Texter på ämnet

Msgr Escrivá, vilka grundläggande syften anser Ni att universitet har, och vilken plats har religionsundervisning inom ramen för högskolestudier?

Som studenter vet ni lika väl som jag att universitetet har en framträdande roll att spela i mänsklighetens utveckling. Eftersom mänsklighetens problem både är många och komplexa (andliga, kulturella, sociala, ekonomiska osv.) måste universitetsutbildningen täcka alla dessa aspekter.

Det räcker inte att vilja arbeta för det allmänna bästa. För att kunna förverkliga denna vilja måste kompetenta män och kvinnor formas, som kan förmedla den mognad som de själva har uppnått till andra.

Religionen är den människas största revolt, som inte vill leva som ett djur, och som inte slår sig till ro förrän hon lärt känna och börjat umgås med sin Skapare. Alltså är religionsstudier ett grundläggande behov. En man som saknar kunskap om religion har en stor lucka i sin bildning. Religion har därför sin givna plats vid universiteten, och bör läras ut på en hög vetenskaplig nivå, i form av god teologi. Ett universitet där religion inte finns med bland disciplinerna är ofullständigt eftersom det bortser från en grundläggande dimension i människan, en dimension som inte utesluter utan snarare förutsätter de övriga dimensionerna.

Å andra sidan får man inte göra våld på studenternas samvetsfrihet. Undervisningen i religion måste vara frivillig, även om alla kristna vet att de är förpliktigade att skaffa sig en grundlig utbildning på området om de vill leva i enlighet med sin tro. En kristen behöver troskunskap för att kunna rätta sitt liv efter den och för att vittna om Kristus med ord och exempel.

Till slut, har Ni något speciellt att säga till oss som arbetar inom universitetspressen?

Journalistik är en viktig sak, också den som bedrivs på universiteten. Ni kan bidra mycket till att bland era kamrater väcka kärleken till nobla ideal, och till att väcka en vilja att övervinna egoismen. Ni kan fostra en känsla för de gemensamma uppgifterna, broderligheten. Och nu, ännu en gång, kan jag inte låta bli att uppmana er att älska sanningen.

Jag kan inte dölja att jag avskyr sensationslystnaden hos vissa journalister som skriver halvsanningar. Att informera allmänheten innebär inte att man lägger sig mittemellan sanning och lögn. Det är inte information och inte heller moral. Personer som blandar några halvsanningar med en mängd felaktig information, eller till och med avsiktligt förtal, kan man inte kalla för journalister. Detta eftersom de endast är mer eller mindre väloljade kugghjul i någon av alla de organisationer som vill sprida felaktigheter, väl medvetna om att lögner som en gång har spridits kommer att upprepas till leda utan onda avsikter av många godtrogna människor som saknar kunskap. Jag måste erkänna att — vad gäller min person — så vinner dessa falska journalister på det hela eftersom det inte går en dag utan att jag uppriktigt ber för dem, att Herren skall upplysa deras samvete.

Därför ber jag er att sprida kärleken till god journalistik, till en journalistik som inte nöjer sig med ogrundade rykten eller med uppslag som är resultatet av en livlig fantasi och som sedan återges till läsarna med ett: ”det sägs att…”. Rapportera med fakta och resultat, utan att försöka bedöma vilka intentioner som ligger bakom, och se till att hävda den legitima åsiktsfriheten på ett lugnt sätt, utan att ta till personangrepp. Det är svårt för människor att leva tillsammans i harmoni när äkta information saknas. Och äkta information räds inte sanningen och låter sig inte styras av en strävan av att komma upp sig, av falsk prestige eller av ekonomiska fördelar.