Texter på ämnet

Det är jul. Åter minns vi de olika händelser och omständigheter som utgör ramen för Guds Sons födelse, och våra blickar fästs på grottan i Betlehem och på hemmet i Nasaret. Maria, Josef och Jesusbarnet intar nu på ett mycket speciellt sätt den viktigaste platsen i våra hjärtan. Vad säger oss det samtidigt enkla och underbara liv som den heliga Familjen levde och vad kan vi lära oss av det?

Här vill jag först och främst göra ett av många tänkbara överväganden. Jesu födelse innebär, såsom det anges i den heliga Skrift, att tiden var inne, den tid som Gud valt för att på ett fullständigt sätt uppenbara sin kärlek till människorna genom att ge oss sin egen Son. Guds vilja uppfylls under helt normala och vardagliga förhållanden: en kvinna som föder ett barn, en familj, ett hus. Guds allmakt, Guds härlighet når oss genom det mänskliga och förenas med det mänskliga. Sedan dess vet vi kristna att vi med Guds nåd kan och bör helga livets alla hederliga verksamheter. Det finns inte någon situation i vårt jordeliv, hur liten och vardaglig den än kan tyckas vara, som inte kan bli till ett tillfälle att möta Kristus och ett steg på väg mot himmelriket.

Det är därför inte underligt att Kyrkan jublar och gläder sig då hon betraktar det enkla hem som tillhörde Jesus, Maria och Josef. Det är glädjande – säger vi i ottesången på den heliga Familjens dag – att minnas det lilla huset i Nasaret och det enkla liv som levdes i det, att lovsjunga den ödmjuka enkelhet som omgav Jesus, hans liv i det fördolda. Det var där han som barn lärde sig Josefs yrke, där växte han i år och deltog i arbetet som hantverkare. Vid honom satt hans ljuva moder, vid Josefs sida levde hans älskade hustru, lycklig över att kunna hjälpa honom och erbjuda honom sin omsorg.

Då jag tänker på kristna hem, tycker jag om att föreställa mig dem ljusa och glädjefyllda, som den heliga Familjens hem var. Julens budskap återljuder med kraft: Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden åt människor som har hans välbehag. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, skriver Aposteln: den frid som kommer av att veta att vi är älskade av Gud, vår Fader, införlivade med Kristus, försvarade av Jungfru Maria och beskyddade av den helige Josef. Detta är det stora ljus som lyser upp vårt liv och som även i våra svårigheter och i vårt personliga elände får oss att gå oförfärat framåt. Varje kristet hem borde vara en fridens oas i vilken det bortom vardagens små motgångar går att uppfatta en intensiv och uppriktig tillgivenhet samt en djup frid till följd av en äkta tro som omsätts i gärningar.

Glöm inte att det inte alltid är möjligt att undvika motsättningar mellan makarna. Men gräla aldrig inför barnen, det smärtar dem och får dem att ta ställning för den ene eller den andre, vilket omedvetet kan öka avståndet mellan er. Men även att kivas kan vara ett uttryck för kärlek, bara man inte gör det för ofta. Ja, det kan rentav vara nödvändigt. Även om det inte utgör själva orsaken till ett gräl, har ofta tillfället uppstått på grund av makens trötthet efter en hård arbetsdag, eller av makans slit – förhoppningsvis inte leda – med barnen, hushållssysslorna och sitt eget humör som ibland kan vara lite instabilt, även om ni kvinnor kan vara starkare än män, om ni bestämmer er för att vara det.

Undvik högmodet, som är ert äktenskaps värsta fiende. I era små tvister har ingen av er rätt. Den som för tillfället har mest sinnesfrid av er båda måste säga ett ord som gör det möjligt att hålla tillbaka det dåliga humöret till senare. Då kan ni – i enrum – gräla, bara ni genast blir sams igen.

Kanske har ni kvinnor börjat tänka lite för lite på er själva och försummat ert yttre. Kom ihåg talesättet ”Den hustru som håller sig vacker håller maken borta från andras hem.”* Skyldigheten att vara tilldragande är lika aktuell nu som när ni var förlovade: plikten är rättvis, för ni tillhör er make. Inte heller han har rätt att glömma att han tillhör er och att han är skyldig att hela livet vara lika tillgiven som en fästman. Det är ett dåligt tecken om ni ler ironiskt när ni läser denna punkt: det vore ett uppenbart bevis på att tillgivenheten inom familjen har blivit till iskall likgiltighet.

Ljusa och glädjefyllda hem

Det går inte att tala om äktenskapet utan att genast tänka på familjen, som är frukten och förlängningen av det som börjar i och med bröllopet. Familjen består inte bara av maken och makan, utan även av barnen och, i olika utsträckning, av mor- och farföräldrarna, av andra närstående och av dem som arbetar som hemhjälp. Alla dessa personer måste nås av den tillgivna värme som familjeatmosfären är beroende av.

Visst, det finns sådana äkta par som Herren inte skänker några barn: det är i så fall ett tecken på att han vill att de skall älska varandra med en oförändrad tillgivenhet och ägna sin energi – i den mån de kan – åt tjänster och initiativ som är till gagn för andra människor. Men vanligtvis är äktenskapet fruktsamt och då måste föräldrarna först och främst tänka på barnen. Faderskap och moderskap består inte bara i att föda barn: förmågan att ge liv – att delta i Guds skapande kraft – måste fortsätta i form av samarbete med den helige Andes verk och nå sin kulmen i fostran av sant kristna män och kvinnor.

Föräldrarna är barnens främsta uppfostrare, såväl på det mänskliga som på det övernaturliga planet, och de måste känna ansvar för detta uppdrag som kräver förståelse, klokhet, förmåga att lära ut och framför allt förmåga att älska, samt att man anstränger sig för att vara ett gott föredöme. Auktoritärt och handgripligt tvång är inte rätt väg för uppfostran. Föräldrarnas målsättning borde snarare vara att bli vänner till sina barn, vänner som barnen anförtror sin oro, som de talar med om olika problem, som de förväntar sig en effektiv och hjärtlig hjälp från.

Det är nödvändigt att föräldrarna tar sig tid att vara med sina barn och att tala med dem. Barnen är det viktigaste de har, viktigare än affärerna, arbetet, fritiden. Det är viktigt att lyssna uppmärksamt på barnen och att försöka förstå dem, att försöka förstå om de har delvis – eller helt – rätt i vissa fall då de gör uppror. Samtidigt måste man hjälpa dem att ge deras iver och ambitioner en god inriktning genom att lära dem att reflektera över hur saker och ting verkligen förhåller sig och att resonera. Det är inte fråga om att tvinga dem att uppföra sig på ett visst sätt, utan att visa dem de mänskliga och övernaturliga skäl som talar för ett visst uppförande. Det gäller kort sagt att respektera deras frihet, för det finns ingen verklig uppfostran utan personligt ansvar och inget ansvar utan frihet.

Vi har försökt sammanfatta och kommentera några av de egenskaper som kännetecknar de hem som återspeglar Kristi ljus och som därför är ljusa och glädjefyllda hem. Den harmoni som råder mellan föräldrarna förs över till barnen, till hela familjen och till alla människor i deras omgivning. I varje sant kristen familj återskapas därigenom på sätt och vis Kyrkans mysterium, som Gud har valt och sänt som en ledstjärna för världen.

Apostelns ord, som läses i läsningen då Kyrkan firar den heliga Familjen, kan helt och hållet tillämpas på alla kristna, oavsett om de är präster eller lekmän, gifta eller ogifta: Guds utvalda, heliga och älskade. Sådana är vi alla, var och en på sin plats i världen, på den plats som är vår egen: vi är män och kvinnor som Gud har utvalt till att vittna om Kristus och till att skänka vår omgivning den glädje som följer av att vi vet att vi är Guds barn, trots våra fel och brister, som vi måste kämpa mot.

Det är mycket viktigt att insikten om att äktenskapet är en kallelse inte saknas i samband med trosundervisning, i predikningar och i medvetandet hos dem som Gud vill skall följa denna väg, eftersom de verkligen är kallade att delta i Guds frälsningsplan för alla människor.

Därför går det kanske inte att ge kristna makar bättre förebilder än familjerna på apostlarnas tid: officeren Cornelius, som var följsam gentemot Guds vilja och i vars hus Kyrkan öppnade sig för hedningarna; Aquila och Priscilla, som spred kristendomen i Korint och i Efesos och som bidrog till Paulus apostolat; Tabita, som med sin kärlek bistod de behövande i Joppe. Därtill kommer många andra judars och hedningars, grekers och romares hem, i vilka Herrens första lärjungars undervisning slog rot.

Dessa familjer levde av Kristus och hjälpte andra att lära känna Kristus. De utgjorde små kristna gemenskaper som utstrålade evangeliets budskap. Familjer som var lika andra familjer på den tiden, men som besjälades av en ny anda som smittade av sig på dem som närmade sig dem och som umgicks i dem. Sådana var de första kristna, och sådana måste även vi vara som är kristna av idag: vi måste så glädje och frid, den glädje och den frid som Jesus har utverkat åt oss.