Texter på ämnet

Med den första tiden i Opus Dei i åtanke, har Ni sagt att det enda Ni hade var ”ungdom, Guds nåd och gott humör”. På 20-talet hade dessutom inte läran om lekmännen utvecklats till vad den är nu. Idag är dock Opus Dei en faktor att räkna med i Kyrkans liv. Kan Ni förklara hur Ni som ung präst kunde vara tillräckligt förutseende och insiktsfull för att kunna utföra er uppgift?

Mitt enda mål är och har alltid varit att uppfylla Guds vilja. Be mig inte om att gå in på detaljer om hur det Verk började, som Guds kärlek gav mig en föraning om redan 1917. Dessa omständigheter är intimt förknippade med min själs historia och hör till mitt inre liv. Det enda jag kan säga är att jag hela tiden handlade med biskopen av Madrids tillåtelse och tillgivna välsignelse, en man som var en kär vän och i vars stift Opus Deis föddes den andra oktober 1928. Senare handlade jag med den heliga Stolens godkännande och uppmuntran, och i varje individuellt fall av ordinarierna på de platser där vi verkar.

Kan Ni beskriva hur det gick till när Ni grundade Opus Dei, varför det blev till, och vilka händelser utgör milstolparna i Verkets utveckling.

Varför det blev till? Den enda förklaringen till verk som föds ur Guds vilja, är att han vill använda dem för att uttrycka sin vilja att frälsa alla människor. Alltifrån det första ögonblicket har Verket varit universellt, katolskt. Det föddes inte för att erbjuda en lösning för tjugotalets Europa och dess konkreta problem, utan för att tillkännage för män och kvinnor i alla länder, från alla samhällsskikt, folkslag och modersmål, från alla civilstånd — gifta, ogifta, änkemän, änkor eller präster — att de förbehållslöst kan älska och tjäna Gud utan att lämna sitt vanliga arbete, sina familjer och umgänget med vänner och bekanta.

Hur det grundades? Utan något som helst mänskligt medel. Det enda jag hade var mina 26 år, Guds nåd och ett gott humör. Verket föddes litet: det var ju bara ett uttryck för en ung prästs iver att göra det som Gud ville att han skulle göra.

Ni ber mig ange några milstolpar. Varje gång Verket hjälper en själ att komma närmare Gud och därmed växer i kärlek till medmänniskorna är för mig en milstolpe i Opus Deis historia.

Men Ni kanske vill att jag talar om de avgörande stunderna i Verkets historia? Även om de händelser jag nu nämner inte är de viktigaste, skall jag fritt ur minnet påpeka några datum. Redan i början av år 1935 var allt klart för att börja arbetet i Frankrike, närmare bestämt i Paris. Men spanska inbördeskriget kom emellan och sedan andra världskriget och vi blev tvungna att uppskjuta Verkets expansion.

Men eftersom det var nödvändigt att expandera, gjordes uppehållet så kort som möjligt. Redan år 1940 påbörjades arbetet i Portugal. I krigets slutskede började vi arbeta i England, Frankrike, Italien, USA och Mexiko. Sedan växer Verket i allt snabbare takt. Från och med 1949/1950 etablerar vi oss i Tyskland, Holland, Schweiz, Argentina, Kanada, Venezuela och de andra europeiska och amerikanska länderna. På samma gång sprider sig Verket till övriga världsdelar: till Nordafrika, Japan, Kenya och andra länder i Östafrika, Australien, Filippinerna, Nigeria osv.

Några framträdande händelser som jag också tycker om att komma ihåg är de många gånger som påvarna har visat påtaglig kärlek till vårt Verk. Eftersom jag har bott i Rom sedan 1946 har jag haft lyckan att lära känna Pius XII, Johannes XXIII och Paulus VI personligen. De har alla visat mig en sann faderlig kärlek.

Kanske kan man säga att Opus Dei hittills har dragit fördel av de första medlemmarnas entusiasm, även om det numera finns flera tusen medlemmar. Hur kan man garantera Verkets fortbestånd och skydda det från den i varje institution inneboende faran att den iver och glöd som fanns i början falnar?

Verket är inte grundat på entusiasm utan på tro. De första åren var många och de var mycket hårda. Allt vi kunde se framför oss var svårigheter. Opus Dei gick framåt — trots avsaknaden av materiella resurser — tack vare Guds nåd och de första medlemmarnas bön och uppoffringar. Det enda vi hade var vår ungdom, ett gott humör och en önskan att utföra Guds vilja.

Sedan allra första början har Opus Deis vapen varit bön, självutgivelse och det tysta uppgivandet av alla former av själviskhet för att tjäna själarna. Som jag sa förut, kommer människor till Opus Dei för att få del av en anda som hjälper dem att utge sig själva i allt, alltmedan de av kärlek till Gud, och för hans skull av kärlek till människorna, fortsätter att utöva sina vanliga yrken.

Garantin för att glöden inte svalnar är att mina söner och döttrar inte förlorar denna anda. Jag vet att mänskliga verk nöts av tidens tand, men så sker inte med gudomliga verk, om inte människorna låter dem förfalla. Korruption och förfall kommer bara när den gudomliga impulsen går förlorad. I vårt fall kan vi tydligt se Guds försyn som på så kort tid, bara fyrtio år, har gjort så att denna särskilda gudomliga kallelse kunnat tas emot och levas av vanliga människor, sina medmänniskors likar, i så många länder.

Opus Deis målsättning, låt mig säga det än en gång, är att var och en av dess medlemmar skall bli heliga. Män och kvinnor som stannar kvar på den plats i världen de hade innan de blev medlemmar. Om någon inte kommer till Opus Dei med den fasta föresatsen att bli helgon trots allt, dvs. trots sitt personliga elände och sina fel, kommer han snart att lämna Verket. Jag anser att helighet drar till sig helighet och jag ber till Gud att det i Opus Dei aldrig skall saknas denna djupa övertygelse, detta liv som bygger på tron. Som ni ser litar vi inte bara till mänskliga eller juridiska garantier. De verk som har inspirerats av Gud rör sig i takt med nåden. Mitt enda recept är detta: att vara helig, att vilja bli helig, med personlig helighet.

Det finns äktenskap där kvinnan av olika anledningar separerat från sin man, och befinner sig i en förnedrande och ohållbar situation. I sådana situationer kan det vara svårt att acceptera äktenskapets oupplöslighet. Dessa kvinnor som inte lever tillsammans med sina män sörjer över att de nekas möjligheten att bygga ett nytt hem. Vad skulle Ni säga till dem som befinner sig i en sådan situation?

Jag skulle säga till dessa kvinnor, vars lidande jag helt och fullt förstår, att de också i detta kan finna Guds vilja, han som aldrig är grym eftersom han är en kärleksfull Fader. Allt kan verka svårt under en tid, men om dessa kvinnor vänder sig till Herren och hans heliga Moder, kommer de inte att sakna nådens hjälp.

Äktenskapets oupplöslighet är inte en Kyrkans nyck och inte heller endast en positiv kyrklig lag. Det hör till den naturliga lagen, den gudomliga lagen, och svarar helt och fullt mot vår mänskliga natur och nådens övernaturliga ordning. Detta förklarar varför äktenskapets oupplöslighet i de flesta fall är en oumbärlig förutsättning för makarnas lycka och också för barnens andliga trygghet. Även i de tragiska fall vi nu talar om kommer ett ödmjukt accepterande av Guds vilja att alltid medföra en djup tillfredsställelse som inte går att ersätta med någonting annat. Det handlar inte om en tillflyktsort eller om tröst, utan om själva kärnan i det kristna livet.

Om dessa kvinnor har barn att ta hand om, bör de uppfatta situationen som en ständig uppmaning till en kärleksfull, moderlig hängivelse, som behövs särskilt mycket för att uppväga de brister som ett brustet hem för med sig. Och de bör försöka förstå att äktenskapets oupplöslighet, som för dem innebär ett stort offer, för det stora flertalet innebär ett skydd för familjens enhet och förädlar föräldrarnas kärlek och förhindrar att barnen blir övergivna.

Denna häpnad inför den kristna föreskriftens skenbara hårdhet är inte något nytt: apostlarna förvånades när Jesus bekräftade den. Den kan tyckas vara en börda, ett ok, men Kristus själv har sagt att hans ok är milt och hans börda lätt.

Å andra sidan; även om vi erkänner att en del situationer oundvikligt blir svåra att bära — fast många av dem kunde och borde ha undvikits —, är det viktigt att inte överdramatisera saken. Har en kvinna som lever under dessa omständigheter verkligen ett svårare liv än en kvinna som misshandlas eller en som har drabbats av något stort fysiskt eller själsligt lidanden som kan uppstå i livet?

Det som verkligen gör en person — eller ett helt samhälle — olycklig är det hektiska jagandet efter välstånd, den oupphörliga strävan efter att eliminera allt som går en emot. Livet har så många aspekter, så många olika situationer; några är svåra, andra verkar lätta. Men var och en av dem medför sin egen nåd. Alla är de Guds personliga tillrop: ett nytt tillfälle att handla och att avlägga ett gudomligt vittnesbörd om kärleken. Den som känner sig nertyngd av en svår situation skulle jag råda att försöka glömma de egna problemen och istället ta sig an andra människors problem. Då får hon frid och framför allt helgar hon sig.