Texter på ämnet

Glöm inte att det inte alltid är möjligt att undvika motsättningar mellan makarna. Men gräla aldrig inför barnen, det smärtar dem och får dem att ta ställning för den ene eller den andre, vilket omedvetet kan öka avståndet mellan er. Men även att kivas kan vara ett uttryck för kärlek, bara man inte gör det för ofta. Ja, det kan rentav vara nödvändigt. Även om det inte utgör själva orsaken till ett gräl, har ofta tillfället uppstått på grund av makens trötthet efter en hård arbetsdag, eller av makans slit – förhoppningsvis inte leda – med barnen, hushållssysslorna och sitt eget humör som ibland kan vara lite instabilt, även om ni kvinnor kan vara starkare än män, om ni bestämmer er för att vara det.

Undvik högmodet, som är ert äktenskaps värsta fiende. I era små tvister har ingen av er rätt. Den som för tillfället har mest sinnesfrid av er båda måste säga ett ord som gör det möjligt att hålla tillbaka det dåliga humöret till senare. Då kan ni – i enrum – gräla, bara ni genast blir sams igen.

Kanske har ni kvinnor börjat tänka lite för lite på er själva och försummat ert yttre. Kom ihåg talesättet ”Den hustru som håller sig vacker håller maken borta från andras hem.”* Skyldigheten att vara tilldragande är lika aktuell nu som när ni var förlovade: plikten är rättvis, för ni tillhör er make. Inte heller han har rätt att glömma att han tillhör er och att han är skyldig att hela livet vara lika tillgiven som en fästman. Det är ett dåligt tecken om ni ler ironiskt när ni läser denna punkt: det vore ett uppenbart bevis på att tillgivenheten inom familjen har blivit till iskall likgiltighet.

Ljusa och glädjefyllda hem

Det går inte att tala om äktenskapet utan att genast tänka på familjen, som är frukten och förlängningen av det som börjar i och med bröllopet. Familjen består inte bara av maken och makan, utan även av barnen och, i olika utsträckning, av mor- och farföräldrarna, av andra närstående och av dem som arbetar som hemhjälp. Alla dessa personer måste nås av den tillgivna värme som familjeatmosfären är beroende av.

Visst, det finns sådana äkta par som Herren inte skänker några barn: det är i så fall ett tecken på att han vill att de skall älska varandra med en oförändrad tillgivenhet och ägna sin energi – i den mån de kan – åt tjänster och initiativ som är till gagn för andra människor. Men vanligtvis är äktenskapet fruktsamt och då måste föräldrarna först och främst tänka på barnen. Faderskap och moderskap består inte bara i att föda barn: förmågan att ge liv – att delta i Guds skapande kraft – måste fortsätta i form av samarbete med den helige Andes verk och nå sin kulmen i fostran av sant kristna män och kvinnor.

Föräldrarna är barnens främsta uppfostrare, såväl på det mänskliga som på det övernaturliga planet, och de måste känna ansvar för detta uppdrag som kräver förståelse, klokhet, förmåga att lära ut och framför allt förmåga att älska, samt att man anstränger sig för att vara ett gott föredöme. Auktoritärt och handgripligt tvång är inte rätt väg för uppfostran. Föräldrarnas målsättning borde snarare vara att bli vänner till sina barn, vänner som barnen anförtror sin oro, som de talar med om olika problem, som de förväntar sig en effektiv och hjärtlig hjälp från.

Det är nödvändigt att föräldrarna tar sig tid att vara med sina barn och att tala med dem. Barnen är det viktigaste de har, viktigare än affärerna, arbetet, fritiden. Det är viktigt att lyssna uppmärksamt på barnen och att försöka förstå dem, att försöka förstå om de har delvis – eller helt – rätt i vissa fall då de gör uppror. Samtidigt måste man hjälpa dem att ge deras iver och ambitioner en god inriktning genom att lära dem att reflektera över hur saker och ting verkligen förhåller sig och att resonera. Det är inte fråga om att tvinga dem att uppföra sig på ett visst sätt, utan att visa dem de mänskliga och övernaturliga skäl som talar för ett visst uppförande. Det gäller kort sagt att respektera deras frihet, för det finns ingen verklig uppfostran utan personligt ansvar och inget ansvar utan frihet.

Lyssna på era barn, ägna även er egen tid åt dem, visa dem förtroende, lita på vad de säger även om de ibland lurar er; var inte rädda för deras uppror, för i deras ålder var även ni rebeller i större eller mindre utsträckning. Gå dem till mötes, möt dem halvvägs och be för dem. Om ni uppträder på detta kristna sätt kommer de att vända sig till er med sin rättmätiga vetgirighet och inte till grova och skamlösa vänner. Ert förtroende och ert vänskapliga sätt kommer att besvaras av deras förtroende. Och även om vissa mindre viktiga meningsskiljaktigheter och missförstånd kvarstår är detta vad som kallas familjefrid och kristet liv.

Hur skall jag beskriva – frågar en författare från de första århundradena efter Kristus – lyckan i det äktenskap som Kyrkan grundar, som den ömsesidiga självutgivelsen bekräftar, som välsignelsen stadfäster, änglarna förkunnar och Gud Fader själv har godkänt? … De båda makarna är som syskon, varandras tjänare, som ingenting kan åtskilja, varken kroppsligt eller själsligt. Ty de är verkligen två personer i ett och samma kött och där det endast finns ett kött måste det finnas en enda ande … Då Kristus betraktar dessa hem, gläds han och sänder sin frid, där två är tillsammans finns även han, och där han är kan det inte finnas något ont.