Texter på ämnet

Vad kroppen begär är inte bara sinnenas oordnade tendenser i allmänhet, eller sexualdriften, som måste vara ordnad och inte är ond i sig, eftersom den är en ädel mänsklig realitet som kan helgas. Jag talar därför aldrig om orenhet, utan om renhet, eftersom Kristi ord gäller alla: Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Gud har kallat vissa till att leva denna renhet i äktenskapet, andra till att avstå från mänsklig kärlek för att uteslutande och passionerat besvara Guds kärlek. Varken de förra eller de senare skall vara sinnlighetens slavar, utan herrar över sina egna kroppar och sina egna hjärtan, för att kunna ge dem på ett självuppoffrande sätt till andra.

När jag talar om dygden renhet, brukar jag tillägga adjektivet helig. Den kristna renheten, den heliga renheten, gör inte att man stolt känner sig ren, obesudlad. Det är att veta att vi har fötter av lera, även om Guds nåd varje dag skyddar oss från fiendens snaror. Jag anser det vara en deformation av kristendomen att ständigt, nästan uteslutande, skriva och predika om detta ämne, så som vissa gör samtidigt som de glömmer andra dygder som är av väsentlig betydelse för kristna och även i allmänhet för samvaron mellan människor.

Den heliga renheten är varken den enda eller den främsta kristna dygden, men den är oundgänglig för att härda ut i den dagliga strävan efter helighet. Om man inte bevarar den kan man inte ägna sig åt apostolat. Renheten är en följd av den kärlek med vilken vi hängivit oss själva till Herren, till själ och kropp, med våra förmågor och sinnen. Renheten är inte en förnekelse av något, utan ett glatt bejakande.

Jag sade tidigare att vad kroppen begär inte uteslutande består i en oordnad sinnlighet, utan även i bekvämlighet, avsaknad av iver som gör att man söker vad som är lättast, behagligast, den till synes kortaste vägen, trots att man gör det till priset av att ge vika i troheten gentemot Gud.

Att handla så är liktydigt med att ovillkorligt överlämna sig i händerna på den lag som den helige Paulus varnar oss för, syndens lag: När jag vill göra det goda, upptäcker jag det onda som finns hos mig, därför bejakar jag Guds lag i mitt inre. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Infelix ego homo!, jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Och lyssna till apostelns svar: Guds nåd, genom Jesus Kristus vår Herre. Vi kan och måste kämpa mot kroppens begär, för Herren beviljar oss alltid sin nåd, om vi är ödmjuka.

Den mänskliga kärleken är helig

Makarnas rena och klara kärlek är en helig verklighet som jag som präst välsignar med mina båda händer. Den kristna traditionen har ofta hävdat att Jesu närvaro vid bröllopet i Kana är en bekräftelse på äktenskapets gudomliga värde: Vår Frälsare gick till det bröllopet – skriver Kyrillos av Alexandria – för att helga människolivets ursprung.

Äktenskapet är ett sakrament som gör två kroppar till ett enda kött. I teologin fastslås med ett kraftfullt uttryck att sakramentets materia utgörs av parternas egna kroppar. Herren helgar och välsignar mannens kärlek till kvinnan och kvinnans till mannen. Han har velat att inte bara deras själar, utan även deras kroppar skall förenas. Ingen kristen, vare sig han är kallad till äktenskapet eller inte, kan därför förakta denna förening.

Skaparen har skänkt oss förståndet, likt en gnista av Guds förstånd som tillsammans med vår fria vilja, en annan av Guds gåvor, gör det möjligt för oss att inhämta kunskap och att älska. Han har även givit våra kroppar förmågan att alstra liv och därigenom låtit oss ta del av sin skapande kraft. Gud har velat använda sig av den äktenskapliga kärleken för att sätta nya barn till världen och låta Kyrkan växa. Sexualiteten är därför inte någonting skamligt, utan en gudomlig gåva som är uppenbart avsedd att tjäna livet, kärleken, fruktsamheten.

Det är i detta sammanhang och mot denna bakgrund som den kristna sexualläran skall ses. Vår tro ignorerar inte någonting i denna värld som är vackert, generöst eller sant mänskligt. Den lär oss att vi inte får leva i ett egoistiskt sökande efter njutning, eftersom endast försakelser och uppoffringar leder till sann kärlek. Gud har älskat oss och uppmanar oss att älska honom och andra med den sanning och äkthet som han älskar oss med. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det, skrev den helige Matteus i sitt evangelium med ett uttryck som förefaller paradoxalt.

Personer som ständigt bekymrar sig om sig själva, som i sitt handlande ständigt söker sin egen tillfredsställelse framför allt annat, sätter sin eviga frälsning på spel och blir oundvikligen olyckliga och eländiga redan i detta livet. Endast den som glömmer sig själv och ger sig hän åt Gud och åt sina medmänniskor – även inom äktenskapet – kan vara lycklig på denna jord, med en glädje som är en förberedelse för och en föraning om himlen.

Under vårt jordeliv är smärtan kärlekens prövosten. Mycket konkret skulle man kunna säga att det inom äktenskapet finns en rät- och en avigsida. Å ena sidan finns glädjen av att veta att man är älskad, entusiasmen i att bilda och försörja en familj, den äktenskapliga kärleken, trösten i att se barnen växa. Å andra sidan finns sorger och motgångar, tidens gång som sliter på kroppen och kan göra människor bittra till sin karaktär, den skenbara monotonin i dagar som hela tiden tycks likadana.

Den som tror att kärleken och glädjen ger vika inför dessa svårigheter måste ha en mycket inskränkt uppfattning om äktenskapet och om mänsklig kärlek. Det är nämligen just då, när de känslor som uppfyllde makarna avslöjar sitt sanna väsen, som självutgivelsen och ömheten förstärks och tar sig uttryck i en äkta och djup tillgivenhet som är starkare än döden.

Denna äkta kärlek kräver trohet och uppriktighet i alla relationer inom äktenskapet. Gud, säger Thomas av Aquino, har förbundit människolivets funktioner med en viss njutning, med en viss tillfredsställelse. Denna njutning och tillfredsställelse är följaktligen goda, men om människan ändrar på ordningsföljden genom att söka efter känslorna såsom främsta mål och förakta det goda och det syfte som de måste vara förbundna med, perverterar hon deras natur och förvandlar dem till synd eller till tillfälle till synd.

Kyskhet – som inte är blott avhållsamhet, utan ett tydligt bejakande hos en förälskad person – är en dygd som förmår bevara kärleken ung i livets alla skeden. Det finns en kyskhet för dem som håller på att komma i puberteten, en kyskhet för dem som är på väg att gifta sig, en kyskhet för dem som Gud har kallat till att leva i celibat och en kyskhet för dem som Gud har utvalt till att leva som gifta.

Hur skulle man kunna glömma de kraftfulla och tydliga ord som bevaras i Vulgatan, med vilka ärkeängeln Rafael förmanar Tobias innan han skall gifta sig med Sara? Ängeln säger följande: Hör på mig, så skall jag förklara vem djävulen kan besegra. Det är de som upphör att tänka på Gud då de ingår äktenskap och låter sig ryckas med av sina lidelser som hästar eller mulåsnor, som saknar förstånd. Dessa har djävulen makt över.

En uppriktig, rättfram och lycklig kärlek kan inte finnas inom äktenskapet om man inte lever i kyskhet, denna dygd som innebär respekt för sexualitetens mysterium och gör att det vigs åt fruktsamhet och självutgivelse. Jag talar aldrig om orenhet och undviker alltid varje slags sjuklig och meningslös kasuistik. Om kyskhet och renhet, om en ljuv bekräftelse av kärleken har jag däremot talat många gånger, och jag vill göra det även nu.

I fråga om den äktenskapliga kyskheten försäkrar jag makarna om att de inte behöver vara rädda för att visa varandra sin tillgivenhet, tvärtom: deras dragning till varandra utgör grunden för familjelivet. Vad Herren begär av dem är ömsesidig respekt och lojalitet, ett uppträdande som präglas av ömhet, naturlighet och anständighet. Jag vill även säga till dem att det äktenskapliga samlivet är hedervärt när det är uttryck för äkta kärlek och således öppet för fruktsamheten, för barn.

Att tillsluta livets källor är ett brott mot de gåvor som Gud har skänkt människorna och ett uppenbart tecken på att det är egoism och inte kärlek som ligger till grund för handlandet. I sådana fall fördunklas allt, eftersom makarna kommer att se på varandra som medbrottslingar: och då uppstår meningsskiljaktigheter som, om detta tillstånd får fortsätta, med tiden nästan alltid blir oöverstigliga.

När kärleken ges näring av den äktenskapliga kyskheten blir det äktenskapliga livet ett uttryck för förhållandets äkthet, makarna förstår varandra och känner sig enade. Om däremot sexualitetens gudomliga gåva perverteras, förstörs intimiteten och mannen och kvinnan kan inte längre se varandra i ögonen med frid.

Makarna måste bygga sitt gemensamma liv på en uppriktig och klar tillgivenhet och på glädjen i att ha satt de barn till världen som Gud har gjort det möjligt för dem att få, och i förekommande fall måste de kunna tro på Guds försyn och ge upp personlig bekvämlighet. Att bilda en barnrik familj, om det är Guds vilja, är en garanti för lycka och effektivitet även om förespråkarna för en sorglig hedonism felaktigt påstår motsatsen.