Texter på ämnet

Monsignore, kvinnan har hittills nästan uteslutande rört sig i hemmets sfär, men hennes närvaro i samhällslivet blir allt mer påtaglig. Hur tänker Ni om denna utveckling? Vilka huvudsakliga egenskaper anser Ni att en kvinna bör utveckla för att kunna fullfölja sitt uppdrag?

Låt mig först säga att jag inte tycker att de båda områdena behöver stå i konflikt med varandra. För kvinnan — liksom för mannen — spelar hem och familj en central roll, men på olika sätt. Att ta hand om familjen utgör självklart en stor mänsklig och kristen uppgift, men hushållsarbete — som är ett fullvärdigt yrke — utesluter inte att kvinnan också ägnar sig åt ett annat yrke, eller någon annan sysselsättning, som finns tillgängligt i det samhälle hon lever i. Jag förstår varför man framställer problemet på detta polariserande sätt, men om vi systematiskt insisterar på denna motsättning mellan arbete i och utanför hemmet, riskerar samhället hamna i en ännu svårare situation än den vi ville komma ur, eftersom ett än större problem skulle uppstå om kvinnorna slutade ta hand om sina nära och kära.

Inte heller på det personliga planet kan man ensidigt hävda att det bara är utanför hemmet som kvinnan fullt ut kan förverkliga sig själv. En sådan uppfattning förutsätter att tiden kvinnan ägnar åt sin familj är förlorad tid när det kommer till hennes egen mognad och utveckling. Det egna hemmet — hur det än må gestaltas, för även de ogifta behöver ett hem — är en plats som särskilt väl lämpar sig för personlighetens utveckling. Den uppmärksamma omvårdnaden en kvinna ger sin familj kommer alltid att vara hennes värdigaste uppgift. I den omsorg hon ägnar sin man och sina barn, eller mera allmänt, i hennes arbete för att skapa en varm och karaktärsdanande atmosfär, är hon oersättlig. Och av det följer att hon kan nå sin personliga fullkomning i den miljön.

Som jag redan sagt, står detta inte i motsats till att kvinnor deltar i samhällslivet, inklusive politiken. Också där kan kvinnor personligen bidra med något värdefullt, utan att för den skull göra avkall på sina specifikt kvinnliga egenskaper. Detta kan hon göra i den mån hon är förberedd för det, såväl på det mänskliga som på det yrkesmässiga planet. Det är tydligt att både familjen och samhället behöver kvinnans närvaro, som inte på något sätt är av underordnad betydelse.

Kvinnans utveckling, mognad och frigörelse bör inte innebära att hon blir en exakt kopia av mannen, att hon imiterar hans typiskt manliga egenskaper. Detta skulle inte vara en vinst för kvinnan utan en förlust, inte för att hon är sämre än mannen, utan för att hon är annorlunda. I fråga om grundläggande rättigheter har hon helt visst lika rättigheter. Kvinnan är i lika hög grad som mannen en person och ett Guds barn, och detta måste naturligtvis avspeglas både i den civila och i den kyrkliga lagstiftningen. Men med utgångspunkt i denna grundläggande likhet måste var och en uppnå det som passar den bäst: på det planet innebär kvinnans frigörelse att hon fullt ut utvecklar sin egen potential — som individ och som kvinna. Lika rättigheter och möjligheter inför lagen upphäver inte den kvinnliga egenart som är berikande för alla, de förutsätter och främjar den.

Kvinnan är kallad att tillföra familjen, samhället och Kyrkan något som är utmärkande för henne, något som bara hon kan ge: sin ömsinta värme och outtröttliga frikostighet, sin kärlek till det konkreta, sitt skarpsinne och sin intuition, sin djupa och enkla fromhet, sin uthållighet … Kvinnligheten är endast äkta om hon förstår skönheten i detta hennes oersättliga bidrag — och om hon integrerar det i sitt eget liv.

För att uppfylla detta uppdrag måste kvinnan utveckla sin egen personlighet och inte låta sig drivas av en naiv önskan att efterlikna mannen, en strategi som i regel leder till att hon hamnar i underläge och att hennes unika egenskaper förblir outnyttjade. Men om hon istället formar sin personlighet med äkthet och med självständighet, kommer hon att kunna utföra det uppdrag hon känner sig kallad till på ett effektivt sätt, vilket det än må vara. Hennes liv och skapande blir verkligt konstruktiva, fruktbara och meningsfulla vare sig hon ägnar sig åt man och barn, eller om hon av ädla motiv avstår från äktenskapet för att helt och fullt engagera sig i andra uppgifter. Varje kvinna kan till fullo förverkliga sin kvinnliga personlighet, och gör det också, om hon är trogen sin gudomliga och mänskliga kallelse. Låt oss komma ihåg att Jungfru Maria, Guds moder och alla människors moder, inte bara står modell för oss, utan också är ett bevis på det övernaturliga värdet i ett skenbart oansenligt liv.

I en predikan Ni höll i Pamplona i oktober förra året, under en mässa som firades när Navarras universitets vänförening höll sin generalförsamling, talade Ni om kärleken mellan man och kvinna i ordalag som rörde oss djupt. Många läsare har skrivit till oss och berättat vilket intryck Era ord gjorde på dem. Kan Ni säga oss vilka värden som är allra viktigast i den kristna äktenskapet?

Jag talar i ett ämne som jag har stora insikter i på grund av mångårig erfarenhet av själavård i många länder. De flesta av Opus Deis medlemmar är gifta och den mänskliga kärleken och de äktenskapliga plikterna utgör en del av Guds kallelse för dem. Opus Dei lär att äktenskapet är en gudomlig väg, en kallelse, som får många konsekvenser för den personliga helgelsen och för apostolatet. Det är nu nästan 40 år sedan jag började predika om äktenskapet som en kallelse. Mer än en gång har jag sett hur mäns och kvinnors ögon lyst upp när de hört mig säga att äktenskapet är en av denna jordens gudomliga stigar som vi får vandra på. De hade trott att hängivelsen till Gud var oförenlig med den ädla och rena kärleken mellan man och kvinna.

Syftet med äktenskapet är att hjälpa gifta personer att helga sig själva och att helga andra. Därför får de motta en särskild nåd genom det sakrament som Jesus Kristus instiftade. De som är kallade att helga sig genom äktenskapet finner i det äktenskapliga livet, med hjälp av Guds nåd, allt de behöver för att bli heliga, för att varje dag identifiera sig mer och mer med Jesus Kristus och för att leda människorna i sin omgivning närmare Herren.

Därför tänker jag alltid med hopp och tillgivenhet på de kristna hemmen, på alla de familjer som sprungit fram ur äktenskapets sakrament. De är ett strålande vittnesbörd om det stora gudomliga mysteriet — sacramentum magnum! (Ef 5:32), det stora sakramentet — som föreningen och kärleken mellan Kristus och hans Kyrka utgör. Vi måste arbeta på att dessa kristna celler i samhället föds och utvecklas med inriktning på att sträva efter helgelse, medvetna om att redan det allra första sakramentet, dopet, ger alla kristna ett gudomligt uppdrag som var och en bör uppfylla på sin egen livsväg.

De kristna makarna måste vara medvetna om att de är kallade att helga sig själva genom att helga andra, att de är kallade att vara apostlar och att deras främsta apostolat gäller hemmet. De måste förstå att detta med att grunda en familj, att uppfostra barn, att låta sin kristna tro stråla ut över samhället är en övernaturlig uppgift. Framgången och effektiviteten i deras liv — deras lycka — hänger på att de är medvetna om denna specifika uppgift.

Men de får inte heller glömma att hemligheten med den äktenskapliga lyckan ligger i det vardagliga livet, och inte i dagdrömmeri. Att lyckan består i den stilla glädjen att komma hem efter en arbetsdag, i det kärleksfulla umgänget med barnen, i hemmets dagliga bestyr där hela familjen hjälps åt. Den består i att möta bekymmer och svårigheter med ett gott humör och med en sportslig anda och i att ta vara på alla tekniska hjälpmedel som civilisationen ger oss för att göra hemmet trevligt, livet enklare och barnens uppfostran mer effektiv.

Ständigt säger jag till dem som Gud har kallat att bilda ett hem att de alltid skall älska varandra med samma förhoppningsfulla kärlek som de hyste under förlovningstiden. Den som tror att kärleken tar slut när livets oundvikliga bekymmer och svårigheter dyker upp har en torftig uppfattning om äktenskapet, som är ett sakrament, ett ideal och en kallelse. Just då växer sig kärleken stark. De bekymmer och motgångar som forsar över familjen kan inte släcka den verkliga kärleken eftersom makar som generöst gör uppoffringar tillsammans binds starkare samman. I den heliga Skrift läser vi: Aquae multae — de många svårigheterna av fysiskt och moraliskt slag — non potuerunt extinguere caritatem, kan inte släcka kärleken (Höga V 8:7).

Ni talade nyss om att enhet inom familjen har ett stort värde. Därför vill jag ställa följande fråga: Varför organiserar inte Opus Dei andlig utbildning som äkta makar kan delta i tillsammans?

I denna fråga såväl som i många andra, står det oss kristna fritt att välja mellan olika lösningar utifrån våra egna preferenser och åsikter. Ingen kan påtvinga oss en lösning som gäller för alla. När det gäller själavård och apostolat överhuvudtaget, måste vi sky som pesten det förhållningssätt som inte är något annat än en reviderad och uppförstorad variant av ett enpartisystem på religionens område.

Jag vet att det finns katolska grupper som ordnar reträtter och annan andlig utbildningsverksamhet för äkta par. Jag tycker att det är mycket bra att de använder sin frihet för att göra det som de tycker är lämpligt. Det är också bra att människor deltar i verksamheten som tycker att det hjälper dem att leva sin kristna kallelse bättre. Men jag anser inte att det är det enda sättet att göra saker på, och det är heller inte självklart att det är det bästa.

Det finns många tillfällen i Kyrkans liv då det äkta paret och även hela familjen kan och ibland bör delta i gemensamt: det eukaristiska offret och andra gudstjänster. Men jag anser att viss andlig utbildning blir mera verkningsfull om de äkta makarna deltar i den var och en för sig. För det första understryks därmed den genuint personliga karaktären i vars och ens strävan efter helgelse, i det asketiska livet och i föreningen med Gud. Självklart påverkar dessa saker omgivningen, men den enskildes samvete spelar en avgörande roll och kan inte ersättas För det andra är det lättare att anpassa utbildningen till vars och ens behov, och till och med till deras psykologi. Detta innebär inte att man i utbildningsverksamheterna inte tar hänsyn till att deltagarna är gifta, ingenting vore Opus Deis anda mer främmande.

Sedan 40 år tillbaka säger och skriver jag gång på gång att varje man och kvinna bör helga sig i det vanliga livet, i sin vardags konkreta omständigheter. Äkta makar bör följaktligen helga sig just i uppfyllandet av familjeplikterna Ett av målen för de reträtter och andra utbildningstillfällen som Opus Dei anordnar för gifta män och kvinnor, är att göra dem fullt medvetna om sin kallelses värdighet och att förbereda dem för att med Guds nåd bättre kunna leva sin kallelse.

De krav som den äktenskapliga kärleken ställer och det konkreta sättet att uttrycka den är i många avseenden olika för mannen och för kvinnan. Med särskilt anpassad utbildning kan de få effektiv hjälp att upptäcka detta och att konkretisera det i sina liv. I det långa loppet kommer några timmars eller dagars separation göra makarna mer förenade och hjälpa dem att älska varandra än mer och på ett bättre sätt än tidigare; med en kärlek präglad av respekt.

Jag skulle än en gång vilja betona att vi inte anser att vårt sätt att göra saker och ting är det enda riktiga och att alla andra måste göra likadant. Jag anser bara att det ger mycket bra resultat och att vi har goda grunder, utöver den mångåriga erfarenheten, att göra saker på detta sätt. Men jag angriper inte den motsatta åsikten.

Dessutom kan jag säga att Opus Dei följer dessa riktlinjer i vissa verksamheter som rör andlig utbildning, men i många andra slags aktiviteter deltar och medverkar de äkta paren gemensamt. Jag tänker till exempel på det arbete som utförs med föräldrar i de skolor som drivs av medlemmar i Opus Dei. Jag tänker också på de möten, föreläsningar, gudstjänster etc. som arrangeras för föräldrar till studenter som bor i studenthem som drivs av Verket.

Som du ser, när verksamheterna kräver att det äkta paret är närvarande tillsammans, då är de där tillsammans. Men dessa möten och aktiviteter skiljer sig från dem som är inriktade på personlig andlig utbildning.

Under intervjuns gång har Ni givit oss Er syn på det mänskliga livet i allmänhet och på kvinnans roll i synnerhet samt förklarat för oss hur den värderas enligt Opus Deis anda. Som avslutning skulle vi vilja be Er att förklara hur man bäst kan främja kvinnans deltagande i Kyrkans liv.

När jag nu skall besvara en sådan fråga kan jag inte dölja att jag — helt mot min vana — frestas att bli polemisk. Ett sådant språk används nämligen ofta med klerikala undertoner där ordet Kyrkan likställs med prästerskapet, med Kyrkans hierarki. Följaktligen förstås ”deltagande i Kyrkans liv” endast, eller huvudsakligen, som medverkan i församlingslivet eller i föreningar som utför hierarkins uppdrag och som aktivt deltagande i liturgin och så vidare.

De som tänker så glömmer i praktiken — även om de kanske förkunnar det i teorin — att Kyrkan omfattar hela Guds folk, alla de kristna. Överallt där det finns en kristen som försöker leva i Jesu namn, där är Kyrkan närvarande.

Därmed vill jag inte försöka minska vikten av kvinnans medverkan i de kyrkliga strukturerna. Denna medverkan anser jag vara oumbärlig. Jag har satsat hela mitt liv på att försvara lekmannakallelsen i hela sin fullhet, den kallelse som män och kvinnor som lever ett liv mitt i världen har. Och jag har velat främja ett totalt teologiskt och juridiskt erkännande av deras uppdrag i Kyrkan och i världen.

Jag vill bara påpeka att en del personer på ett orättfärdigt sätt vill begränsa denna medverkan, vilket vore fel. Jag vill framhäva att den kristne, man eller kvinna, kan uppfylla sitt särskilda uppdrag, även det som tillkommer honom eller henne inom den kyrkliga ramen, bara om de inte blir klerikaliserade, om de fortsätter att vara lekmän, vanliga människor som lever i världen och engagerar sig i de världsliga uppgifterna.

Uppgiften att göra Kristus närvarande i alla mänskliga verksamheter och att med sina liv vittna om att Gud älskar och vill rädda alla människor tillkommer miljontals kristna män och kvinnor som fyller hela jorden. Det bästa och viktigaste sättet varpå de kan delta i Kyrkans liv — och det sätt som alla andras slags deltagande också förutsätter — är att vara sanna kristna precis där de befinner sig i livet, på den plats där deras mänskliga kallelse har satt dem.

Jag blir väldigt rörd när jag tänker på så många kristna män och kvinnor som — kanske utan att ens tänka på det — framlever sina vanliga liv i all enkelhet och försöker fullgöra Guds vilja! Det är Kyrkans angelägna uppgift att i dessa kristna väcka en medvetenhet om deras livs sublima värde, att få dem att förstå att det skenbart betydelselösa har ett evigt värde, och att lära dem att lyssna mera uppmärksamt på Guds röst som talar till dem genom livets konkreta omständigheter och händelser. Det är det som Gud manar Kyrkan att göra.

Den kristnes uppgift består i att kristna hela världen inifrån och på det sättet visa att Kristus har frälst hela världen. I denna uppgift deltar kvinnan på sitt eget sätt genom att såväl i familjen som i all annan verksamhet hon utför förverkliga de särskilda förmågor som utmärker henne.

Det viktiga är således att hon — i enlighet med Jungfru Maria, som var kvinna, jungfru och moder — lever med blicken riktad mot Gud, och att hon upprepar fiat mihi secundum verbum tuum (Luk 1:38). — må det ske med mig som Du har sagt. På detta hänger nämligen troheten mot vars och ens personliga kallelse, som är unik och inte kan överlåtas till någon annan. Denna trohet gör oss till medarbetare i frälsningsverket som Gud utför i oss och i hela världen.

Jag måste sluta nu, mina barn. Jag sade i början att jag ville förkunna något om Guds storhet och barmhärtighet. Jag tror att jag har gjort det genom att tala med er om att helga ert vanliga liv, om att leva ett heligt liv mitt i världens alla realiteter. Ett liv utan att göra väsen av sig, som är enkelt och rättframt. Är inte detta det mest rörande uttrycket för magnalia Dei (Syr 18:4) i vår tid, för dessa häpnadsväckande barmhärtighetsgärningar som Gud alltid har utövat, och aldrig upphör att utöva, för att frälsa världen?

Jag ber er nu med psalmisten att ni förenar er med min bön och med mitt lov: magnificate Dominum mecum, et extollamus nomen eius simul (Ps 34:4), lova Herren med mig, låt oss tillsammans ära hans namn. Med andra ord, mina barn, låt oss leva av tro.

Låt oss ta på oss trons sköld, frälsningens hjälm och det andens svärd som är Guds Ord. På detta sätt uppmanar Aposteln Paulus oss i brevet till efesierna (Ef 6:11ff), som vi läste i liturgin för en stund sedan.

Tro är en dygd som vi kristna är i stort behov av, särskilt under detta trons år som vår älskade Helige fader, påven Paulus VI, har utlyst. För har vi inte tron, saknar vi själva grunden för att kunna helga det vanliga livet.

En levande tro i denna stund, för vi närmar oss mysterium fidei (1 Tim 3:9), den heliga Eukaristin. Vi skall ju delta i Herrens påsk, som sammanfattar och gör verkliga Guds barmhärtighetsgärningar mot människan.

Tro, mina barn, för att kunna bekänna att vår Återlösnings verk (Bön över offergåvorna, 9:e söndagen efter Pingst) kommer att förnyas på detta altare om några minuter. Tro, för att kunna smaka på trosbekännelsen och för att på detta altare och i denna församling kunna uppleva Kristi närvaro, som gör oss till cor unum et anima una (Apg 4:32), till ett hjärta och en själ, till en familj, en Kyrka, den Kyrka som är en, helig, katolsk, apostolisk och romersk, vilket för oss är detsamma som universell.

Tro, slutligen, mina käraste döttrar och söner, för att inför människorna kunna vittna om ett helgat vanligt liv och därigenom visa världen att allt detta inte bara är ceremonier och ord, utan en gudomlig verklighet, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och i den heliga Marias namn.