Texter på ämnet

En god herde, en god vägledare

Om kallelsen är det som kommer först, om stjärnan lyser i förväg för att vägleda oss på vår kärleksvandring till Gud, är det ologiskt att tvivla när den ibland döljer sig för oss. Ibland händer i vårt inre liv, och nästan alltid är det vårt eget fel, samma sak som hände under de vise männens resa: stjärnan försvinner. Vi är redan medvetna om vår kallelses gudomliga glans, vi är övertygade om att den är definitiv, men kanske är det dammet som virvlar upp efter oss när vi går – vårt elände – som bildar ett dunkelt moln som hindrar ljuset från att tränga igenom.

Vad skall vi göra då? Som de vise männen: fråga. Herodes använde sig av sin kunskap för att handla orättfärdigt, men de vise männen använde sig av den för att handla väl. Vi kristna behöver emellertid inte fråga Herodes eller dem som är visa enligt världen. Kristus har givit sin Kyrka säkerhet i tron, en ström av nåd i sakramenten, och han har beslutat att det skall finnas människor som vägleder, styr och ständigt påminner om vägen. I fråga om kunskap förfogar vi över en oändlig skatt: Guds ord förvarat i Kyrkan; Kristi nåd, som förvaltas i sakramenten; vittnesbördet och exemplet av de människor som lever rättfärdigt tillsammans med oss och som i sina liv har lyckats leva i trohet gentemot Gud.

Tillåt mig att ge ett råd: om ni någon gång förlorar ljusets klarhet, vänd er då alltid till den gode herden. Vem är den gode herden? Den som går in genom grinden som är troheten gentemot Kyrkans lära. Den som inte handlar som en legoknekt som överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Tänk på att Guds ord inte är tomma ord, och Kristi upprepade uppmaning – ser ni inte med vilken kärlek han talar om herdar och får, om fårfållan och hjorden? – är ett praktiskt bevis på behovet av goda vägledare för våra själar.

Om det inte hade funnits onda herdar, skriver den helige Augustinus, skulle han inte ha behövt göra några klargöranden och tala om den gode herden. Vem är lejd? Den som ser vargen och flyr. Den som söker sin ära, inte Kristi ära. Den som inte vågar tillrättavisa syndare frimodigt. Vargen griper ett får i halsen, djävulen förleder en kristtrogen till att begå äktenskapsbrott. Och du tiger, du förmanar inte. Du är en legoknekt, du har sett vargen komma och flytt. Du kanske säger: nej, jag är här, jag har inte flytt. Nej, svarar jag, du har flytt för att du har tigit: och du har tigit för att du var rädd.

Kristi Bruds helighet har alltid visat sig – och gör så även i dag – genom överflödet av goda herdar. Men den kristna tron lär oss att vara enkla, inte att vara godtrogna. Det finns legoknektar som tiger och det finns legoknektar som talar ord som inte är Kristi ord. Om Herren tillåter att vi befinner oss i mörker till och med i små saker, om vi känner att vår tro inte är fast, låt oss därför vända oss till en god herde, till någon som går in genom grinden och gör sin plikt, någon, kort sagt, som genom att ge sitt liv för andra vill vara en förälskad människa i ord och handling: som kanske även är en syndare, men en människa som ständigt förtröstar på Kristi förlåtelse och barmhärtighet.

Om era samveten klandrar er för någon brist – även om ni inte tycker den är allvarlig – om ni tvekar, ta då er tillflykt till botens sakrament. Gå till den präst som tar hand om er, som kan kräva kraftfull tro, ett finkänsligt samvete och sann kristen styrka av er. I Kyrkan finns en fullständig frihet att bikta sig med varje präst som har de tillstånd kyrkorätten kräver, men en klarsynt kristen kommer – frivilligt! – att vända sig till den han vet är en god herde, som kan hjälpa honom att höja blicken, för att på nytt se Herrens stjärna i skyn.

Sakramenten, källan till Guds nåd

Den som vill kämpa använder sig av de medel som står till buds. Och medlen har under tjugo århundraden av kristendom ständigt varit desamma: bön, självtukt och bruk av sakramenten. Eftersom även självtukt är bön – sinnenas bön – kan vi beskriva medlen med två ord: bön och sakrament.

Jag skulle nu vilja att vi betraktade denna källa till Guds nåd som sakramenten utgör, detta underbara uttryck för Guds barmhärtighet. Låt oss i lugn och ro betrakta definitionen på sakrament i den helige Pius V: s katekes: för sinnena fattbara tecken som förmedlar och samtidigt synliggör nåden genom att ställa den framför våra ögon. Gud vår Herre är oändlig, hans kärlek outsinlig, hans mildhet och förbarmande med oss känner inga gränser. Och även om han beviljar oss sin nåd på många andra sätt, har han uttryckligen och frivilligt – endast han kunde göra det – inrättat dessa sju effektiva tecken för att göra det möjligt för människorna att på ett stabilt, enkelt och för alla tillgängligt sätt bli delaktiga i återlösningens förtjänster.

Om man överger sakramenten upphör det sant kristna livet. Och ändå, särskilt i våra dagar, är det uppenbart att många glömmer eller rentav föraktar denna frälsande ström av nåd som Kristus erbjuder oss. Det är smärtsamt att tala om detta sår i ett samhälle som kallar sig kristet, men samtidigt är det nödvändigt om vi vill stärka vår själs längtan efter att med större kärlek och tacksamhet utnyttja dessa källor till helgelse.

Det saknas inte människor som, utan den minsta eftertanke, bestämmer att skjuta upp de nyföddas dop och berövar dem – vilket är ett svårt angrepp mot rättvisan och kärleken – trons nåd, den ovärderliga skatt som är den heliga Treenighetens inneboende i själen, som kommer till världen fläckad av arvsynden. Dessa personer sätter heller inget värde på betydelsen av konfirmationens sakrament, vilket enligt Traditionens enhälliga lära stärker det andliga livet genom den helige Andes tysta men fruktbara utgjutelse. Den kristna människan blir på detta sätt övernaturligt stärkt och kan kämpa som en Kristi soldat – miles Christi – i den inre kampen mot sin egoism och sina begär.

Om man förlorar känslan för det som hör till Gud, kommer man svårligen att förstå botens sakrament. Den sakramentala bikten är inte en mänsklig dialog, utan ett gudomligt samtal. Den är en domstol, i vilken den gudomliga rättvisan utmäts med säkerhet, men som framför allt grundar sig på barmhärtighet, med en domare som i sin kärlek inte önskar den gudlöses död, utan att han upphör med sina gärningar och får leva.

Vår Herres ömhet är verkligen oändlig. Se med vilken mildhet han behandlar sina barn. Han har gjort äktenskapet till ett heligt band, till en bild av Kristi förening med sin Kyrka, ett stort sakrament på vilket den kristna familjen grundar sig så att den med Guds nåd kan vara en plats präglad av fred och endräkt, en helighetens skola. Föräldrarna är Guds medarbetare: detta är grunden för barnens älskvärda plikt att vörda sina föräldrar. Med rätta kan man kalla det fjärde budet – som jag skrev för många år sedan – det ljuvaste av tio Guds bud. När man lever äktenskapet som Gud vill, heligt, blir hemmet ljust och glädjefyllt.

Herdarnas ansvar

I Guds Kyrka är alla skyldiga att ständigt anstränga sig för att vara mer lojala mot Kristi lära. Ingen är undantagen. Om herdarna inte skulle kämpa personligen för att skaffa sig ett finkänsligt samvete, för att troget iaktta Kyrkans dogmer och morallära – som utgör trons skatt och vårt gemensamma arv – skulle profeten Hesekiels ord besannas: Människa! Profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren Gud om herdarna: Ve Israels herdar, som bara vallar sig själva! Är det inte fåren som herdarna skall valla? Ni använder mjölken, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren. Ni vallar inte fåren. Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämtat hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. Och de starka fåren har ni behandlat hänsynslöst.

Det är kraftiga förmaningar, men allvarligare än så är den förolämpning av Gud som det innebär att, efter att ha fått i uppdrag att vaka över allas själsliga välbefinnande, behandla människorna illa genom att förvägra dem dopets rena vatten som förnyar själen, genom att förvägra dem konfirmationens balsamiska olja som stärker själen, genom att förvägra dem tillträde till förlåtelsens domstol eller till det eviga livets näring.

När kan detta ske? När man överger det fredens krig som vi talade om. Den som inte kämpar utsätter sig för risken att hamna i alla de olika former av slaveri som kan fjättra ett hjärta av kött: slaveri i form av ett uteslutande mänskligt perspektiv, slaveri i form av en ivrig längtan efter makt och timlig prestige, slaveri i form av fåfänglighet, pengar, slaveri under liderligheten …

Om ni någon gång skulle råka ut för herdar ovärdiga namnet, ty Gud kan tillåta en sådan prövning, så ta inte anstöt. Kristus har lovat ofelbart och osvikligt stöd till sin Kyrka, men han har inte givit några garantier för att de människor som utgör Kyrkan skall vara trogna. Vi kommer inte att sakna nåd – i överflödande, generöst mått – om vi gör det lilla som begärs av oss: om vi vakar noggrant, med en ansträngning för att med Guds nåd undanröja de hinder som ligger i vägen för vår helgelse. Utan kamp kommer även den som förefaller högrest att vara mycket kort inför Gud. Jag känner dina gärningar, det heter om dig att du lever, men du är död. Vakna upp och stärk det som finns kvar och som var nära att dö. Ty jag har funnit att dina gärningar inte håller måttet inför min Gud. Kom ihåg vad du har hört och tagit emot, och bevara det och vänd om.

Det är uppmaningar som aposteln Johannes i det första århundradet riktade till den som var ansvarig för Kyrkan i Sardes. Att vissa herdar verkar ha förlorat ansvarskänslan är inte ett modernt fenomen: vi kan se det redan på apostlarnas tid, i samma århundrade som Jesus Kristus vår Herre hade levt på jorden. Och ingen kan vara säker om han upphör att kämpa mot sig själv. Ingen kan rädda sig ensam. Alla vi i Kyrkan behöver dessa konkreta medel som stärker oss: ödmjukhet som får oss att ta emot hjälp och råd, självtukt som får oss att bereda väg för Herren i våra hjärtan så att han kan härska i dem, studium av trosläran som i alla tider legat fast och som får oss att bevara tron och föra den vidare till andra.

Kristus lever. Det är denna sanning som gör vår tro meningsfull: Jesus, som dog på korset har uppstått och besegrat döden och mörkrets makt, lidandet och ångesten. Var inte förskräckta – med de orden hälsade ängeln kvinnorna som skyndade till graven. Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Haec est dies quam fecit Dominus, exsultemus et laetemur in ea, detta är dagen som Herren har gjort, låt oss jubla och vara glada!

Påsktiden är en glädjens tid, en glädje som inte begränsas till denna tid under det liturgiska året, utan ständigt fyller den kristnes hjärta, för Kristus lever: han är inte en person i det förgångna, någon som levde en viss tid och sedan gick bort och lämnade oss ett underbart minne och exempel.

Nej: Kristus lever. Jesus är Emmanuel: Gud med oss. Hans uppståndelse avslöjar att Gud inte överger oss. Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig, lovade Herren. Och han höll sitt löfte. Gud finner ännu sin glädje bland människors barn.

Kristus lever i sin Kyrka: Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går, skall jag sända honom till er. Detta var Guds plan: genom att dö på korset skulle Jesus ge oss sanningens och livets Ande. Kristus själv finns kvar i sin Kyrka: i hennes sakrament, i hennes liturgi, i hennes lära och i hela hennes verk.

På ett särskilt sätt finns han närvarande mitt ibland oss i sin dagliga självutgivelse i Eukaristin. Därför är den heliga Mässan det kristna livets mittpunkt och rot. I varje Mässa är hela Kristus närvarande, både huvudet och kroppen. Per Ipsum et cum Ipso, et in Ipso.* Kristus är Vägen och Medlaren: i honom har vi allt, utan honom blir vårt liv tomt. I Jesus Kristus och vägledda av honom vågar vi säga – audemus dicere – Pater noster, Fader vår. Vi vågar kalla himlens och jordens Herre Fader.

Jesus lever och är närvarande i den heliga hostian: detta är garantin för, roten till och fullbordandet av hans närvaro i världen.

Att sätta Kristus på toppen av all mänsklig verksamhet

Det går att förverkliga detta program, det handlar inte om en meningslös dröm. Om vi människor ändå ville besluta oss för att bereda plats i våra hjärtan för Guds kärlek! Kristus, vår Herre, blev korsfäst, och upphöjd på korset återlöste han världen och återställde freden mellan Gud och människorna. Jesus Kristus påminner oss alla om följande: Et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia traham ad meipsum, om ni sätter mig på toppen av all jordisk verksamhet, om ni uppfyller era skyldigheter i varje stund och vittnar om mig i det som verkar stort och i det som verkar litet, omnia traham ad meipsum, kommer jag att dra allt till mig. Mitt rike ibland er kommer att bli verklighet!

Kristus, vår Herre, fortsätter att ägna sig åt denna sådd som syftar till att rädda människorna och hela skapelsen, vår värld, som är god för att den var god då den kom ur Guds hand. Det var Adams skuld, människans högmods synd, som bröt skapelsens gudomliga harmoni.

Men när tiden var inne sände Gud Fader sin enfödde Son som – genom den helige Ande – antog kött av Maria, för evigt Jungfru, för att återställa friden, för att återlösa oss människor från synden och adoptionem filiorum reciperemus, ge oss söners rätt och göra det möjligt för oss att delta i Guds eget inre liv. Därigenom kan denna nya människa, Guds barns nya släkte, befria hela universum från oordning och återställa allt i Kristus som har försonat oss med Gud.

Detta är vi kristna kallade till, detta är vårt apostoliska uppdrag och den iver som måste förtära våra själar: att se till att förverkliga Kristi rike, att se till att det inte längre skall finnas hat eller grymhet, att sprida kärlekens kraftiga och fridfulla balsam på jorden. Låt oss idag be vår Konung att hjälpa oss att ödmjukt och ivrigt samarbeta i den gudomliga planen att hela vad som är söndrat, rädda det som är förlorat, ordna vad människan har försatt i oordning, att föra det vilsegångna rätt och att återställa endräkten i hela skapelsen.

Att omfatta den kristna tron innebär att man åtar sig att fortsätta Jesu sändning bland människorna. Vi måste vara, var och en av oss, alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv. Det är endast på det sättet som vi kan ta oss an detta väldiga, enorma, oändliga företag: att inifrån helga alla timliga strukturer och i dessa föra med oss återlösningens surdeg.

Jag talar aldrig om politik. Jag anser inte att de kristnas uppgift på jorden är att sprida en politisk—religiös rörelse – det vore vansinne – inte ens om det görs med den goda avsikten att ingjuta Kristi anda i alla människornas aktiviteter. Vad vi måste förankra i Gud är vars och ens hjärta, vem det än är. Låt oss se till att tala på ett sådant sätt att varje kristen, var han än befinner sig – i omständigheter som inte enbart beror på hans ställning i Kyrkan eller i det civila livet, utan på resultatet av växlande historiska situationer – kan ge ett vittnesbörd, med sitt exempel och sitt ord, om den tro han bekänner sig till.

En kristen lever i världen med full rätt, helt enkelt för att han är människa. Om han accepterar att Kristus bor i hans hjärta, att Kristus härskar, kommer han att i hela sitt handlande som människa märka – högst påtagligt – Herrens frälsande kraft. Det betyder ingenting om hans verksamhet är, som man brukar säga, hög eller låg. En mänsklig topp kan i Guds ögon vara låg; och det vi anser vara lågt eller ringa kan vara en kristen höjdpunkt av helighet och tjänande.