Texter på ämnet

Livet efter detta

Det apostoliska uppdrag som Kristus har givit alla sina lärjungar ger således konkreta resultat på det sociala området. Det går inte att anse att man för att vara kristen måste vända världen ryggen i uppgivenhet över den mänskliga naturen. Alla hederliga företeelser, även de obetydligaste, har en mänsklig och gudomlig innebörd. Kristus, som är fullkomlig människa, kom inte för att förstöra det mänskliga, utan för att återge det dess värdighet genom att anta vår mänskliga natur, utom synden: han har kommit för att dela alla människans strävanden, utom den sorgliga erfarenheten av det onda.

En kristen skall alltid vara beredd att helga samhället inifrån, genom att vara helt och fullt i världen, men utan att tillhöra denna värld, i den mån den – inte på grund av sitt eget väsen, utan till följd av en fritt vald brist, till följd av synden – förnekar Gud och motsätter sig hans älskvärda vilja som frälser.

Kristi himmelsfärd är en högtid som även påminner oss om ett annat faktum: samme Kristus som uppmuntrar oss att verka i världen väntar på oss i himlen. Med andra ord: livet på jorden, som vi älskar, är inte definitivt, ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma, den oföränderliga staden.

Vi måste emellertid se till att inte göra en alltför inskränkt tolkning av Guds Ord. Herren uppmanar oss inte att vara olyckliga under vår vandring och endast förvänta oss tröst i livet efter detta. Gud vill att vi skall vara lyckliga även här, men längta efter att slutgiltigt uppnå denna andra lycka som endast han kan uppfylla oss med helt och hållet.

I denna värld utgör betraktandet av de övernaturliga sanningarna, nådens verkan i våra själar och kärleken till nästan en välsmakande frukt av kärleken till Gud, en försmak av himlen, en början som är avsedd att växa för var dag som går. Vi kristna kan inte tillåta oss att leva ett dubbelliv: vi upprätthåller enkelt och kraftfullt ett helgjutet liv där alla våra handlingar smälter ihop och blir till ett.

Kristus väntar på oss. Vårt hemland är himlen, samtidigt som även jorden helt och fullt är vårt hemland, där vi lever bland svårigheter, orättvisor och oförståelse, men även med den glädje och den sinnesfrid som följer av att man vet att man är Guds älskade barn. Låt oss härda ut i Guds tjänst, så kommer vi att se hur denna Kristi fredsarmé, detta medåterlösande folk, kommer att öka i antal och helighet. Låt oss vara kontemplativa människor som för en ständig dialog med Herren och umgås med honom vid alla tider på dygnet, från dagens första tanke till den sista tanken inför nattens vila. Låt oss ständigt vända vårt hjärta till Jesus Kristus vår Herre, till vilken vi når genom vår heliga moder Maria, och genom honom till Fadern och den helige Ande.

Och om Jesu uppstigning i himlen trots allt lämnar en bitter bismak av sorg i våra själar, låt oss då vända oss till hans moder, som apostlarna gjorde: Då återvände de till Jerusalem …?och? höll ihop under ständig bön, tillsammans med … Maria, Jesu mor.

Att göra Kristus känd

Jag ser alla livets omständigheter – såväl dem som hör till varje enskild persons liv som, på sätt och vis, dem som hör till historiens stora brytpunkter – som lika många tillfällen då Gud kallar människorna för att de skall se sanningen i vitögat och som tillfällen som vi kristna erbjuds att genom våra handlingar och våra ord förkunna, med nådens hjälp, den Ande vi tillhör.

Varje generation kristna måste återlösa och helga sin egen tid: för att göra det behöver de kristna förstå och dela sina medmänniskors, sina likars, förhoppningar så att de med gåvan att kommunicera? kan tala om för dem hur de skall besvara den helige Andes verkan, denna ständiga ström av rikedomar ur Guds hjärta. Det ankommer på oss kristna att i vår egen tid förkunna för den värld vi tillhör och i vilken vi lever evangeliets gamla och samtidigt ständigt nya budskap.

Det är inte sant att alla människor idag – i allmänhet, utan åtskillnad – är slutna eller likgiltiga inför det som den kristna tron lär om människans öde och väsen. Det är alls inte säkert att nutidens människor endast ägnar sig åt världsliga ting och inte bryr sig om att se upp mot himlen. Även om det inte saknas ideologier – och personer som stödjer dessa – som är slutna för tron, finns det i vår tid såväl stora ambitioner som tarvliga attityder, såväl hjältemod som feghet, såväl iver som missmod. Det finns människor som drömmer om en ny, rättvisare och mänskligare värld men även andra som, kanske i besvikelse över sina ursprungliga ideal, tar sin tillflykt till den egoism som består i att uteslutande söka sin egen bekvämlighet eller i att förbli försjunken i sina fel.

Vi skall se till att alla dessa män och kvinnor, oavsett var de befinner sig, oavsett om de firar framgångar, genomgår kriser eller lider nederlag, nås av den helige Petrus högtidliga och entydiga förkunnelse från dagarna efter pingstdagen: Jesus är hörnstenen, återlösaren, vårt livs allt, för utöver honom finns ingenstans bland människor under himlen något annat namn som kan rädda oss.

I dag, då vi firar Corpus Christi, betraktar vi tillsammans vidden av Herrens kärlek. Den har fått honom att dröja kvar hos oss, gömd under sakramentets gestalter. Det är som om vi rent fysiskt kunde höra honom undervisa folket: En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.

Scenen är fortfarande aktuell. Gud, såningsmannen, kastar även i dag ut sitt utsäde. Frälsningsverket pågår ännu, och Herren vill använda sig av oss. Han vill att vi kristna skall öppna alla jordens stigar för hans kärlek. Han uppmanar oss att sprida hans gudomliga budskap, genom att undervisa om trosläran och genom vårt eget exempel, ända till jordens avlägsnaste hörn. Han ber var och en av oss, som medborgare både i det civila och i det kyrkliga samhället, att vara en annan Kristus när vi troget uppfyller våra plikter, genom att helga vårt yrkesarbete och det egna ståndets plikter.

Om vi ser på vår omgivning, på denna värld som vi älskar för att Gud har skapat den, kommer vi att se hur liknelsen förverkligas: Jesu Kristi ord bär frukt, i många människor uppväcker det en strävan efter hängivelse och trohet. Guds tjänares liv och uppförande har förändrat historiens lopp, och till och med många av dem som inte känner Herren drivs – kanske utan att veta om det – av ideal som har sitt ursprung i kristendomen.

Vi ser även att en del av utsädet faller i ofruktbar jord, eller bland törnen och tistlar: för det finns hjärtan som stänger sig för trons ljus. Ideal som fred, försoning och broderskap, accepteras och förkunnas, men – inte sällan – åsidosätts de i praktiken. Vissa människor anstränger sig dessutom fåfängt för att få Guds röst att tystna, med brutal makt hindrar de hans ord från att spridas eller använder ett vapen som märks mindre men kanske är ännu grymmare, nämligen likgiltigheten, som gör själen okänslig.

Man kan inte undgå att märka att det finns mycket kvar att göra. Vid ett visst tillfälle, kanske då han betraktade hur de mogna axen milt böjde sig för vinden, sade Jesus till sina lärjungar: Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Nu som då saknas det arbetare som vill orka slita hela dagen i solhettan. Och om vi som arbetar inte är trogna, kommer det som profeten Joel beskriver att hända: Fälten är skövlade, marken ligger sörjande, ty säden är förstörd, vinet borttorkat, oljan utsinad. Åkermannen står med skam, vingårdsmannen jämrar sig, över vetet och över kornet, ty skörden på marken är förstörd.

Skörden förstörs när man inte är beredd att generöst och uthålligt ta sig an ett arbete som kan bli både långvarigt och slitsamt: att förbereda jorden, så, sköta åkrarna, skörda och tröska … Guds rike byggs under historiens lopp, i tiden. Herren har anförtrott oss alla denna uppgift, och ingen kan anse sig undantagen. När vi idag tillber Kristus i Eukaristin och betraktar honom, måste vi tänka på att det ännu inte är dags att vila: dagen är ännu inte slut.

I Ordspråksboken står följande: Den som brukar sin åker får bröd tillräckligt. Låt oss tillämpa denna utsaga på oss själva vad det andliga livet beträffar: den som inte brukar Guds åker, den som inte är trogen det gudomliga uppdraget att hänge sig åt sina medmänniskor och hjälpa dem att lära känna Kristus, kan svårligen förstå vad det eukaristiska Brödet är. Ingen uppskattar det som inte har kostat honom någon ansträngning. För att värdesätta och älska den heliga Eukaristin är det nödvändigt att gå samma väg som Jesus: vi måste bli vetekorn, dö bort från oss själva, uppstå fulla av liv och ge riklig skörd: hundrafalt!

Denna väg kan sammanfattas med ett enda ord: kärlek. Att älska innebär att man har ett stort hjärta, att man delar omgivningens bekymmer, att man kan förlåta och förstå, kort sagt, uppoffra sig med Jesus Kristus för alla människor. Om vi älskar med Kristi hjärta kommer vi att lära oss att tjäna och att försvara sanningen tydligt och kärleksfullt. För att älska på det sättet måste vi ur våra egna liv rycka bort allt det som hindrar Kristi liv i oss: den starka dragningen till bekvämlighet, egoismens frestelse, tendensen till självhävdelse. Det är bara om vi i oss själva återger Kristi liv som vi kan föra det vidare till andra. Det är bara om vi själva erfar vetekornets död som vi kan arbeta i jordens innersta djup, förvandla den inifrån, göra den fruktbar.

Säger ni att det finns många som ägnar sig åt att handla orättfärdigt? Ja, men Herren insisterar: Be mig, så ger jag dig folken som arv och hela jorden som egendom. Du skall krossa dem med en spira av järn, slå sönder dem som lerkärl. Det är starka löften, och de kommer från Gud: vi kan inte låtsas att de inte givits. Inte för inte är Kristus världens återlösare och härskar allsmäktig på Faderns högra sida. Det är en fruktansvärd förkunnelse om vad som väntar var och en vid livets slut, för livet tar slut, och om vad som väntar alla vid historiens slut, om hjärtat förhärdas av ondska och förtvivlan.

Men Gud, som kan vinna varje slag, föredrar att övertyga: Konungar, besinna er, ta varning, ni jordens härskare! Tjäna Herren i fruktan, hylla honom i bävan! Annars vredgas han och ni går under, ty hans vrede kan lätt blossa upp. Kristus är Herren, Konungen. Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, som det heter i andra psalmen: Du är min son, jag har fött dig i dag …

Ni skall alltså veta, mina bröder, att genom honom förkunnas syndernas förlåtelse för er, och genom honom blir var och en som tror rättfärdig och friad från allt det som ni inte kunde frias från medan ni stod under Moses lag. Se därför till att det som står hos profeterna inte slår in: Se föraktare, häpna och förintas: jag utför en gärning i era dagar, en gärning som ni inte kommer att tro på när den berättas för er.

Det är frälsningsverket, Kristi rike i själarna, Guds barmhärtighet som uppenbaras. Lyckliga de som flyr till honom! Vi kristna har rätt att förkunna att Kristus är Konung: för även om det finns ett överflöd av orättvisa, även om många inte önskar detta kärlekens kungarike, håller det eviga frälsningsverket på att ta form, i samma mänskliga historia som är platsen för så mycket ondska.