Texter på ämnet

Ett utmärkande drag för alla former av kristet liv är ”Guds barns värdighet och frihet”. I Er undervisning har Ni alltid ihärdigt försvarat lekmännens frihet. Vad exakt menar Ni med detta begrepp?

Jag syftar på just den personliga frihet som varje lekman har att, i ljuset av de av Kyrkan givna principerna, fatta alla konkreta beslut — praktiska eller teoretiska — utifrån vad han finner lämpligast och mest i överensstämmelse med sina personliga övertygelser och förmågor. Som exempel kan nämnas beslut som rör olika filosofiska eller politiska ståndpunkter, olika konstnärliga eller kulturella trender eller problem inom yrkes- eller samhällslivet.

Det är viktigt att alla vi som utövar prästämbetet i Kyrkan alltid är noga med att respektera den självständighet som en katolsk lekman behöver ha för att kunna utföra sitt apostoliska uppdrag mitt i världen och inte riskera att hamna i underläge gentemot andra i sin omgivning. Om man istället försöker instrumentalisera lekmännen för ändamål som faller utanför hierarkins befogenheter gör man sig skyldig till en beklaglig och otidsenlig klerikalism. Lekmännens möjligheter skulle starkt begränsas, och lekmännen skulle omyndigförklaras för gott. Därmed skulle Kyrkans auktoritet och enhet äventyras, ännu mera i just vår tid. Vi får inte glömma att förekomsten av en sann mångfald av åsikter och principer inom områden som Gud har överlåtit åt människans fria initiativ på intet sätt är ett hot mot den hierarkiska strukturen och Guds folks enhet. Tvärtom stärker denna mångfald hierarkin och enheten och skyddar dem från att bli besudlade.

Det har ibland hävdats att Opus Dei är organiserat som ett hemligt sällskap. Hur skall man se på detta påstående? Skulle Ni mot bakgrund av detta vilja ge oss en bild av det budskap Ni ville förmedla till vår tids människor när Ni grundade Verket 1928?

Alltsedan 1928 har jag förkunnat att helighet inte är förbehållen ett fåtal utvalda och att alla jordens stigar kan gudomliggöras. Kärnan i Opus Deis anda är det vardagliga arbetets helgelse. Fördomen att lekmännens uppgift inskränker sig till att hjälpa prästerna i det kyrkliga apostolatet måste avlägsnas ur människors sinne. Vi måste framhålla vikten av att människan får uppleva sin personliga frihet, som Kristus har vunnit åt henne, för att uppnå sitt övernaturliga mål. För att förkunna detta och lära ut hur det kan omsättas i praktik har jag aldrig behövt ta till hemlighetsmakeri. Verkets medlemmar avskyr hemlighetsmakeri, eftersom de är vanliga troende och inte skiljer sig från de andra: när de bli medlemmar i Opus Dei ändras deras ställning i samhället inte. Det skulle bära dem emot att ha en skylt på ryggen med texten: ”Må alla veta att jag vill tjäna Gud.” Det skulle varken vara lekmannamässigt eller sekulärt. Men var och en som känner dem och umgås med dem vet att de tillhör Verket, för även om de inte basunerar ut det, så döljer de heller det inte.