fåfängt försöker kompensera sin själsliga oro genom att ständigt jäkta omkring eller med den lilla tillfredsställelse som kommer av att äga saker som inte mättar utan alltid lämnar sorgens bittra eftersmak.

Palmbladen, skriver den helige Augustinus, är en symbol för lovprisning, för de står för seger. Herren var på väg att segra, genom att dö på korset. Han var på väg att triumfera, i korsets tecken, över djävulen, dödens furste. Kristus är vår fred för han har segrat. Och han har segrat för att han har kämpat i den hårda kampen mot våra mänskliga hjärtans samlade ondska.

Kristus, som är vår fred, är även Vägen. Om vi vill ha fred, måste vi följa i hans fotspår. Fred följer på krig, kamp, den innerliga asketiska kamp som varje kristen måste föra mot allt som i hans liv inte kommer från Gud: mot högmod, sinnlighet, egoism, ytlighet eller ett trångt hjärta. Det leder ingenstans att ropa efter yttre lugn om det saknas inre frid i våra samveten, i själens djup, för från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, hädelse.

Igår och idag

Palmsöndagens liturgi lägger följande hymn på de kristnas läppar: Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, för att ärans kung må träda in! Den som förblir instängd i sin egoisms citadell kommer inte att gå ut på slagfältet. Men om han öppnar fortets portar och tillåter fredens konung att träda in, kommer han att gå ut tillsammans med sin konung för att kämpa mot allt det elände som fördunklar synen och gör samvetet okänsligt.

Höj er, ni eviga dörrar! Nödvändigheten att kämpa är inte en nyhet inom kristendomen. Det är en ständig sanning. Utan kamp segrar man inte, och segrar man inte uppnår man ingen fred. Utan fred är människans glädje bara en skenbar glädje, falsk och steril, som inte tar sig sådana konkreta uttryck som hjälp till nästan eller gärningar av kärlek eller rättvisa, av förlåtelse eller barmhärtighet. Då tjänar man inte heller Gud.

Nu, inom och utom Kyrkan, uppe och nere, får man intrycket att många har givit upp kampen – det personliga kriget mot de egna bristerna – för att med hull och hår hänge sig åt olika sorters slaveri som förnedrar själen. Denna fara kommer alltid att hota alla kristna.

Därför är det nödvändigt att ständigt vända sig till den heliga Treenigheten, för att den må ha medlidande med alla. När jag talar om dessa ting, darrar jag av att tala om Guds rättvisa. Jag tar min tillflykt till hans barmhärtighet, till hans medlidande, för att han inte må se till våra synder, utan till alla de förtjänster som tillhör Kristus och hans heliga moder, som även är vår moder, samt Josef, den helige patriarken som agerade far till honom, och helgonen.

En kristen kan vara säker på att om han vill kämpa, kommer Gud att ta honom med sin högra hand, såsom man läser i Mässan i dagens högtid. Jesus, som träder in i Jerusalem ridande på en stackars åsna, fredens konung, är den som säger: himmelriket tränger fram, och somliga söker rycka det till sig med våld. Denna styrka tar sig inte uttryck i våld mot någon annan: det är styrka för att bekämpa den egna svagheten och eländet, mod för att inte dölja de egna sveken, djärvhet för att bekänna tron även när omgivningen är avogt ställd mot den.

Nu, på samma sätt som förr i tiden, förväntar man sig heroism av de kristna. Heroism i stora strider, om så krävs. Heroism – och det kommer att vara det normala – i vardagens små skärmytslingar. När man ständigt kämpar, med kärlek och på detta sätt som kan verka obetydligt, står Herren ständigt vid sina barns sida som en kärleksfull herde: Jag själv skall valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka … De skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren.

Vi talade tidigare om händelserna i Nain. Vi skulle kunna nämna andra, för evangelierna är fulla av liknande scener. Dessa berättelser har rört, och kommer alltid att fortsätta röra, människornas hjärtan. De visar nämligen inte bara en uppriktig gest av en man som hyser medlidande med sina likar, utan uppenbarar Herrens oändliga kärlek. Jesu hjärta tillhör den inkarnerade Guden, Emmanuel, Gud med oss.

Kyrkan, förenad med Kristus, föds ur ett sårat hjärta. Detta vidöppna hjärta förmedlar oss livet. Hur kan vi låta bli att i detta sammanhang nämna de sakrament som Gud använder sig av för att verka i oss och göra oss delaktiga i Kristi återlösande kraft? Hur kan vi låta bli att särskilt tacka för Eukaristins heliga sakrament, det heliga offret på Kalvarieberget som på ett oblodigt sätt ständigt närvarandegörs i Mässan? Jesus ger sig själv åt oss som näring. Jesus Kristus kommer till oss, allt har förändrats, och i vårt väsen märks en kraft – den helige Andes hjälp – som fyller själen, som präglar våra handlingar, vårt sätt att tänka och känna. Kristi hjärta är källan till de kristnas frid.

Grunden för den hängivelse som Herren begär av oss består inte bara av våra önskningar eller vår förmåga, som ofta är otillräckliga eller svaga. För det första skall vår hängivelse grundas på nåden, som den människoblivne Gudens kärleksfulla hjärta har utverkat åt oss. Därför kan och bör vi hålla ut i vårt inre liv, som barn till vår Fader i himlen, utan att ge efter för modlöshet eller uppgivenhet. Jag tycker om att låta mina åhörare reflektera över att en kristen är kallad att utöva tron, hoppet och kärleken i sin vardagliga tillvaro, i de enklaste sammanhangen, i dagens vanligaste omständigheter. Att handla så är nämligen det väsentliga för en människa som vilar i Gud och det är då som utövandet av de teologala dygderna för med sig glädje, styrka och fridfullhet.

Dessa är frukterna av Kristi frid, den frid som hans heliga hjärta för med sig till oss. För – jag upprepar – Jesu kärlek till människorna är en outgrundlig del av Guds mysterium, Sonens kärlek till Fadern och den helige Ande. Den helige Ande, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen, finner i Ordet ett mänskligt hjärta.

Det går inte att tala om dessa vår tros centrala sanningar utan att märka vårt förstånds begränsning och Uppenbarelsens storhet. Men även om vi inte kan fullt ut begripa dessa sanningar, även om vårt förstånd häpnar inför dem, tror vi ödmjukt och fast på dem. Vi vet, med stöd av Kristi vittnesbörd, att de är sådana. Att kärleken, inom Treenigheten, utgjuts över människorna genom kärleken i Jesu hjärta.

Att leva i Jesu hjärta, att hålla sig tätt intill det, innebär därför att vi förvandlas till en boning för Gud. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, förkunnade Herren. Och Kristus och Fadern, i den helige Ande, kommer till honom och stannar hos honom.

När vi – om så bara lite – förstår dessa grundläggande sanningar, kommer vårt sätt att vara att förändras. Vi kommer att hungra efter vår Gud och göra psalmens ord till våra egna: Gud, min Gud, dig söker jag, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land. Och Jesus, som har stött vår längtan, kommer oss till mötes och säger: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Han erbjuder oss sitt hjärta för att vi i det skall kunna finna vila och styrka. Om vi lyssnar till hans kallelse, kommer vi att märka att hans ord är sanna, och vår hunger och törst kommer att öka, tills vi önskar att Gud må finna en plats att vila i vårt hjärta och inte undanhålla oss sin värme och sitt ljus.

Ignem veni mittere in terram, et quid volo nisi ut accendatur? – Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Vi har dragit oss lite närmare Guds kärleks eld. Låt oss tillåta dess kraft att påverka våra liv, låt oss längta efter att föra Guds eld över hela världen, efter att hjälpa människorna i vår omgivning att lära känna den, så att även de kan få känna Kristi frid och finna sin lycka i den. En kristen som lever förenad med Jesu hjärta kan inte ha några andra målsättningar än dessa: fred i samhället, fred i Kyrkan, frid i den egna själen, Guds frid som kommer att fullbordas när hans rike kommer.

Maria, Regina pacis: Du som är fredens drottning för att du trodde att ängelns budskap skulle gå i uppfyllelse, hjälp oss att växa i tron, att vara fasta i hoppet, att fördjupa vår kärlek. För det är vad din Son idag begär av oss, då han visar oss sitt allraheligaste hjärta.