Texter på ämnet

Människans svar

Den kristne lever i detta klimat präglat av Guds barmhärtighet. Detta är ramen för den som vill anstränga sig att uppföra sig som en son till sin Fader. Och vilka är de främsta medlen för att stärka kallelsen? Jag skall i dag nämna två medel som är livsavgörande stödpunkter för det kristna livet, nämligen det inre livet och utbildningen i trosläran, en djup troskunskap.

Det inre livet kommer först av allt. Tänk att det fortfarande är så få som förstår det! Då de hör talas om inre liv, tänker de på mörka kyrkor eller på den dåliga luften i vissa sakristior. I mer än ett kvartssekels tid har jag sagt att det inte är fråga om det. Jag beskriver det inre livet hos vanliga kristna, som vanligtvis befinner sig i gatans vimmel, ute i friska luften, och som håller sig i Jesu närhet hela dagen – på gatan, på jobbet, i familjen och när de kopplar av. Och vad är detta, om inte ett ständigt pågående böneliv? Är det inte sant att du har insett nödvändigheten av att vara en bönens människa, som umgås med Gud på ett sådant sätt att du gudomliggörs? Detta är den kristna tron, och så har bönens människor alltid uppfattat det. Klemens av Alexandria skriver att den människa blir Gud, som ständigt vill det Gud vill.

Till en början kan det vara krävande. Man måste anstränga sig för att vända sig till Herren, för att vara tacksam för hans faderliga och konkreta kärlek gentemot oss. Sedan, undan för undan, blir Guds kärlek påtaglig – även om det inte är en fråga om känslor – som ett djupt spår i själen. Det är Kristus som följer oss kärleksfullt: Se, jag står vid dörren och bultar. Hur står det till med ditt böneliv? Känner du inte ibland, under dagens lopp, behovet av att prata med honom i lugn och ro? Säger du inte till honom: ”Det här berättar jag om senare, jag måste prata med dig senare”?

I de stunder som uttryckligen är ägnade åt detta samtal med Herren, avslöjar hjärtat sina hemligheter, viljan stärks, förståndet fyller – med hjälp av nåden – de mänskliga tingen med en övernaturlig innebörd. En följd av detta är att du fattar tydliga, praktiska föresatser att uppföra dig bättre, att äntligen behandla alla människor finkänsligt och kärleksfullt, att på djupet ägna dig – med en god sportsmans iver – åt den kristna kampen för kärlek och frid.

Bönen blir konstant, som hjärtats slag, som pulsen. Utan denna Guds närvaro kan man inte leva ett kontemplativt liv, och om man inte lever ett kontemplativt liv, tjänar det inte mycket till att arbeta för Kristus, för byggarnas möda är förgäves, om Gud inte bygger huset.

Självtuktens salt

För att helga sig behöver en vanlig kristen – som inte är en ordensmänniska, som inte drar sig undan världen, eftersom världen är platsen för hans möte med Kristus – ingen särskild dräkt eller utmärkelsetecken. Kännetecknen är inre: ständig medvetenhet om Guds närvaro och självtuktsanda. I själva verket rör det sig om en och samma sak, eftersom självtukt inte är något annat än sinnenas bön.

Den kristna kallelsen är en kallelse till självuppoffring, botgöring och gottgörelse. Vi måste sona våra synder – hur många gånger har vi inte vänt bort ansiktet för att inte se Gud! – och även alla andra människors synder. Vi måste följa Kristus på nära håll: Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, Kristi självförnekelse, hans tillintetgörande på korset, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Vår väg är en väg av offer, och i självförnekelsen finner vi gaudium cum pace, glädje och frid.

Vi ser inte på världen med sorgsen min. De författare av helgonbiografier som till varje pris ville finna extraordinära saker i Guds tjänare, redan från deras första jämranden i vaggan, har kanske omedvetet gjort trosförkunnelsen en björntjänst. Om vissa helgon har det skrivits att de aldrig grät som barn, att de för att tukta sig själva inte diade på fredagar … Du och jag skrek för full hals när vi föddes, och vi lät oss ammas av våra mödrar utan att bry oss om faste- och abstinensdagar …

Nu har vi med Guds hjälp lärt oss att under dagens lopp, under dessa dagar som ytligt sett förefaller likadana, upptäcka en tid för verklig botgöring, spatium verae poenitentiae. Och under dessa stunder fattar vi föresatser av emendatio vitae, att bättra våra liv. Detta är vägen för att göra oss redo att ta emot nåden och den helige Andes ingivelser i själen. Och med denna nåd – jag insisterar – kommer vår gaudium cum pace, glädje, frid och uthållighet under vår vandring.

Självtukten är vårt livs salt. Och den bästa självtukten är den som – i små detaljer under hela dagen – bekämpar vad kroppen begär, vad ögonen åtrår och vad högfärden skryter med. Självtukt som inte tuktar andra, utan gör oss mer finkänsliga, mer förstående, mer öppna gentemot alla. Du tuktar dig inte om du är snarstucken, om du bara bryr dig om din egoism, om du försöker kuva andra människor, om du varken kan avstå från ditt överflöd, eller ibland rentav från saker som är nödvändiga, om du blir ledsen när saker och ting inte går som du hade förväntat dig. Däremot tuktar du dig om du förmår göra dig till allt inför alla, för att åtminstone rädda några.

Tron och förnuftet

Ett liv av bön och botgöring, samt meditationen kring vårt gudomliga barnaskap, kommer att omvandla oss till djupt fromma kristna, till små barn inför Gud. Fromheten är barnens dygd, och för att ett barn skall kunna ta sin tillflykt till sin fars armar, måste det känna sig litet och behövande. Jag har ofta mediterat över detta vårt andliga barnaskap, som inte är oförenligt med själsstyrka, eftersom det kräver en kraftfull vilja, en måttfull mognad, en fast och öppen karaktär.

Alltså, fromma som barn. Men inte okunniga, för var och en måste anstränga sig, inom ramen för sin förmåga, för att studera tron på allvar, vetenskapligt: teologin är just detta. Vi skall alltså vara fromma som barn, men besitta en djup troskunskap, som teologer.

Ivern att förvärva denna teologiska kunskap – den goda och fasta kristna trosläran – härrör först och främst från önskan att känna och älska Gud. Den är även en följd av en trogen människas allmänna strävan efter att förstå den djupast liggande meningen med denna värld, som är Skaparens verk. Vissa försöker med jämna mellanrum att envist blåsa liv i den påstådda oförenligheten mellan tro och vetenskap, mellan människans förnuft och Guds uppenbarelse. Denna oförenlighet kan bara föreligga – och är då endast skenbar – när man missförstår själva problemet.

Om världen kommer ur Guds händer, om han har skapat människan till sin avbild och givit henne en gnista av sitt ljus, måste förståndets arbete – även om det innebär ett hårt arbete – upptäcka den gudomliga innebörd som alla ting har i kraft av själva sin natur. Och med trons ljus inser vi även deras övernaturliga innebörd, som följer av att vår natur upphöjs till nådens ordning. Vi får inte vara rädda för vetenskapen, för all forskning, om den verkligen är vetenskaplig, leder till sanningen. Och Kristus sade: Ego sum veritas. Jag är sanningen.

En kristen måste törsta efter kunskap. Allting, från de mest abstrakta vetenskaper till olika hantverksskickligheter, kan och bör leda till Gud. För det finns ingen mänsklig uppgift som inte kan helgas, som inte kan bidra till den egna helgelsen och bli till ett tillfälle att samarbeta med Gud i helgelsen av andra i den egna omgivningen. Det ljus Jesu Kristi lärjungar bär med sig skall inte sättas längst ned i dalgången, utan på bergets topp, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Att arbeta så är att be. Att studera så är att be. Att forska så är att be. Vi återvänder ständigt till samma punkt: allt är bön, allt kan och bör föra oss till Gud, ge näring till vårt ständiga samtal med honom, morgon och kväll. Allt hederligt arbete kan omvandlas till bön, och allt arbete, som är bön, är apostolat. På det sättet stärks själen i ett enkelt och kraftfullt, helgjutet liv.

Den kristna tron och den kristna kallelsen påverkar hela livet, inte bara en del av det. Vår relation med Gud är nödvändigtvis präglad av hängivelse och är allomfattande. En trons man ser på livet, i alla dess dimensioner, ur ett nytt perspektiv: det som Gud ger oss.

Ni som i dag firar den helige Josefs högtid tillsammans med mig är alla män som arbetar inom olika yrken, ni har olika familjer, ni tillhör olika länder, folk och språk. Ni har fått er utbildning i universitetsaulor, fabriker eller verkstäder, ni har under flera år utövat ert yrke, knutit yrkesmässiga och personliga relationer med era kollegor, ni har bidragit till att lösa gemensamma problem i era företag och samhällen.

Nåväl, jag påminner er ännu en gång om att allt detta inte är främmande för Guds plan. Er mänskliga kallelse är en del, en viktig del, av er gudomliga kallelse. Detta är skälet till att ni måste helga er och samtidigt bidra till att helga era medmänniskor, era likar, just genom att helga ert arbete och er omgivning: det yrke som uppfyller era dagar, som ger er personlighet sin särskilda karaktär och som är ert sätt att leva i världen. Och tillsammans med arbetet även ert hem, er familj, det land ni är födda i och som ni älskar.

Sann vördnad för Jesu hjärta

Låt oss försöka förstå vilken rikedom som döljer sig bakom orden ”Jesu hjärta”. När vi talar om en människas hjärta, hänför vi oss inte bara till hennes känslor, utan till hela personen, som tycker om, älskar och umgås med andra. Den heliga Skrift använder sig av just detta mänskliga uttryckssätt för att vi skall förstå de saker som hänför sig till Gud. Våra tankar, ord och gärningar sammanfattas och uttrycks i hjärtat, i vilket de har sitt ursprung och grund. Med andra ord kan vi säga att en människas värde bestäms av hennes hjärta.

Hjärtat tillhör glädjen – mitt hjärta skall jubla över din hjälp; ångern – mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt bröst; lovprisningen av Gud – mitt hjärta brusar av härliga ord; beslutet att lyssna till Herren – mitt hjärta är redo; den kärleksfulla vakan – jag sov, men mitt hjärta var vaket; och likaså tvivel och fruktan – känn ingen oro, tro på mig.

Hjärtat känner inte bara, det vet och förstår också. Guds lag finns i hjärtat och förblir inskriven i det. Den heliga Skrift säger dessutom att munnen säger vad hjärtat är fullt av. Herren förebrår de skriftlärda: Varför bär ni onda tankar i era hjärtan? Och som sammanfattning av de synder som människan kan begå säger Jesus: Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal.

När den heliga Skrift talar om hjärtat, avses inte en flyktig känsla som leder till sinnesrörelse eller tårar. Den talar om hjärtat – som Jesus själv vittnar om – för att hänföra sig till personen, som i sin helhet, kropp och själ, vänder sig mot vad den anser vara gott: Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Det är därför vi, när vi betraktar Jesu hjärta, upptäcker att Guds kärlek till oss är säker och hans självutgivelse till oss äkta. När vi uppmuntrar till vördnad för Jesu hjärta, är detta inte något annat än en uppmaning till fullständig hängivelse, med allt det vi är – vår själ, våra känslor, våra tankar, våra ord och våra gärningar, våra mödor och glädjeämnen – till personen Jesus.

Den sanna vördnaden för Jesu hjärta består i att känna Gud och att känna oss själva, att betrakta Jesus och ta sin tillflykt till honom, som förmanar, undervisar och leder oss. Det finns ingen ytlighet i denna fromhetsövning, annat än i den utsträckning den enskilde på grund av egen oförmåga inte lyckas förstå den inkarnerade Gudens sanna väsen.