Texter på ämnet

Tillåt mig att återvända till den oskuldfullhet, den enkelhet som präglar Jesu liv, som jag har rått er att betrakta så många gånger. Herrens år i det fördolda saknar inte betydelse och är heller inte en enkel förberedelse inför de år som skulle komma därefter, nämligen hans offentliga liv. Sedan 1928 har jag klart och tydligt förstått att Gud vill att vi kristna skall ta hela Herrens liv som föredöme. Jag har i synnerhet insett innebörden av hans liv i det fördolda, av hans vanliga arbetsliv bland människorna: Herren vill att många människor skall finna sin väg i dessa år av tystnad, utan lyster. Att lyda Guds vilja innebär därför alltid att vi går ut ur vår egoism, men det innebär inte att vi som regel skall avlägsna oss från de vanliga omständigheterna i det liv som levs av människor som är våra likar i fråga om civilstånd, yrke eller ställning i samhället.

Jag drömmer – och drömmen har blivit verklighet – om en stor skara Guds barn som helgar sig i sitt liv som vanliga medborgare, som delar sina medmänniskors ambitioner, drömmar och ansträngningar. Jag vill ropa denna gudomliga sanning för full hals: om ni stannar kvar mitt i världen, så är det inte för att Gud har glömt er eller för att Herren inte har kallat er. Han har inbjudit er att fortsätta delta i jordens olika verksamheter och strävanden. Han har nämligen låtit er veta att ert mänskliga kall, ert yrke, era egenskaper, inte bara inte är främmande för hans gudomliga planer, utan rentav har helgats av honom som ett offer som behagar Fadern.

Vi har redan talat en hel del om detta ämne vid andra tillfällen, men låt mig åter insistera på hur naturligt och enkelt den helige Josef levde, utan att ta avstånd från sina grannar och utan att resa onödiga barriärer mellan sig och dem.

Även om det ibland kanske kan vara lämpligt att göra det, tycker jag därför vanligtvis inte om att tala om katolska arbetare, katolska ingenjörer, katolska läkare o.s.v. som om det rörde sig om en särskild kategori inom yrket, som om katolikerna utgjorde små grupper åtskilda från övriga. Detta ger intrycket av att det finns en avgrund mellan de kristna och resten av mänskligheten. Jag respekterar dem som tycker tvärtom, men jag anser det vara mycket lämpligare att tala om arbetare som är katoliker, eller om katoliker som är arbetare; om ingenjörer som är katoliker, eller katoliker som är ingenjörer. För en människa som tror och utövar ett intellektuellt, tekniskt eller manuellt arbete är och känner sig förenad med sina kollegor, han är lik dem, har samma rättigheter och skyldigheter, samma önskan att bli bättre, samma strävan efter att bemöta gemensamma problem och finna lösningar på dem.

En katolik införlivar allt detta och gör sitt dagliga liv till ett vittnesbörd om tron, hoppet och kärleken. Det är ett enkelt och normalt vittnesbörd som inte behöver stora åthävor, men som genom ett konsekvent kristet liv visar Kyrkans ständiga närvaro i världen, eftersom samtliga katoliker själva är Kyrkan då de är fullvärdiga medlemmar av Guds enda folk.

Kanske någon frågar hur ni skall kunna förmedla kunskapen om Kristus. Mitt svar är: enkelt och naturligt, genom att leva mitt i världen, hängivna ert yrkesarbete och omvårdnaden om era familjer, genom att delta i människornas ädla strävanden med respekt för den enskildes frihet.

Sedan nästan trettio år har Gud ingjutit en längtan i mitt hjärta efter att få människor i alla stånd, i alla livsomständigheter och yrken, att förstå följande lära: att vardagslivet kan vara heligt och fyllt av Gud, att Herren kallar oss att helga våra vardagliga sysslor, för även där finns den kristna fullkomligheten. Låt oss betrakta detta än en gång i Marias liv.

Låt oss inte glömma att nästan alla vår Frus livsdagar på jorden förflöt på ett sätt som i stor utsträckning liknar miljoner andra kvinnors vardag, kvinnor som ägnar sig åt att ta hand om sin familj, uppfostra sina barn, sköta sina uppgifter i hemmet. Maria helgar de minsta ting, sådana som många människor felaktigt anser vara obetydliga och värdelösa: varje dags arbete, små uttryck för uppmärksamhet gentemot nära och kära, samtal och besök med anledning av släktskap eller vänskap. Välsignad vardag, som kan vara uppfylld av så mycket kärlek till Gud!

För det är just detta som ger oss nyckeln för att förstå Marias liv: hennes kärlek. En kärlek som förs till sina yttersta gränser. Hon glömmer fullständigt sig själv: nöjd med att vara där Gud vill ha henne, gör hon hängivet Guds vilja. Det är det som gör att hennes minsta gest aldrig är banal, utan full av innebörd. Maria, vår moder, är för oss ett föredöme som visar en väg att gå. Vi måste försöka vara som hon, i de konkreta omständigheter som Gud har velat att vi skall leva i.

Om vi handlar så kommer vi att ge människorna i vår omgivning ett vittnesbörd genom ett enkelt och normalt liv, med de begränsningar och brister som hör till vår mänskliga natur, men samtidigt ett konsekvent vittnesbörd. Och när de ser att vi är lika dem i allt, kommer de att känna sig manade att fråga oss: Hur förklarar ni er glädje? Varifrån tar ni styrkan att besegra egoismen och bekvämligheten? Vem lär er att vara förstående, att leva rättframt tillsammans med andra, att hänge er och att tjäna era medmänniskor?

Det är det rätta tillfället för att avslöja den gudomliga hemligheten bakom det kristna livet: att tala med dem om Gud, Kristus, den helige Ande, Maria. Det är då vi måste försöka förmedla, genom våra stackars ord, den vansinniga kärlek till Gud som genom nåden har ingjutits i våra hjärtan.

Att efterlikna Maria

Vår moder är en modell för hur man skall besvara nåden, och då vi betraktar hennes liv, kommer Herren att ge oss ljus så att vi kan gudomliggöra vårt dagliga liv. Under året, då vi firar marianska högtider, och under flera tillfällen under vardagen tänker vi kristna många gånger på den heliga Jungfrun. Om vi tar vara på dessa ögonblick, om vi tänker på hur vår moder skulle ha handlat i de uppgifter som vi har att utföra, kommer vi undan för undan att lära oss, och vi kommer till slut att likna henne, som barn liknar sina mödrar.

Först och främst skall vi ta efter hennes kärlek. Kärleken till nästan är inte enbart en fråga om känslor: den bör uttryckas i ord, men framför allt i handlingar. Den heliga Jungfrun sade inte enbart fiat, utan omsatte i varje stund detta fasta och oåterkalleliga beslut i handling. Så skall även vi göra. När vi sporras av kärlek till Gud och erfar vad han vill, bör vi anstränga oss för att vara trogna, lojala och att vara det på ett handlingskraftigt sätt: för inte alla som säger ”Herre, herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske Faders vilja.

Vi måste ta efter hennes naturliga och övernaturliga elegans. Hon är en privilegierad varelse i frälsningshistorien: i Maria blev Ordet kött och tog sin boning ibland oss. Hon var ett milt vittne, som förblev dolt. Hon tyckte inte om att prisas, för hon eftersträvade inte att själv äras. Maria närvarar vid sin Sons barndoms mysterier, som är normala mysterier, om man nu kan säga så: vid de stora miraklen och folkmassans hyllningar drar hon sig undan. I Jerusalem, då Kristus – ridande på en ungåsna – hyllas som konung är Maria inte där. Men hon framträder åter vid korset, då alla andra flyr. Detta sätt att handla visar – utan att vara utstuderat – på hennes storhet, på hennes själs djup och helighet.

Om vi försöker lära oss genom att följa hennes exempel i att lyda Gud, kommer vi att kunna lära oss att tjäna finkänsligt och samtidigt uppträda värdigt. I Maria finns inte ett spår av de oförståndiga jungfrurnas attityd, vilka lyder, men enfaldigt. Vår Fru lyssnar uppmärksamt på vad Gud begär, reflekterar över det hon inte förstår, frågar vad hon inte vet. Sedan hänger hon sig helt åt att göra Guds vilja: Se jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt. Är det inte underbart? Den heliga Maria, en läromästarinna för hela vårt handlande, lär oss nu att det inte är förnedrande att tjäna Gud, att man därigenom inte underkuvar sitt samvete: hon påverkar oss i vårt innersta så att vi upptäcker Guds barns frihet.