Texter på ämnet

Mot bakgrund av det nuvarande sociala och politiska läget, både i vårt land och i den övriga världen, inför krig, orättvisor och förtryck, vilket ansvar tillkommer enligt Er såväl universitetet som institution, som professorerna eller studenterna? Bör universiteten tillåta att professorer och studenter ägnar sig åt politisk aktivism inom universitetets område?

För det första vill jag göra klart att det som jag i detta samtal uttrycker är min egen personliga åsikt, åsikten hos en person som sedan han var 16 år (idag är jag 65) aldrig har släppt kontakten med universitetsvärlden. Det är alltså mina egna åsikter jag framför och inte Opus Deis. Opus Dei kan och vill inte ta ställning i världsliga frågor som står öppna för fri diskussion, eftersom Opus Deis målsättning uteslutande är av andlig art. Det står här varje medlem fritt att inta och uttrycka sin egen personliga ståndpunkt som han eller hon också personligen tar ansvar för.

Men för att återgå till er fråga, tror jag att vi först och främst måste komma överens om vad vi menar med politik. Om man med politik menar att intressera sig för och arbeta för fred, social rättvisa och frihet för alla, då är alla som tillhör universitetet och universitetet som institution skyldiga att anamma dessa ideal och främja engagemanget för att finna lösningar på de stora problem som mänskligheten står inför.

Men om man med politik menar en specifik lösning på ett visst problem i konkurrens med andra möjliga och rättmättiga lösningar, då tycker jag inte att universitetet är rätt plats för att fatta politiska beslut.

Universitetet är en plats där man förbereder sig för att lösa dessa problem. Det är till för alla och det är platsen för studier, vänskap och fredlig samvaro med människor som företräder olika åsiktsriktningar, vilka i varje tid är ett uttryck för den legitima pluralism som finns i samhället.

Skulle studenter och professorer kunna använda sig av sin frihet för att politisera universitetet om den politiska situationen i ett land skulle bli så tillspetsad att deras samvete säger dem att de måste handla så, eftersom det saknas andra tillåtna medel för att bevara landet från att ta skada?

Om ett land helt och hållet skulle sakna politisk frihet, kunde följden bli att universiteten urartar och upphör att vara en plats för alla och i stället blir till ett slagfält där olika åsiktsriktningar kämpar mot varandra.

Hursomhelst anser jag att det vore bättre att använda studietiden till att skaffa sig en gedigen utbildning och till att forma sitt sociala samvete. På så sätt lär sig de som senare skall styra samhället — studenterna av idag — att inte känna motvilja inför den personliga friheten, vilket verkligen är ett patologiskt förhållningssätt. Om universitetet görs till ett debatt- och beslutsforum för konkreta politiska problem får detta lätt till följd att den akademiska friden går förlorad och studenterna utvecklar ett partiskt tankesätt. Universitetet och landet får sedan svårt att bli av med totalitarismens kroniska sjukdom, av vilket slag det än må vara.

När jag säger att universitetet inte är platsen för politik vill jag klargöra att jag inte utesluter, utan tvärtom önskar, att det skall finnas normala politiska uttrycksmöjligheter för alla medborgare. Även om mina åsikter i denna fråga är mycket konkreta vill jag inte utveckla saken mer eftersom mitt uppdrag är av prästerlig natur, inte politisk. Det jag här sagt till er är något som jag kan tala om, eftersom jag anser mig stå universitetsvärlden nära och eftersom allt som har att göra med universitetet väcker mitt livliga intresse. Jag bedriver inte politik, jag varken vill eller kan göra det, men min juridiska och teologiska bakgrund, och likaså min kristna tro, gör att jag alltid står upp för alla människors legitima rätt till frihet.

Ingen kan tvinga på andra trossatser i världsliga frågor, eftersom det inte existerar några sådana. Inför konkreta problem, vilka de än må vara, gäller det att studera dem väl och sedan handla i enlighet med sitt samvete, med personlig frihet och på eget ansvar.

Vilken anser Ni är studentföreningarnas och studentfackförbundens uppgift? Hur skall deras relationer till de akademiska myndigheterna se ut?

Ni ber här om min åsikt i en mycket omfattande fråga. Jag skall därför inte gå in på detaljer, utan bara ge er några allmänna synpunkter. Jag anser att studentorganisationerna skall befatta sig med frågor som specifikt hör till universitetet. Det måste finnas studentrepresentanter som utses av sina kamrater i fria val att företräda dem inför de akademiska myndigheterna, och som inser att alla parter bör arbeta i samförstånd mot ett gemensamt mål. Detta är ytterligare ett tillfälle att utföra en tjänst för andra.

Det måste finnas statuter som reglerar samarbetet så att detta kan bli så effektivt, rättvist och meningsfullt som möjligt. Frågorna som skall behandlas måste noga studeras och utarbetas. När man tänkt igenom och formulerat de föreslagna lösningarna i konstruktiv anda, och inte i avsikt att skapa motsättningar, då vinner dessa förslag en så stark övertygande inre kraft att de går igenom av sig själva.

Allt detta förutsätter att studentrepresentanterna har fått en god fostran, dvs. att de lärt sig att älska först andras frihet och sedan sin egen, med det ansvar som denna medför. De får inte ta uppgifterna som ett tillfälle att få glänsa och de får inte göra anspråk på befogenheter som inte tillkommer dem. De skall arbeta för universitetets och studiekamraternas bästa. Väljarna bör följaktligen utse representanterna med hänsyn till dessa egenskaper och inte utifrån kriterier som inte främjar deras Alma Maters intressen. Bara så kan universitetet bli en fridens boning, till en stilla oas präglad av ett sansat och hederligt engagemang, till en plats som främjar allas studier och utbildning.

Vem anser Ni skall ha rätt att grunda skolor och under vilka förutsättningar? Vilka befogenheter måste staten förbehålla sig när det gäller högskolorna? Anser Ni autonomi vara en grundläggande princip när det gäller att organisera universiteten? Kan Ni nämna de viktigaste grundsatserna för högskolornas autonomi?

Rätten att grunda skolor är bara en sida av frihet i allmänhet. Jag anser att den personliga friheten är en absolut nödvändighet för alla människor och måste finnas med i allt som befinner sig inom moralens lagar. Alltså skall alla människor ha rätt att grunda skolor på alla undervisningsnivåer. Detta betyder att varje privatperson och varje förening som är i stånd till det, bör ha rätt att grunda läroanstalter på lika villkor och utan onödiga hinder.

Statens funktion beror på det samhälle den verkar i. Den är olika i Tyskland eller England, i Japan eller USA, för att bara nämna några länder som har mycket olika skolsystem. Staten tillkommer utan tvivel vissa befogenheter för att främja, reglera och övervaka skolväsendet. Detta kräver lika möjligheter för det privata initiativet och för staten: att övervaka betyder inte att lägga hinder i vägen, inte heller att förbjuda eller inskränka verksamheten.

Därför anser jag autonomi vara nödvändig för undervisningsväsendet. Autonomi är ett annat ord för skolväsendets frihet. Universitetet som institution måste åtnjuta den självständighet som tillkommer ett organ som ingår i en levande organism, dvs. frihet att utöva sin specifika verksamhet till förmån för det allmänna bästa.

Tecken på att denna autonomi existerar är t.ex. frihet att välja lärare och administrativ personal, frihet att utarbeta studieplaner, möjlighet att skapa tillgångar och att förvalta dem. Med ett ord, alla de nödvändiga förutsättningarna för att universitetet skall kunna föra ett eget liv. Om universitetet lever sitt eget liv, kommer det att vara i stånd att ge det vidare till hela samhällets bästa.

Från studenterna hörs en allt starkare kritik mot att professurer tillsätts på livstid. Anser Ni denna kritik vara berättigad?

Ja, det gör jag. Även om jag erkänner att den spanska professorskåren håller en hög vetenskaplig och mänsklig standard, föredrar jag systemet med förnybara kontrakt. Jag tror inte att ett sådant system skulle innebära ekonomiska nackdelar för professorerna, men att det skulle stimulera dem att inte ge upp sin forskning och istället göra framsteg inom sina specialområden. Dessutom undviker man att människor ser utnämningar som förläningar istället för tillfällen att tjäna sina medmänniskor.

Med detta menar jag inte att systemet med livslånga professurer inte kan ge goda resultat i vissa länder, inte heller att det inom systemet kan finnas väldigt kompetenta professorer som använder sina utnämningar för att verkligen tjäna universitetet. Men jag anser att systemet med förnybara kontrakt ökar denna andel tills man uppnår idealet att den omfattar nästan alla.

Tycker Ni att begrepp som ”kyrkliga skolor”, ”katolska skolor”, ”kyrkliga universitet” etc. efter Andra vatikankonciliet är överspelade? Anser Ni att sådana benämningar komprometterar Kyrkan på ett otillbörligt sätt och att man med dem kommer att tänka på privilegier?

Nej, det tycker jag inte, om man med benämningen ”kyrkliga skolor”, ”katolska skolor”, etc. betecknar resultatet av att Kyrkans och de religiösa ordnarnas och kongregationerna utnyttjar sin rätt att upprätta läroanstalter. Att grunda en skola eller ett universitet är inte ett privilegium utan en börda om man försöker göra det till en skola för alla, inte bara för de penningstarka.

Det var inte konciliets avsikt att förklara de konfessionella läroanstalterna för föråldrade. Det ville bara peka på att det finns ett annat sätt för de kristna att vara närvarande i utbildningsväsendet, ett sätt som till och med är mer nödvändigt och har större universell räckvidd, och som har tillämpats av Opus Deis medlemmar sedan många år tillbaka. Det handlar om fria initiativ av katolska medborgare som är lärare till yrket och som jobbar både i statliga skolor och i friskolor. Detta är ytterligare ett bevis på att Kyrkan numera har helt klart för sig hur fruktbart lekmannaapostolatet kan vara.

Å andra sidan måste jag erkänna att jag inte är så förtjust i benämningar som ”katolska skolor” eller ”kyrkliga skolor”, trots att jag hyser full respekt för dem som tycker motsatsen. Personligen föredrar jag att bedöma saker och ting efter deras frukter, inte efter vilket namn de bär. En skola är sant kristen när den ständigt strävar efter att förbättra sina resultat och ger en helgjuten utbildning där de kristna idealen ingår, och på samma gång respekterar den personliga friheten och främjar den sociala rättvisan. Om man uppnår dessa mål, spelar namnet ingen roll. Själv föredrar jag som sagt att undvika dessa adjektiv.

I maj detta år lovade Ni vid en sammankomst med studenter vid Navarras universitet att Ni skulle skriva en bok om frågor som rör student- och universitetslivet. Dröjer det innan den kommer?

Tillåt en gammal man på över 60 år att vara lite fåfäng: jag hoppas att boken kommer ut och att den blir till nytta för lärare och studenter. Åtminstone kommer jag att skriva den med all den kärlek som jag hyser för universitetsväsendet, en kärlek som inte har minskat sedan jag för första gången satte min fot i ett universitet för … så många år sedan!

Det kanske dröjer ännu en tid, men boken kommer säkert ut. Vid ett annat tillfälle lovade jag studenterna i Navarra en staty av Jungfru Maria som skulle placeras mitt i campus, så att hon därifrån skulle välsigna er ungdoms sunda och rena kärlek. Det dröjde en tid, men sedan kom statyn som föreställer den heliga Maria, den ljuva kärlekens Moder, som påven har välsignat särskilt för er.

När det gäller boken, så skall ni inte förvänta er att den skall tilltala alla. Jag kommer att uttrycka mina åsikter om saker och ting och hoppas att de vinner respekt hos dem som tycker annorlunda, liksom jag respekterar alla åsikter som skiljer sig från mina egna och respekterar dem som har ett stort och generöst hjärta, även om de inte delar min tro på Kristus. Låt mig berätta om något som händer mig ofta, senaste gången här i Pamplona. En student kom fram till mig och ville hälsa:

”Monsignore, jag är inte kristen, jag är muslim”.

”Du är ett Guds barn, liksom jag”, svarade jag. Och jag omfamnade honom av hela mitt hjärta.

Till slut, har Ni något speciellt att säga till oss som arbetar inom universitetspressen?

Journalistik är en viktig sak, också den som bedrivs på universiteten. Ni kan bidra mycket till att bland era kamrater väcka kärleken till nobla ideal, och till att väcka en vilja att övervinna egoismen. Ni kan fostra en känsla för de gemensamma uppgifterna, broderligheten. Och nu, ännu en gång, kan jag inte låta bli att uppmana er att älska sanningen.

Jag kan inte dölja att jag avskyr sensationslystnaden hos vissa journalister som skriver halvsanningar. Att informera allmänheten innebär inte att man lägger sig mittemellan sanning och lögn. Det är inte information och inte heller moral. Personer som blandar några halvsanningar med en mängd felaktig information, eller till och med avsiktligt förtal, kan man inte kalla för journalister. Detta eftersom de endast är mer eller mindre väloljade kugghjul i någon av alla de organisationer som vill sprida felaktigheter, väl medvetna om att lögner som en gång har spridits kommer att upprepas till leda utan onda avsikter av många godtrogna människor som saknar kunskap. Jag måste erkänna att — vad gäller min person — så vinner dessa falska journalister på det hela eftersom det inte går en dag utan att jag uppriktigt ber för dem, att Herren skall upplysa deras samvete.

Därför ber jag er att sprida kärleken till god journalistik, till en journalistik som inte nöjer sig med ogrundade rykten eller med uppslag som är resultatet av en livlig fantasi och som sedan återges till läsarna med ett: ”det sägs att…”. Rapportera med fakta och resultat, utan att försöka bedöma vilka intentioner som ligger bakom, och se till att hävda den legitima åsiktsfriheten på ett lugnt sätt, utan att ta till personangrepp. Det är svårt för människor att leva tillsammans i harmoni när äkta information saknas. Och äkta information räds inte sanningen och låter sig inte styras av en strävan av att komma upp sig, av falsk prestige eller av ekonomiska fördelar.