Texter på ämnet

Något liknande har hänt med oss. I vår familj, bland våra vänner och bekanta, och inte minst på det vidsträckta fält som världen utgör, skulle vi utan större svårighet kunna finna många andra personer som är mer värdiga än vi att motta Kristi kallelse. Enklare, visare, inflytelserikare, viktigare, tacksammare, generösare personer än vi.

När jag tänker på detta, skäms jag. Men jag inser även att vår mänskliga logik inte räcker till för att förklara nådens sanningar. Gud brukar söka upp svaga redskap, så att det syns tydligare att verket är hans. Den helige Paulus minns med bävan sin kallelse: Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds Kyrka. Så skriver Saul från Tarsos, en man med en personlighet och en energi vars återverkningar ständigt ökat under historiens lopp.

Som jag sade tidigare finns det alls ingen förtjänst från vår sida, för i grunden till vår kallelse finns insikten om vårt elände, medvetenheten om att de ljus som upplyser själen – tron –, den kärlek vi älskar med – den gudagivna kärleken – och den längtan som håller oss uppe – hoppet – är gåvor som Gud ger oss till skänks. Att inte växa i ödmjukhet är därför liktydigt med att förlora målet med Guds kallelse ur sikte: ut essemus sancti, den personliga heligheten.

Med utgångspunkt i denna ödmjukhet kan vi förstå hur underbar den gudomliga kallelsen är. Kristus har med sin hand tagit oss ur vetefältet: såningsmannen håller en handfull vete i sin sårade hand. Kristi blod väter, dränker in utsädet. Sedan kastar Herren vetet i luften, för att det genom att dö skall omvandlas till liv, och genom att sjunka ned i jorden kunna ge en mångfald gyllene ax.

När julen närmar sig tycker jag om att betrakta bilder av Jesusbarnet. Dessa figurer som visar oss en Herre som i så hög grad tillintetgjort sig själv, påminner mig om att Gud kallar oss, att den Allsmäktige har velat uppenbara sig försvarslös, att han har velat behöva oss människor. Från vaggan i Betlehem säger Kristus till mig och dig att han behöver oss, han manar oss till att leva ett kristet liv utan kompromisser, att leva ett liv av hängivelse, arbete, glädje.

Vi kommer aldrig att blir verkligt lyckliga om vi inte efterliknar Jesus på riktigt, om vi inte är ödmjuka, som han. Jag insisterar återigen: har ni sett var Guds storhet gömmer sig? I en krubba, i några lindor, i en grotta. Den återlösande kraften i våra liv kan endast bli verkningsfull genom ödmjukhet, om vi upphör att tänka på oss själva och känner oss ansvariga för att hjälpa våra medmänniskor.

Det är ibland vanligt, även bland goda människor, att man skapar sig personliga konflikter som ger upphov till allvarliga bekymmer, men som helt saknar objektiv grund. Deras ursprung står att finna i bristen på självkännedom, som leder till högmod: önskan att stå i centrum för allas uppmärksamhet och aktning, att inte göra dåligt intryck, oviljan att nöja sig med att göra gott och försvinna, strävan efter personlig trygghet. Många människor, som skulle kunna åtnjuta en underbar frid, som skulle kunna njuta av en oändlig lycka, blir därigenom olyckliga och ofruktbara till följd av sin stolthet och högfärd.

Kristus hade ett ödmjukt hjärta. Under sitt liv önskade han inte någonting speciellt för egen del, inget privilegium. Han börjar med att tillbringa nio månader i moderlivet, som alla människor, ytterst naturligt. Herren visste mer än väl att mänskligheten hade ett stort behov av honom. Han längtade efter att komma till jorden för att rädda alla människor: men han påskyndar inte händelsernas förlopp. Han föddes när tiden var inne, som alla människor. Från befruktningen till födseln är ingen – förutom den helige Josef och den heliga Elisabet – medveten om detta under: Gud kommer för att bo bland människorna.

Julen präglas även av en hänförande enkelhet: Herren kommer utan ståt, okänd av alla. På jorden deltar endast Maria och Josef i detta gudomliga äventyr. Och därefter kommer herdarna, som änglarna kom med bud till. Något senare kommer de vise männen från österlandet. Dessa var de enda vittnena till den övernaturliga händelse som förenade himlen och jorden, Gud och människorna.

Hur kan vi vara så hårdhjärtade att vi efter ett tag inte längre berörs av dessa scener? Gud ödmjukar sig för att vi skall kunna närma oss honom, för att vi skall kunna besvara hans kärlek med vår kärlek, för att vår frihet inte bara skall buga sig inför hans makts härlighet, utan inför hans underbara ödmjukhet.

Hur stort är inte detta barn som är Gud: hans Fader är den Gud som har skapat himmel och jord och själv är han där, i en krubba, quia non erat eis locus in diversorio, därför att det inte fanns en annan plats på jorden för hela skapelsens Herre.

Kanske någon frågar hur ni skall kunna förmedla kunskapen om Kristus. Mitt svar är: enkelt och naturligt, genom att leva mitt i världen, hängivna ert yrkesarbete och omvårdnaden om era familjer, genom att delta i människornas ädla strävanden med respekt för den enskildes frihet.

Sedan nästan trettio år har Gud ingjutit en längtan i mitt hjärta efter att få människor i alla stånd, i alla livsomständigheter och yrken, att förstå följande lära: att vardagslivet kan vara heligt och fyllt av Gud, att Herren kallar oss att helga våra vardagliga sysslor, för även där finns den kristna fullkomligheten. Låt oss betrakta detta än en gång i Marias liv.

Låt oss inte glömma att nästan alla vår Frus livsdagar på jorden förflöt på ett sätt som i stor utsträckning liknar miljoner andra kvinnors vardag, kvinnor som ägnar sig åt att ta hand om sin familj, uppfostra sina barn, sköta sina uppgifter i hemmet. Maria helgar de minsta ting, sådana som många människor felaktigt anser vara obetydliga och värdelösa: varje dags arbete, små uttryck för uppmärksamhet gentemot nära och kära, samtal och besök med anledning av släktskap eller vänskap. Välsignad vardag, som kan vara uppfylld av så mycket kärlek till Gud!

För det är just detta som ger oss nyckeln för att förstå Marias liv: hennes kärlek. En kärlek som förs till sina yttersta gränser. Hon glömmer fullständigt sig själv: nöjd med att vara där Gud vill ha henne, gör hon hängivet Guds vilja. Det är det som gör att hennes minsta gest aldrig är banal, utan full av innebörd. Maria, vår moder, är för oss ett föredöme som visar en väg att gå. Vi måste försöka vara som hon, i de konkreta omständigheter som Gud har velat att vi skall leva i.

Om vi handlar så kommer vi att ge människorna i vår omgivning ett vittnesbörd genom ett enkelt och normalt liv, med de begränsningar och brister som hör till vår mänskliga natur, men samtidigt ett konsekvent vittnesbörd. Och när de ser att vi är lika dem i allt, kommer de att känna sig manade att fråga oss: Hur förklarar ni er glädje? Varifrån tar ni styrkan att besegra egoismen och bekvämligheten? Vem lär er att vara förstående, att leva rättframt tillsammans med andra, att hänge er och att tjäna era medmänniskor?

Det är det rätta tillfället för att avslöja den gudomliga hemligheten bakom det kristna livet: att tala med dem om Gud, Kristus, den helige Ande, Maria. Det är då vi måste försöka förmedla, genom våra stackars ord, den vansinniga kärlek till Gud som genom nåden har ingjutits i våra hjärtan.