Texter på ämnet

Nu när detta är uppklarat vill jag fråga: Vad är det i medlemmarnas andliga utbildning som gör det omöjligt för dem att vinna världsliga fördelar genom att tillhöra Opus Dei?

Alla fördelar som inte är rent andliga är fullständigt uteslutna, eftersom Verket kräver en hel del — beredskap att lösgöra sig, offervilja, självförsakelse, oförtröttligt arbete i människornas tjänst — och inte ger någonting.

Jag menar förstås på det världsliga planet, för andligen ger det väldigt mycket. Verket ger medel för att kunna utkämpa och vinna den asketiska kampen. Människan leds in på bönens väg, lär sig att se Jesus som sin broder, att kunna se Gud under livets alla omständigheter, att se sig som Guds barn och därför känna sig förpliktigad att sprida hans lära.

Den som inte gör framsteg i det inre livet och inte förstår att det lönar sig att helt och fullt hänge sig åt att tjäna Herren kan inte hålla ut inom Opus Dei. Heligheten är nämligen ingen etikett, det är något som ställer krav på djupet.

Opus Dei utövar dessutom ingen aktivitet av politisk, ekonomisk eller ideologisk natur, alltså ingen världslig verksamhet. Dess enda verksamhet är medlemmarnas andliga utbildning och de apostoliska verksamheter, dvs. den andliga omsorgen om var och en av medlemmarna och om de kooperativa apostoliska verken som syftar till social utveckling, välgörenhet eller utbildning.

Opus Deis medlemmar har kommit samman endast och allena för att följa en väl utstakad väg till helighet och för att medverka i bestämda apostoliska verk. Deras ömsesidiga åtaganden utesluter varje form av världsligt intresse, av den enkla anledningen att på det området är alla medlemmarna fria, och därför går var och en sin egen väg, med målsättningar och intressen som är olika och ibland även motsatta.

Eftersom Verkets mål uteslutande är av övernaturlig natur, har det en anda av frihet, en anda av kärlek till alla människors personliga frihet. Och eftersom det är en uppriktig kärlek till friheten och inte endast ett teoretiskt ställningstagande, älskar vi frihetens nödvändiga konsekvens, pluralismen. Inom Opus Dei inte bara tolereras pluralismen, den eftersträvas, älskas och hindras inte på något sätt. När jag hos Opus Deis medlemmar ser så många olika idéer, så många olika ståndpunkter vad gäller politiska, ekonomiska, sociala och kulturella frågor, blir jag överlycklig, för det är ett tecken på att allt görs till Guds ära, precis som det skall.

Andlig enhet går att förena med mångfald i världsliga frågor när man skyr fanatism och intolerans och framför allt när man lever av tron och förstår att människorna förenas inte bara på grund av gemensamma intressen utan genom Andens verkan, som gör oss till bröder i Kristus och som leder oss till Gud, vår Fader.

En sann kristen anser aldrig att enhet i tron, trohet mot läroämbetet och mot Kyrkans tradition och ivern att bringa Kristi frälsningsbudskap till alla människor skulle stå i konflikt med den åsiktsvariation som finns bland människor i frågor som Gud har överlåtit till deras fria diskussion. Vad mera är, en sann kristen är helt och hållet medveten om att denna mångfald är en del av Guds plan, att Gud önskar den, han som delar ut sina gåvor och sitt ljus som han vill. Den kristne bör älska sina medmänniskor och därför även respektera de åsikter som är motsatta hans egna. Han måste leva i broderlig sämja även med de människor som tänker annorlunda än han själv.

Just eftersom Verkets medlemmar har gjort denna anda till sin, är det omöjligt att föreställa sig att någon skulle kunna använda sin tillhörighet till Verket för att uppnå personliga fördelar eller för att påtvinga andra sina egna åsikter i fråga om politik eller kultur. De andra medlemmarna skulle inte tillåta det och skulle förmå honom att antingen ändra inställning eller lämna Verket. På denna punkt får ingen i Opus Dei tillåta den minsta avvikelse. Alla måste försvara sin egen frihet och även den övernaturliga karaktären på det uppdrag som de har vigt sitt liv åt. Därför anser jag att personlig frihet och personligt ansvar är de bästa garantierna för Verkets övernaturliga syfte.

Ni har talat mycket om arbete. Vilken plats har arbetet i Opus Deis spiritualitet?

Kallelsen till Opus Dei förändrar inte på något sätt en persons ställning i livet. Och eftersom människans lott i världen är att arbeta, bekräftar den övernaturliga kallelsen till helighet och apostolat i enlighet med Opus Deis anda, denna människas kallelse till arbete. Flertalet medlemmar är lekmän, vanliga kristna. Deras livssituation präglas av att de har ett yrke eller en syssla som oftast tar det mesta av deras krafter och genom vilket de förtjänar sitt levebröd, försörjer sin familj, bidrar till det allmännas bästa och utvecklar sin personlighet.

Kallelsen till Opus Dei bekräftar allt detta, till den grad att ett av de viktigaste tecknen på denna kallelse just är att man lever i världen och utför sitt arbete så fullkomligt som möjligt ur både ett mänsklig och ett övernaturligt perspektiv, trots de mänskliga brister som var och en har. Detta innebär att arbetet effektivt måste bidra till att bygga upp den jordiska staden och därför göras med kompetens och med tjänsteanda. Arbetet skall också utföras för att helga världen och därför bör det både helga och helgas.

De som vill leva sin tro fullkomligt och utföra sitt apostolat i Opus Deis anda måste helga sig genom sitt yrke, helga sitt yrke och helga andra genom sitt yrke. Genom att leva så, utan att skilja sig från de andra medborgarna som är deras likar och med vilka de arbetar sida vid sida, strävar de efter att identifiera sig med Kristus genom att efterlikna hans trettio år i verkstaden i Nasaret.

Detta vanliga arbete är nämligen inte bara ramen inom vilken de bör helga sig, det är själva råvaran till helighet. Mitt i vardagliga händelser på jobbet upptäcker de Guds hand och får impulser till sitt böneliv. Samma jobb skapar kontakter med andra människor — släktingar, vänner, kollegor — och med de stora problem som drabbar samhället de lever i och världen i stort. Det ger dem tillfälle att leva det liv i självutgivelse för andra som är så centralt för kristna. De måste då bemöda sig om att ge ett sant och äkta vittnesbörd om Kristus, så att alla lär känna och älska Herren, och upptäcker att det vanliga livet i världen, varje dags arbete, kan bli till ett möte med Gud.

Med andra ord bildar helighet, apostolat och medlemmarnas vanliga liv en enhet och det är därför som arbetet är den springande punkten i deras andliga liv. Hängivelsen till Gud ingjuts i det arbete de utförde innan de anslöt sig till Verket och som de även i fortsättningen utför.

När jag under mina första år som präst började förkunna detta budskap, var det många som inte förstod mig och andra som tog anstöt: de var vana vid att alltid höra talas om världen på ett negativt sätt. Herren hade fått mig att förstå, och jag försökte få andra att förstå, att världen är god eftersom Guds verk alltid är fullkomliga, och att det är vi människor som gör världen ond genom synden.

Jag brukade säga då, och fortsätter att säga nu, att vi måste älska världen, eftersom det är i världen som vi möter Gud. Gud visar sig och uppenbarar sig för oss i världens skeenden och händelser.

Gott och ont blandas i mänsklighetens historia och därför måste den kristne ha god urskiljningsförmåga. Men denna utskiljningsförmåga får aldrig leda till att han förnekar det goda i Guds verk. Tvärtom bör den få honom att känna igen det gudomliga som manifesteras i det mänskliga, även i våra svagheter. Dessa ord ur aposteln Paulus mun kan tjäna som ett bra motto för det kristna livet: Allt tillhör er (…) men ni tillhör Kristus (1 Kor 3:22-23). Så kan man förverkliga Guds plan, han vars vilja är att frälsa världen.

En del av dagens ungdomar uppfattar den kristna fromheten som skenhelig och lämnar den nästan helt åt sidan. Kanske är det en reaktion på en påtvingad trosundervisning, som ibland inskränker sig till att lära ut slentrianmässiga och sentimentala fromhetsövningar. Vad är Er lösning på detta?

I själva frågan finns lösningen: att först med exempel och sedan med ord lära ut vari sann fromhet består. Skenhelighet är bara en sorglig pseudoandlig karikatyr som vanligtvis kommer sig av bristande kunskaper i trosläran och en viss brist i karaktären. Det är klart att detta väcker avsky hos dem som älskar uppriktighet och äkthet.

Med glädje har jag sett hur den kristna fromheten slår rot i ungdomar, på samma sätt nu som för fyrtio år sedan när de ser den levas uppriktigt i andras liv:

- när de förstår att bön är att tala med Gud såsom man talar med en far, med en vän: inte anonymt utan personligt, på tu man hand,

- när man försöker få de ord med vilka Kristus inbjuder till ett förtroligt möte att genljuda i deras inre: vos autem dixi amicos (Joh 15:15), jag har kallat er vänner,

- när man kraftfullt vädjar till deras tro så att de inser att Herren är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8).

Samtidigt är det mycket viktigt att de förstår att denna enkla och innerliga fromhet också kräver att man utövar de mänskliga dygderna, att den inte kan inskränka sig till att en gång i veckan eller några gånger om dagen göra några fromma övningar: fromheten måste genomsyra hela livet och fylla arbete, vila, vänskap och nöje — allt —, med mening. Vi är Guds barn hela dagen, även om det finns stunder som vi särskilt avsätter för att meditera över det gudomliga barnaskapet, som är fromhetens själva kärna.

Jag sade att ungdomar förstår detta mycket väl. Jag vill också tillägga att var och en som försöker tillämpa detta på sitt eget liv kommer att känna sig ung livet ut. En kristen som lever i nära förening med Jesus Kristus kan också som åttioårig med full rätt smaka på orden som uttalas vid altarets fot: Jag skall träda fram till Guds altare. Till Gud som är min ungdoms glädje (Ps 43:4).

Ett äkta kristet sinne, som bekänner allt kötts uppståndelse, har på ett självklart sätt alltid opponerat sig mot ”desinkarnationen”, utan att för den skull vara rädd att dömas ut som materialistisk. Därför är det legitimt att tala om en “kristen materialism” som frimodigt motsätter sig de materialismer som inte erkänner andens existens.

Vad är väl sakramenten — som tidiga kristna författare beskrev som avtryck av Ordets inkarnation — om inte det tydligaste uttrycket för den väg som Gud har valt för att helga oss och leda oss till himlen? Ser ni inte att varje sakrament är Guds kärlek med all sin skapande och frälsande kraft, som Gud ger oss genom att använda sig av materien? Vad är väl denna Eukaristi, som nu nalkas, annat än vår Frälsares vördnadsvärda kropp och blod, som erbjuds oss genom denna världs anspråkslösa material, vin och bröd, de naturliga elementen, odlade av människorna, som det senaste ekumeniska konciliet påminde oss om?( Jfr Gaudium et Spes, nr. 38)

Man förstår, mina barn, att Aposteln kunde skriva: Allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud (1 Kor 3:22-23). Det handlar om en uppåtgående rörelse som den Helige Ande, som utgjutits i våra hjärtan, vill framkalla i världen: från jorden ända till Herrens härlighet. Och för att klargöra att allt omfattas av denna uppåtgående rörelse, till och med det som verkar mest prosaiskt, skriver den helige Paulus: Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära (1 Kor 10:31).