Texter på ämnet

Vi ger honom rökelse: de önskningar som stiger upp till Herren om att vi skall leva ett ädelt liv, ett liv som kan få andra att känna bonus odor Christi30, Kristi väldoft. Att impregnera sitt tal och sina handlingar med denna bonus odor är att så förståelse och vänskap. Våra liv skall åtfölja våra medmänniskors liv, så att ingen är eller känner sig ensam. Vår kärlek till nästan måste även vara tillgivenhet, mänsklig värme.

Detta lär oss Jesus Kristus. Mänskligheten väntade sedan flera århundraden på Frälsarens ankomst, profeterna hade förkunnat honom på tusentals sätt och i jordens avlägsnaste hörn fanns det fortfarande kvar – trots att en stor del av Guds uppenbarelse till människan hade gått förlorad till följd av synd och okunskap – en längtan efter Gud, en innerlig önskan att bli återlösta.

Så är tiden inne, men för att uppfylla detta uppdrag är det inte ett filosofiskt geni, som Platon eller Sokrates, som uppträder, det är inte en mäktig erövrare, som Alexander, som kommer till jorden. I Betlehem föds ett barn. Han är världens Frälsare, men innan han talar älskar han i handling. Han för inte med sig någon trollformel, för han vet att den frälsning han erbjuder måste bana sig väg genom människornas hjärtan. Det första han gör är att visa oss ett barns skratt och gråt, den inkarnerade Gudens försvarslösa sömn. Och han gör det för att vi skall kunna bli förälskade i honom, för att vi skall kunna ta honom i famnen.

Vi inser nu, än en gång, att det är detta som är kristendomen. Om en kristen inte älskar i handling har han misslyckats som kristen, vilket även är att misslyckas som person. Du får inte tänka på dina medmänniskor som om de vore siffror eller trappsteg att klättra upp på, eller en massa att hylla eller förnedra, att smickra eller förakta beroende på omständigheterna. Tänk på dina medmänniskor – framför allt på dem som lever vid din sida – som det de är: Guds barn, med all den värdighet som följer av denna underbara titel.

Vi måste uppföra oss som Guds barn gentemot andra Guds barn: vår kärlek måste vara, varje dag, en självuppoffrande kärlek som består av tusentals detaljer av förståelse, av uppoffringar i det tysta, av hängivelse som inte märks. Detta är den bonus odor Christi som gjorde att de som levde bland våra första bröder i tron utbrast: Se så de älskar varandra!

Det är inte fråga om ett ouppnåeligt ideal. En kristen är inte någon Tartarin de Tarascon*, som jagar lejon där det inte finns några, i sitt hems korridorer. Jag vill alltid tala om det konkreta vardagslivet: om att helga arbetet, familjerelationerna, vänskapen. Om vi inte är kristna där, var skall vi då vara det? Den goda doften av rökelsen är resultatet av ett glödande kol, som utan att märkas förbränner ett stort antal korn. Bonus odor Christi märks inte bland människorna som en plötsligt uppflammande men kortvarig eldslåga, utan som en verkningsfull glöd som hålls vid liv av många dygder: rättvisa, lojalitet, trohet, förståelse, frikostighet, glädje.

Han är kung och längtar ivrigt efter att få härska i våra hjärtan, Guds barns hjärtan. Men vi får inte ha mänskliga riken i åtanke: Kristus varken kuvar eller försöker påtvinga någon sitt välde, för han har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna.

Hans rike är fridens, glädjens och rättvisans rike. Kristus, vår kung, förväntar sig inte tomma resonemang av oss, utan gärningar, för inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.

Han är läkare och botar vår egoism, om vi låter hans nåd tränga in i våra själars djup. Jesus har varnat oss för att den svåraste sjukdomen är hyckleriet, stoltheten som gör att man döljer sina egna synder. Det är oundgängligt att vara absolut uppriktig mot sin läkare, att förklara hela sanningen och säga: Domine, si vis, potes me mundare, Herre, vill du – och du vill alltid – så kan du göra mig ren. Du känner min svaghet, jag känner av de här symtomen, jag lider av de här svagheterna. Och vi visar honom i all enkelhet såren; och varet, om det finns var. Herre, du som har botat så många människor, gör så att jag erkänner dig som min gudomlige läkare då jag har dig i mitt bröst eller då jag betraktar dig i tabernaklet.

Han är läromästare i en kunskap som endast han äger: den gränslösa kärleken till Gud och, i Gud, till alla människor. I Kristi skola lär man sig att vårt liv inte tillhör oss. Han gav sitt liv för alla människor och om vi följer honom, måste vi inse att vårt liv inte uteslutande tillhör oss, utan att vi måste dela våra medmänniskors lidanden. Vårt liv tillhör Gud och vi måste leva det i hans tjänst, vi måste generöst bry oss om människorna, genom att i ord och handling visa djupet i de krav som ställs på oss kristna.

Jesus förväntar sig att vi skall uttrycka vår önskan att inhämta denna kunskap för att även till oss säga: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Och vi svarar: lär oss att glömma oss själva för att i stället tänka på dig och alla människor. På det sättet kommer Herren att föra oss framåt med sin nåd, som när vi började lära oss skriva – minns ni de första, klumpiga skrivtecken vi försökte forma som barn, med handfast hjälp från läraren som ledde våra händer? Då kommer vi att börja känna glädjen i att uttrycka vår tro, som är ännu en Guds gåva, med de tydliga tecken som beskriver ett kristet liv, i vilket alla kan läsa om Guds under.

Han är en vän, Vännen: vos autem dixi amicos, säger han. Han kallar oss vänner och han var den som tog det första steget: han älskade oss först. Trots det tvingar han inte på oss sin kärlek: han erbjuder oss den. Han visar det med det tydligaste tecknet på vänskap: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Han var Lasaros vän och grät över honom när han såg honom död: och han uppväckte honom. Om han ser oss kalla, håglösa, kanske med stelheten i ett inre liv som håller på att slockna, kommer hans gråt att vara livgivande för oss: Min vän, jag befaller dig, stig upp och gå, kom ut ur detta trånga liv, som inte är något liv.