Texter på ämnet

Vi vet att läran om äktenskapet som en väg till helgelse inte är något nytt i Er förkunnelse. Redan år 1934, när Ni skrev ”Andliga betraktelser”, betonade Ni att äktenskapet måste ses som en kallelse. Men i den boken och senare i Vägen skrev Ni också att ”Äktenskapet är till för de meniga i Kristi armé, inte för dess generalstab”. Kan Ni förklara för oss hur båda dessa uppfattningar går att förena?

I Opus Deis anda och liv har det aldrig varit svårt att förena dessa båda uppfattningar. Till att börja med är det bra att komma ihåg att uppfattningen att celibatet som praktiseras av andliga skäl har ett högre värde inte är min teologiska åsikt utan hör till Kyrkans tro.

När jag skrev dessa ord på 30-talet tenderade man i katolska miljöer och i den praktiska själavården, att uppmuntra de unga att sträva efter den kristna fullkomligheten genom att endast lära dem det övernaturliga värdet av jungfruligheten, medan en annan möjlig väg till helighet, det kristna äktenskapet, förblev höljd i dunkel.

Den undervisning som ungdomarna fick i skolan på den tiden hjälpte dem inte att uppskatta äktenskapets sanna värdighet. Ännu idag förekommer det att man, under reträtter som ges för elever i de sista klasserna i gymnasiet, lägger tungvikten vid ämnen som är relaterade till en möjlig ordenskallelse, snarare än en möjlig kallelse till äktenskap. Det finns fortfarande människor, även om de blir färre och färre, som undervärderar äktenskapet och som ger unga människor intrycket att det bara är något som Kyrkan tolererar, som om äktenskapet skulle omöjliggöra en allvarlig strävan efter helighet.

Inom Opus Dei har vi alltid handlat annorlunda. Samtidigt som vi har förklarat meningen med det apostoliska celibatet och dess höga värde, har vi pekat på äktenskapet som en gudomlig stig på jorden.

Jag är inte rädd för den mänskliga kärleken, mina föräldrars heliga kärlek, som Herren använde sig av för att skänka mig livet. Jag välsignar den kärleken med båda händer. Makarna är på samma gång förrättare och materian i äktenskapets sakrament, såsom brödet och vinet är Eukaristins materia. Därför tycker jag om alla dessa sånger som handlar om den rena kärleken mellan man och kvinna, för i dem finner den mänskliga kärleken gudomlig genklang. Och på samma gång säger jag alltid att de som följer det apostoliska celibatets väg inte är gamla ungkarlar eller ungmör som inte förstår sig på eller uppskattar kärleken. Tvärtom: deras liv kan endast förstås i ljuset av denna gudomliga Kärlek (jag tycker om att skriva det med versal i början) som är själva den innersta kärnan i varje kristen kallelse.

Det finns ingen motsägelse mellan att värdera den äktenskapliga kallelsen högt och att på samma gång förstå det ännu större värdet av celibatet propter regnum coelorum — för himmelrikets skull (Matt 19:12). Jag är övertygad om att varje kristen som försöker lära känna, acceptera och älska Kyrkans lära, förstår hur dessa två står i samklang med varandra om han också anstränger sig för att lära känna, acceptera och älska sin egen kallelse. Det vill säga: om han tror och lever av sin tro.

När jag skrev att äktenskapet är till för de meniga, beskrev jag bara det förhållande som alltid funnits inom Kyrkan. Ni vet säkert att biskoparna, som utgör biskopskollegiet med påven som överhuvud och som tillsammans med honom är de som leder hela Kyrkan, väljs bland dem som lever i celibat, även i de orientaliska kyrkorna där det finns gifta präster. Det är också lätt att inse och fastställa att de som lever i celibat har ett friare hjärta och en större rörelsefrihet som gör det möjligt för dem att ägna sig permanent åt att leda och bära upp apostoliska företag, också inom lekmannaapostolatet. Detta betyder inte att andra lekmän inte kan utföra eller i själva verket utför ett fantastiskt och mycket betydelsefullt apostolat. Det betyder bara att det finns olika uppgifter, olika sätt att verka i ställningar med olika grader av ansvar.

I en armé — det är det som min jämförelse ville säga — är de meniga lika nödvändiga som generalstaben, och det kan visa större hjältemod och förtjäna större ära. Kort och gott: uppgifterna är olika men alla är av lika stor vikt och har lika stort värde. Det som det kommer an på är att var och en svarar på sin egen kallelse, för det bästa för varje människa är att alltid och uteslutande uppfylla Guds vilja.

En kristen som strävar efter att helga sig i äktenskapet och är medveten om storheten i sin egen kallelse känner spontant stor vördnad och tillgivenhet för dem som kallats till det apostoliska celibatet och gläder sig uppriktigt när ett av barnen, ledd av Herrens nåd, väljer denna väg. Då till och med växer hans kärlek till sin egen äktenskapliga kallelse, som gjort det möjligt för honom att skänka frukten av sin mänskliga kärlek till Honom som är allas, både de giftas och de ogiftas, största kärlek — Kristus.

Till följd av råd från vissa präster känner sig många äkta par villrådiga när det gäller antalet barn de skall ta emot. Vad råder Ni dessa par när det finns så mycket förvirring?

De som vilseleder samveten på detta sätt glömmer bort att livet är något heligt. De gör sig förtjänta av de hårda förebråelser som Herren riktade till blinda som leder andra blinda, till dem som inte vill inträda i himmelriket och inte heller låter andra komma in. Jag dömer inte deras avsikter och jag är till och med säker på att många av dem ger sådana råd av medkänsla och för att de vill lösa svåra situationer. Men jag kan inte heller dölja hur ont det gör mig att se det destruktiva — ja, i många fall av djävulen inspirerade — arbete som de personer utför som inte bara låter bli att sprida den sunda läran utan också förvanskar den.

Det som makarna inte får glömma när de lyssnar på råd och uppmaningar i dessa frågor är att det framför allt handlar om att vara lyhörd för Guds vilja. Om man bara är uppriktig och hederlig och äger om än aldrig så lite kunskap om tron, kan samvetet upptäcka Guds vilja både i detta och i allt annat. Det kan nämligen ibland hända att man söker just det råd som understödjer våra själviska önskningar och att vi under hänvisning till ett råds auktoritet tystar ner det egna samvetets röst. Det kan till och med hända att man gång på gång byter rådgivare ända tills man hittar den som är mest välvillig. Man ger då bland annat prov på en fariseisk inställning, ovärdig ett Guds barn.

Ett råd från en annan kristen, och särskilt från en präst, i trosfrågor eller moral kan vara till stor hjälp för att få oss att inse vad Gud vill av oss i en viss situation, men rådet upphäver inte det personliga ansvaret. Det kommer an på oss själva, på var och en av oss, att fatta det slutgiltiga beslutet och det är vi själva som slutligen skall stå till svars för våra beslut inför Gud.

Över alla privata råd står Guds lag som vi finner i den heliga Skrift och som Kyrkans läroämbete, med den Helige Andes hjälp, bevarar och förkunnar för oss. När ett visst råd motsäger Guds ord, så som läroämbetet lär oss att förstå det, måste vi fast och beslutsamt ta avstånd från det. Gud kommer att belöna den som handlar på detta rakryggade sätt med sin nåd och inspirera honom till att göra rätt. Om det visar sig nödvändigt kommer Gud låta en präst komma i hans väg som är i stånd att leda hans själ längs rena och rätta — om än ibland svårframkomliga — stigar.

Den andliga rådgivningen är inte tänkt att göra oss till varelser oförmögna att tänka själva, som inskränker sig till att mekaniskt utföra vad andra säger till dem. Tvärtom bör den syfta till att forma omdömesgilla människor. Omdömesgillhet förutsätter mognad, fasta övertygelser, tillräcklig kunskap om tron, finkänslighet och en skolad vilja.

Det är viktigt att äkta makar är väl medvetna om sin kallelses värdighet och om att Gud kallar dem till den gudomliga kärleken genom den mänskliga kärleken. De måste förstå att de från all evighet har blivit utvalda att medverka i Guds skaparkraft genom att få barn och sedan uppfostra dem. Och de måste förstå att Herren ber dem att göra sina hem och sitt familjeliv till ett vittnesbörd om alla de kristna dygderna.

Jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa att äktenskapet är en stor och underbar väg. En gudomlig väg som, liksom allt gudomligt kräver ett konkret svar på nåden: generositet, hängivelse och tjänsteanda. Varje form av egoism motsätter sig det som skall styra våra liv, Guds kärlek. Detta är en grundläggande princip som vi alltid måste ha för ögonen när det gäller frågor om äktenskap och antalet barn.

Ett viktigt kvinnoproblem är de ogifta kvinnornas ställning. Vi talar om dem som har en kallelse till äktenskap men inte hittat någon att gifta sig med. De frågar sig då: Vad är vår uppgift här på jorden? Vad skulle Ni vilja svara dem?

Vad är vår uppgift här på jorden? Att älska Gud med hela vårt hjärta och hela vår själ och att låta alla människor ta del av denna kärlek. Ter det sig som en liten uppgift? Gud överger inte någon till ett blint öde. Han har en plan för alla och envar. Han ger var och en en alldeles egen ej utbytbar kallelse.

Äktenskapet är en gudomlig väg, en kallelse. Men det är inte den enda vägen, den enda kallelsen. Guds planer för en specifik kvinna behöver inte nödvändigtvis inbegripa äktenskap. Du säger att de har en kallelse till äktenskap men inte hittat någon att gifta sig med? Ibland är det så och ibland är det egenkärlek eller egoism som har hindrat denna Guds kallelse från att gå i uppfyllelse. Men oftast är det ett tecken på att Herren inte kallat dem till äktenskapet. Det stämmer att de gillar barn, att de känner att de skulle blivit goda mödrar och trofast skulle givit sitt hjärta till man och barn. Men så är det för med alla kvinnor, inklusive dem som avstår från att gifta sig på grund av en gudomlig kallelse att tjäna Gud och nästan.

De är inte gifta. Nåväl, må de fortsätta att älska Guds vilja och umgås på nära håll med detta älskansvärda hjärta, Jesu hjärta, som aldrig överger någon. Han är alltid trofast. Han tar hand om oss i varje stund av vårt liv och ger sig åt oss nu och för alltid.

Dessutom kan en kvinna uppfylla sitt uppdrag — som kvinna, med alla de kvinnliga dragen inklusive sin moderlighet — på andra platser än inom den egna familjen: hos andra familjer, i skolan, i socialt arbete, på tusen olika platser. Samhället är ibland mycket hårt och orättvist mot dessa så kallade ”ungmör”. Det finns ogifta kvinnor som sprider glädje, frid och livskraft omkring sig, som förstår att utge sig själva i ädel tjänst för sina medmänniskor. De är mödrar på ett djupare och verkligare sätt än många andra som är mödrar bara i fysiologisk mening.

Under intervjuns gång har Ni givit oss Er syn på det mänskliga livet i allmänhet och på kvinnans roll i synnerhet samt förklarat för oss hur den värderas enligt Opus Deis anda. Som avslutning skulle vi vilja be Er att förklara hur man bäst kan främja kvinnans deltagande i Kyrkans liv.

När jag nu skall besvara en sådan fråga kan jag inte dölja att jag — helt mot min vana — frestas att bli polemisk. Ett sådant språk används nämligen ofta med klerikala undertoner där ordet Kyrkan likställs med prästerskapet, med Kyrkans hierarki. Följaktligen förstås ”deltagande i Kyrkans liv” endast, eller huvudsakligen, som medverkan i församlingslivet eller i föreningar som utför hierarkins uppdrag och som aktivt deltagande i liturgin och så vidare.

De som tänker så glömmer i praktiken — även om de kanske förkunnar det i teorin — att Kyrkan omfattar hela Guds folk, alla de kristna. Överallt där det finns en kristen som försöker leva i Jesu namn, där är Kyrkan närvarande.

Därmed vill jag inte försöka minska vikten av kvinnans medverkan i de kyrkliga strukturerna. Denna medverkan anser jag vara oumbärlig. Jag har satsat hela mitt liv på att försvara lekmannakallelsen i hela sin fullhet, den kallelse som män och kvinnor som lever ett liv mitt i världen har. Och jag har velat främja ett totalt teologiskt och juridiskt erkännande av deras uppdrag i Kyrkan och i världen.

Jag vill bara påpeka att en del personer på ett orättfärdigt sätt vill begränsa denna medverkan, vilket vore fel. Jag vill framhäva att den kristne, man eller kvinna, kan uppfylla sitt särskilda uppdrag, även det som tillkommer honom eller henne inom den kyrkliga ramen, bara om de inte blir klerikaliserade, om de fortsätter att vara lekmän, vanliga människor som lever i världen och engagerar sig i de världsliga uppgifterna.

Uppgiften att göra Kristus närvarande i alla mänskliga verksamheter och att med sina liv vittna om att Gud älskar och vill rädda alla människor tillkommer miljontals kristna män och kvinnor som fyller hela jorden. Det bästa och viktigaste sättet varpå de kan delta i Kyrkans liv — och det sätt som alla andras slags deltagande också förutsätter — är att vara sanna kristna precis där de befinner sig i livet, på den plats där deras mänskliga kallelse har satt dem.

Jag blir väldigt rörd när jag tänker på så många kristna män och kvinnor som — kanske utan att ens tänka på det — framlever sina vanliga liv i all enkelhet och försöker fullgöra Guds vilja! Det är Kyrkans angelägna uppgift att i dessa kristna väcka en medvetenhet om deras livs sublima värde, att få dem att förstå att det skenbart betydelselösa har ett evigt värde, och att lära dem att lyssna mera uppmärksamt på Guds röst som talar till dem genom livets konkreta omständigheter och händelser. Det är det som Gud manar Kyrkan att göra.

Den kristnes uppgift består i att kristna hela världen inifrån och på det sättet visa att Kristus har frälst hela världen. I denna uppgift deltar kvinnan på sitt eget sätt genom att såväl i familjen som i all annan verksamhet hon utför förverkliga de särskilda förmågor som utmärker henne.

Det viktiga är således att hon — i enlighet med Jungfru Maria, som var kvinna, jungfru och moder — lever med blicken riktad mot Gud, och att hon upprepar fiat mihi secundum verbum tuum (Luk 1:38). — må det ske med mig som Du har sagt. På detta hänger nämligen troheten mot vars och ens personliga kallelse, som är unik och inte kan överlåtas till någon annan. Denna trohet gör oss till medarbetare i frälsningsverket som Gud utför i oss och i hela världen.

Jag har alltid förkunnat detta med ord från den Heliga Skrift: världen är inte ond, för den har kommit ut ur Guds händer. Den är hans skapelse, och Gud såg den och såg att den var god Jfr 1 Mos 1:7ff). Det är vi människor som gör världen ond och ful med våra synder och trolösa gärningar. Tvivla inte på detta, mina barn: Varje slags flykt från den hederliga dagliga verkligheten skulle för er, män och kvinnor av världen, innebära att handla mot Guds vilja.

Däremot måste ni nu med större klarhet förstå, att Gud kallar er att tjäna honom i och genom människans civila, materiella och världsliga aktiviteter: Det är i laboratoriet, i sjukhusets operationssal, i militärförläggningen, i universitetskatedern, i fabriken, i verkstaden, på åkern, i hemmet han väntar på er varje dag, på hela det oändliga fält som det mänskliga arbetet är. Var så säkra: det finns något heligt, något gudomligt, gömt i de mest vardagliga situationerna, och det är upp till var och en av er att upptäcka det.

Till de studenter och arbetare som samlades kring mig på 30-talet brukade jag säga att de måste kunna materialisera det andliga livet. På så sätt ville jag bevara dem från frestelsen, så vanlig både då och nu, att leva ett slags dubbelliv: Å ena sidan ett inre liv, ett liv i gemenskap med Gud, och å andra sidan ett liv helt skilt från detta, med jobb, familj och socialt umgänge, fullt av små jordiska angelägenheter.

Nej, mina barn! Vi får inte leva dubbelliv. Vi får inte vara som schizofrena om vi vill vara kristna. Det finns bara ett liv och det består av kött och ande. Det är detta liv som måste bli heligt till kropp och själ, fyllt av Gud. Och denne osynlige Gud finner vi i de mest synliga och materiella tingen.

Det finns inte någon annan väg: antingen lär vi oss att finna Herren i vardagen, eller så finner vi honom aldrig. Därför kan jag säga er att vår tid behöver återge det materiella och de skenbart mest banala situationerna deras ädla och ursprungliga betydelse, vi måste åter ställa dem i Guds rikes tjänst, förandliga dem och på så sätt göra dem till medel för och tillfälle till ett ständigt möte med Jesus Kristus.

Denna lära från den Heliga Skrift utgör, som ni vet, kärnan i Opus Deis anda. Den bör leda er till att utföra ert arbete på ett fullkomligt sätt, till att älska Gud och människorna genom att fylla vardagens små saker med kärlek och till att upptäcka det gudomliga som finns gömt i de små detaljerna. Vad passar väl bättre än några rader av Kastiliens poet: Långsamt och med vacker handstil, ty att göra saker väl, är viktigare än att göra dem (A. Machado, “Poesias completas”. CLXL. — “Proverbios y cantares”. XXIV. Espasa-Calpe. Madrid, 1940).

Jag försäkrar er, mina barn, att när en kristen utför vardagens mest obetydliga gärningar med kärlek, fylls de med Guds transcendens. Det är därför jag upprepade gånger har betonat, hamrat in gång efter gång, att den kristna kallelsen består i att göra episk dikt av vardagens prosa. Himlen och jorden tycks förenas vid horisonten, mina barn. Men inte så: det är i era hjärtan, där de verkligen förenas, när ni lever ert vanliga liv på ett heligt sätt …

Leva ert vanliga liv på ett heligt sätt, har jag just sagt. Och med dessa ord syftar jag på den kristnes alla olika uppgifter. Lägg drömmarna åt sidan. Lämna fantasier och falsk idealism och det jag brukar kalla bleckmystik bakom dig: “Om jag bara inte hade gift mig, om jag bara inte hade detta yrke, om jag bara vore friskare, om jag bara vore ung, om jag bara vore gammal … Håll er istället nyktert till den mest materiella och omedelbara verkligheten där ju Herren finns! Se på mina händer och mina fötter, sade den uppståndne Jesus, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har (Luk 24:39).

Många aspekter av den värld som ni lever i kommer att belysas av dessa sanningar. Tänk till exempel på ert liv som medborgare. En människa som vet att hon finner Kristus i världen, och inte endast i templet, älskar den världen. Hon bemödar sig om en god allmän- och yrkesbildning. Hon bildar sig en uppfattning om de problem som präglar hennes miljö med fullständig frihet, och hon fattar sina egna beslut. Eftersom det är en kristens beslut, är de grundade i en ödmjuk, personlig reflektion som söker uppfatta Guds vilja i livets små och stora händelser.