Texter på ämnet

Opus Dei har spelat en ledande roll i utvecklingen av lekmannaskapet i modern tid. Därför vill jag be Er beskriva de huvudsakliga dragen i denna utveckling.

Jag har alltid menat att det grundläggande draget i utvecklingen av lekmannaskapet är en ny medvetenhet om den kristna kallelsens värdighet. Guds kallelse, dopets insegel och nåden innebär att varje kristen kan och bör helt och fullt förkroppsliga tron. Varje kristen måste bli alter Christus, ipse Christus (en annan Kristus, Kristus själv), närvarande bland människorna. Den Helige fadern har uttryck det på ett sätt som inte lämnar utrymme för tvivel: ”Det är nödvändigt att man åter ger dopet sin fulla betydelse, dvs. att vi genom dopets sakrament blivit inympade i Kristi mystiska kropp — Kyrkan (…) Att vara kristen, att ha mottagit dopet, bör inte ses som något likgiltigt eller oviktigt. Istället bör dopet lämna en djup och glädjefylld prägel på varje döpt persons samvete. (Ecclesiam suam, del I).

Vilken roll har Opus Dei spelat i detta sammanhang och vilken roll spelar det i våra dagar? På vilket sätt samarbetar medlemmarna med andra organisationer inom detta område?

Det är inte min sak att värdera det som Opus Dei med Guds nåd har uträttat. Allt jag kan säga är att Opus Deis målsättning är att uppmuntra de kristna som lever i världen att oberoende av civilstånd eller yrke sträva efter helighet och utöva apostolat.

Dessa kristna är genom sin familj, sina vänner, sitt yrkesarbete och sina ädla strävanden en del av samhällets struktur. Verket har blivit till för att hjälpa dem att förstå att deras liv, så som det nu en gång är, kan bli ett tillfälle att möta Kristus, det vill säga att det är en väg till helighet och apostolat. Kristus är närvarande i varje hederlig mänsklig aktivitet. Den vanlige kristnes liv, som kan tyckas banalt och torftig, kan och bör bli till ett heligt och heliggörande liv.

Med andra ord, om man vill följa Kristus, tjäna Kyrkan och hjälpa andra att inse sin eviga bestämmelse, behöver man inte lämna denna världen eller avlägsna sig från den. Man behöver inte heller ägna sig åt kyrkliga uppgifter. Det räcker med att fullfölja det uppdrag Gud har anförtrott var och en, på den plats och i den miljö som Försynen visar.

Eftersom Gud vill att majoriteten av alla kristna skall förbli i världen och helga den inifrån, är Opus Deis syfte att hjälpa människor att upptäcka att den mänskliga kallelsen, som rör yrkesarbete, familj och samhällsengagemang, inte står i konflikt med den övernaturliga kallelsen, utan tvärtom är en integrerad del av den.

Opus Deis enda och uteslutande uppdrag är att sprida detta budskap — som är ett evangeliskt budskap — till alla som lever och arbetar i världen, oberoende av social bakgrund eller yrke. Och till dem som förstår detta helighetsideal erbjuder Verket den andliga vägledning och den trosundervisning och asketiska och apostoliska träning som de behöver för att kunna förverkliga det i sina egna liv

Opus Deis medlemmar handlar inte som grupp. De handlar individuellt, i frihet och under personligt ansvar. Därför är Opus Dei inte en sluten organisation och vill inte på något vis samla ihop sina medlemmar för att avskärma dem från resten av världen. De kooperativa verken, som är de enda som Opus Dei leder, står öppna för alla slags människor, utan att diskriminera någon på grund av dennes sociala, kulturella eller religiösa bakgrund. Och eftersom medlemmarna bör helga sig i världen, samarbetar de alltid med människor som de lärt känna genom jobbet eller genom engagemang i samhällslivet.

Anser Ni då att det är viktig att lära barnen att utöva sin tro redan när de är små? Tycker Ni att familjen bör praktisera några andaktsövningar tillsammans?

Detta är det bästa sättet att ge sina barn en kristen uppfostran, anser jag. Den heliga Skrift berättar om familjer bland de första kristna som fick nya impulser och nytt liv tack vare Evangeliets ljus. Den helige Paulus kallar dem husförsamlingar (jfr 1 Kor 16:19).

Erfarenheten visar att man i alla kristna miljöer får goda resultat av den naturliga och övernaturliga introduktion till fromhetslivet som kan ges i hemmets varma atmosfär. Barnet lär sig att räkna in Herren bland sina nära och kära. Det lär sig att se Gud som sin fader och Jungfru Maria som sin moder och det lär sig att be genom att följa föräldrarnas exempel. Ser man detta är det inte svårt att förstå vilken stor apostolisk uppgift föräldrarna kan utföra och varför det är deras skyldighet att öva en äkta fromhet så att de kan överföra, snarare än lära ut, denna fromhet till sina barn.

Ni kanske undrar på vilket sätt man skall göra det. Det finns fromhetsövningar — de skall vara få, korta och regelbundna — som alltid har utövats i kristna familjer och som jag tycker är utmärkta: bordsbönen, gemensam rosenkransbön (även om det i våra dagar inte saknas de som kritiserar denna solida marianska andaktsform), morgon- och aftonbön. Dessa bruk kan skilja sig mellan olika områden, men jag anser att man alltid bör främja att hela familjen tillsammans utför någon fromhetsövning, i all enkelhet och naturlighet, utan skenhelighet.

På så sätt ser man till att Gud inte blir en främling som man besöker en gång i veckan, på söndag, i kyrkan. Han betraktas och behandlas som Han verkligen är, inte bara i kyrkan utan också i hemmet. Herren har ju sagt: Där två eller tre är församlade i mitt namn, där finns jag mitt ibland er (Matt 18:20).

Jag säger det som en tacksam och stolt son: jag ber fortfarande själv, morgon och kväll, högt de böner jag lärde mig som barn från min mors läppar. De för mig till Gud, de får mig att känna den ömhet som ledsagade mina första steg som kristen. Och när jag frambär åt Herren den dag som börjar eller tackar honom för dagen som gått, ber jag honom att han i den eviga härligheten skall föröka lyckan för dem som jag särskilt håller av och att han sedan låter oss vara tillsammans i himlen i all evighet.

Mina tidigare frågor handlade om förlovningstiden. Det som jag nu vill fråga gäller äktenskapet. Vilka råd skulle Ni vilja ge till den gifta kvinnan så att hennes äktenskap trots årens gång fortsätter att vara lyckligt och inte blir enformig? Denna fråga kan verka banal, men vi får många brev från våra kvinnliga läsare som handlar om detta.

Jag anser att det är en mycket viktig fråga och därför är också de möjliga lösningarna viktiga, även om de kan tyckas vara mycket självklara.

För att kunna bevara den första tidens glädje och fräschör i äktenskapet bör en kvinna försöka vinna sin mans kärlek på nytt var dag, och detsamma gäller för mannen. Detta görs genom uppoffringar, med leenden och med ett visst mått av klokhet. Är det att undra på om en man förlorar tålamodet när han trött efter arbetet kommer hem och hans fru börjar mala om allt som gått snett under dagen? Dessa mindre angenäma ting kan vänta till en lämpligare stund när maken inte är så trött och mera upplagd för att lyssna.

En annan detalj handlar om att ta hand om sitt yttre. En präst som påstår motsatsen anser jag vara en dålig rådgivare. Allt eftersom åren går måste en kvinna som lever i världen inte bara bry sig mer om sitt andliga liv utan också — som en följd av detta — om sitt yttre. Naturligtvis på ett sätt som är i överensstämmelse med hennes ålder och omständigheter. Jag brukar skämta och säga att ju äldre en fasad blir, desto mera behöver den restaureras. Detta är råd från en präst. Ett gammalt spanskt ordspråk säger: En uppsnyggad hustru håller maken borta från främmande farstur.

Därför vågar jag säga att kvinnan i åttio procent av fallen bär ansvar för mannens otrohet eftersom hon inte förstått att vinna hans kärlek på nytt varje dag, att visa en älskvärd och tillgiven omsorg. En gift kvinnas uppmärksamhet bör i första hand ägnas åt man och barn, och mannen skall i sin tur koncentrera sig på hustrun och barnen. För att lyckas med detta krävs tid och ansträngning, och allt som kommer i vägen för denna uppgift är dåligt och bör inte tolereras.

Det finns inget som ursäktar att man inte uppfyller denna ljuva plikt. Arbetet utanför hemmet är ingen ursäkt, och inte heller det andliga livet. För om det andliga livet är oförenligt med de dagliga plikterna är det ingenting gott och behagar inte heller Gud. Den gifta kvinnans första uppgift är hemmet. Jag kommer ihåg en sång från mitt land som går såhär: Kvinnan som för kyrkans skull missköter sin kastrull, är till ena hälften ängel och till andra hälften djävul. Jag för min del anser henne vara helt och hållet djävul.

Under intervjuns gång har Ni givit oss Er syn på det mänskliga livet i allmänhet och på kvinnans roll i synnerhet samt förklarat för oss hur den värderas enligt Opus Deis anda. Som avslutning skulle vi vilja be Er att förklara hur man bäst kan främja kvinnans deltagande i Kyrkans liv.

När jag nu skall besvara en sådan fråga kan jag inte dölja att jag — helt mot min vana — frestas att bli polemisk. Ett sådant språk används nämligen ofta med klerikala undertoner där ordet Kyrkan likställs med prästerskapet, med Kyrkans hierarki. Följaktligen förstås ”deltagande i Kyrkans liv” endast, eller huvudsakligen, som medverkan i församlingslivet eller i föreningar som utför hierarkins uppdrag och som aktivt deltagande i liturgin och så vidare.

De som tänker så glömmer i praktiken — även om de kanske förkunnar det i teorin — att Kyrkan omfattar hela Guds folk, alla de kristna. Överallt där det finns en kristen som försöker leva i Jesu namn, där är Kyrkan närvarande.

Därmed vill jag inte försöka minska vikten av kvinnans medverkan i de kyrkliga strukturerna. Denna medverkan anser jag vara oumbärlig. Jag har satsat hela mitt liv på att försvara lekmannakallelsen i hela sin fullhet, den kallelse som män och kvinnor som lever ett liv mitt i världen har. Och jag har velat främja ett totalt teologiskt och juridiskt erkännande av deras uppdrag i Kyrkan och i världen.

Jag vill bara påpeka att en del personer på ett orättfärdigt sätt vill begränsa denna medverkan, vilket vore fel. Jag vill framhäva att den kristne, man eller kvinna, kan uppfylla sitt särskilda uppdrag, även det som tillkommer honom eller henne inom den kyrkliga ramen, bara om de inte blir klerikaliserade, om de fortsätter att vara lekmän, vanliga människor som lever i världen och engagerar sig i de världsliga uppgifterna.

Uppgiften att göra Kristus närvarande i alla mänskliga verksamheter och att med sina liv vittna om att Gud älskar och vill rädda alla människor tillkommer miljontals kristna män och kvinnor som fyller hela jorden. Det bästa och viktigaste sättet varpå de kan delta i Kyrkans liv — och det sätt som alla andras slags deltagande också förutsätter — är att vara sanna kristna precis där de befinner sig i livet, på den plats där deras mänskliga kallelse har satt dem.

Jag blir väldigt rörd när jag tänker på så många kristna män och kvinnor som — kanske utan att ens tänka på det — framlever sina vanliga liv i all enkelhet och försöker fullgöra Guds vilja! Det är Kyrkans angelägna uppgift att i dessa kristna väcka en medvetenhet om deras livs sublima värde, att få dem att förstå att det skenbart betydelselösa har ett evigt värde, och att lära dem att lyssna mera uppmärksamt på Guds röst som talar till dem genom livets konkreta omständigheter och händelser. Det är det som Gud manar Kyrkan att göra.

Den kristnes uppgift består i att kristna hela världen inifrån och på det sättet visa att Kristus har frälst hela världen. I denna uppgift deltar kvinnan på sitt eget sätt genom att såväl i familjen som i all annan verksamhet hon utför förverkliga de särskilda förmågor som utmärker henne.

Det viktiga är således att hon — i enlighet med Jungfru Maria, som var kvinna, jungfru och moder — lever med blicken riktad mot Gud, och att hon upprepar fiat mihi secundum verbum tuum (Luk 1:38). — må det ske med mig som Du har sagt. På detta hänger nämligen troheten mot vars och ens personliga kallelse, som är unik och inte kan överlåtas till någon annan. Denna trohet gör oss till medarbetare i frälsningsverket som Gud utför i oss och i hela världen.

Ni har just hört den högtidliga läsningen av de två texter ur den Heliga Skrift som hör till Mässan den 21:e söndagen efter Pingst. Efter att ha lyssnat till Guds ord har ni ramen inom vilken jag vill lägga fram det jag har att säga. Det är en prästs ord, förmedlade till en stor familj av Guds barn, i hans heliga Kyrka. Det är ord som vill vara övernaturliga, som vill förkunna Guds storhet och hans barmhärtighetsgärningar mot människorna, ord som vill förbereda er för den överväldigande Eukaristin, som vi idag skall fira på universitets campus.

Tänk ett ögonblick på vad jag just har sagt. Vi firar den heliga Eukaristin, det sakramentala offret av Herrens kropp och blod, detta trons mysterium som sammanbinder kristendomens alla mysterier. Vi firar således den mest heliga och betydelsefulla handling som vi människor, tack vare Guds nåd, kan utföra i detta liv. När vi tar del av Herrens kropp och blod frigör vi oss på sätt och vis från rummets och tidens band och förenar oss med Gud i himlen, där Kristus själv skall torka tårarna ur våra ögon, där varken död, sorg eller klagan skall finnas mer, eftersom den gamla världen skall vara borta (Jfr Upp 21:4).

Denna trösterika och djupa sanning, som av teologerna kallas för Eukaristins eskatologiska betydelse, kan emellertid missförstås. Den har också blivit missförstådd varje gång man försökt framställa det kristna livet som något enbart andligt – spiritualistiskt, menar jag – som ett liv endast avsett för de rena, ett släkte av ovanliga människor som inte befattar sig med denna världens föraktliga ting, eller som på sin höjd tolererar dem eftersom de av nödvändighet är länkade till anden så länge vi lever på jorden

När man ser saker och ting på detta sätt blir kyrkobyggnaden den främsta ramen för det kristna livet. Att vara kristen består då i att besöka kyrkan, att delta i gudstjänster, fastna i en sluten kyrklig miljö, i en avskild värld, som utger sig för att vara himlens försal, medan den vanliga världen går sin egen väg. Den kristna läran och nådens liv skulle följaktligen bara liksom snudda vid mänsklighetens historias jäktiga förlopp utan att någonsin riktigt möta den.

Denna oktobermorgon, när vi nu förbereder oss att fira åminnelsen av Herrens påsk, förkastar vi rätt och slätt denna förvrängda syn på kristendomen. Reflektera en stund över ramen för denna vår Eukaristi, för vår tacksägelse. Vi befinner oss i ett alldeles speciellt tempel: man skulle kunna säga att universitetets campus är skeppet och att universitetets bibliotek är altartavlan; där borta finns maskiner som skall resa nya byggnader och över oss välver sig Navarras himmel …

Bekräftar inte denna bild för er, på ett uttrycksfullt och oförglömligt sätt, att det vanliga livet är den verkliga platsen för ert kristna liv? Mina barn, där era bröder, medmänniskorna finns; där era förhoppningar, ert arbete och era kära finns — där skall ni möta Kristus varje dag. Det är mitt bland jordens mest materiella ting som vi skall helga oss, genom att tjäna Gud och alla människor.

Jag har alltid förkunnat detta med ord från den Heliga Skrift: världen är inte ond, för den har kommit ut ur Guds händer. Den är hans skapelse, och Gud såg den och såg att den var god Jfr 1 Mos 1:7ff). Det är vi människor som gör världen ond och ful med våra synder och trolösa gärningar. Tvivla inte på detta, mina barn: Varje slags flykt från den hederliga dagliga verkligheten skulle för er, män och kvinnor av världen, innebära att handla mot Guds vilja.

Däremot måste ni nu med större klarhet förstå, att Gud kallar er att tjäna honom i och genom människans civila, materiella och världsliga aktiviteter: Det är i laboratoriet, i sjukhusets operationssal, i militärförläggningen, i universitetskatedern, i fabriken, i verkstaden, på åkern, i hemmet han väntar på er varje dag, på hela det oändliga fält som det mänskliga arbetet är. Var så säkra: det finns något heligt, något gudomligt, gömt i de mest vardagliga situationerna, och det är upp till var och en av er att upptäcka det.

Till de studenter och arbetare som samlades kring mig på 30-talet brukade jag säga att de måste kunna materialisera det andliga livet. På så sätt ville jag bevara dem från frestelsen, så vanlig både då och nu, att leva ett slags dubbelliv: Å ena sidan ett inre liv, ett liv i gemenskap med Gud, och å andra sidan ett liv helt skilt från detta, med jobb, familj och socialt umgänge, fullt av små jordiska angelägenheter.

Nej, mina barn! Vi får inte leva dubbelliv. Vi får inte vara som schizofrena om vi vill vara kristna. Det finns bara ett liv och det består av kött och ande. Det är detta liv som måste bli heligt till kropp och själ, fyllt av Gud. Och denne osynlige Gud finner vi i de mest synliga och materiella tingen.

Det finns inte någon annan väg: antingen lär vi oss att finna Herren i vardagen, eller så finner vi honom aldrig. Därför kan jag säga er att vår tid behöver återge det materiella och de skenbart mest banala situationerna deras ädla och ursprungliga betydelse, vi måste åter ställa dem i Guds rikes tjänst, förandliga dem och på så sätt göra dem till medel för och tillfälle till ett ständigt möte med Jesus Kristus.

Denna lära från den Heliga Skrift utgör, som ni vet, kärnan i Opus Deis anda. Den bör leda er till att utföra ert arbete på ett fullkomligt sätt, till att älska Gud och människorna genom att fylla vardagens små saker med kärlek och till att upptäcka det gudomliga som finns gömt i de små detaljerna. Vad passar väl bättre än några rader av Kastiliens poet: Långsamt och med vacker handstil, ty att göra saker väl, är viktigare än att göra dem (A. Machado, “Poesias completas”. CLXL. — “Proverbios y cantares”. XXIV. Espasa-Calpe. Madrid, 1940).

Jag försäkrar er, mina barn, att när en kristen utför vardagens mest obetydliga gärningar med kärlek, fylls de med Guds transcendens. Det är därför jag upprepade gånger har betonat, hamrat in gång efter gång, att den kristna kallelsen består i att göra episk dikt av vardagens prosa. Himlen och jorden tycks förenas vid horisonten, mina barn. Men inte så: det är i era hjärtan, där de verkligen förenas, när ni lever ert vanliga liv på ett heligt sätt …

Leva ert vanliga liv på ett heligt sätt, har jag just sagt. Och med dessa ord syftar jag på den kristnes alla olika uppgifter. Lägg drömmarna åt sidan. Lämna fantasier och falsk idealism och det jag brukar kalla bleckmystik bakom dig: “Om jag bara inte hade gift mig, om jag bara inte hade detta yrke, om jag bara vore friskare, om jag bara vore ung, om jag bara vore gammal … Håll er istället nyktert till den mest materiella och omedelbara verkligheten där ju Herren finns! Se på mina händer och mina fötter, sade den uppståndne Jesus, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har (Luk 24:39).

Många aspekter av den värld som ni lever i kommer att belysas av dessa sanningar. Tänk till exempel på ert liv som medborgare. En människa som vet att hon finner Kristus i världen, och inte endast i templet, älskar den världen. Hon bemödar sig om en god allmän- och yrkesbildning. Hon bildar sig en uppfattning om de problem som präglar hennes miljö med fullständig frihet, och hon fattar sina egna beslut. Eftersom det är en kristens beslut, är de grundade i en ödmjuk, personlig reflektion som söker uppfatta Guds vilja i livets små och stora händelser.