Texter på ämnet

Monsignore, kvinnan har hittills nästan uteslutande rört sig i hemmets sfär, men hennes närvaro i samhällslivet blir allt mer påtaglig. Hur tänker Ni om denna utveckling? Vilka huvudsakliga egenskaper anser Ni att en kvinna bör utveckla för att kunna fullfölja sitt uppdrag?

Låt mig först säga att jag inte tycker att de båda områdena behöver stå i konflikt med varandra. För kvinnan — liksom för mannen — spelar hem och familj en central roll, men på olika sätt. Att ta hand om familjen utgör självklart en stor mänsklig och kristen uppgift, men hushållsarbete — som är ett fullvärdigt yrke — utesluter inte att kvinnan också ägnar sig åt ett annat yrke, eller någon annan sysselsättning, som finns tillgängligt i det samhälle hon lever i. Jag förstår varför man framställer problemet på detta polariserande sätt, men om vi systematiskt insisterar på denna motsättning mellan arbete i och utanför hemmet, riskerar samhället hamna i en ännu svårare situation än den vi ville komma ur, eftersom ett än större problem skulle uppstå om kvinnorna slutade ta hand om sina nära och kära.

Inte heller på det personliga planet kan man ensidigt hävda att det bara är utanför hemmet som kvinnan fullt ut kan förverkliga sig själv. En sådan uppfattning förutsätter att tiden kvinnan ägnar åt sin familj är förlorad tid när det kommer till hennes egen mognad och utveckling. Det egna hemmet — hur det än må gestaltas, för även de ogifta behöver ett hem — är en plats som särskilt väl lämpar sig för personlighetens utveckling. Den uppmärksamma omvårdnaden en kvinna ger sin familj kommer alltid att vara hennes värdigaste uppgift. I den omsorg hon ägnar sin man och sina barn, eller mera allmänt, i hennes arbete för att skapa en varm och karaktärsdanande atmosfär, är hon oersättlig. Och av det följer att hon kan nå sin personliga fullkomning i den miljön.

Som jag redan sagt, står detta inte i motsats till att kvinnor deltar i samhällslivet, inklusive politiken. Också där kan kvinnor personligen bidra med något värdefullt, utan att för den skull göra avkall på sina specifikt kvinnliga egenskaper. Detta kan hon göra i den mån hon är förberedd för det, såväl på det mänskliga som på det yrkesmässiga planet. Det är tydligt att både familjen och samhället behöver kvinnans närvaro, som inte på något sätt är av underordnad betydelse.

Kvinnans utveckling, mognad och frigörelse bör inte innebära att hon blir en exakt kopia av mannen, att hon imiterar hans typiskt manliga egenskaper. Detta skulle inte vara en vinst för kvinnan utan en förlust, inte för att hon är sämre än mannen, utan för att hon är annorlunda. I fråga om grundläggande rättigheter har hon helt visst lika rättigheter. Kvinnan är i lika hög grad som mannen en person och ett Guds barn, och detta måste naturligtvis avspeglas både i den civila och i den kyrkliga lagstiftningen. Men med utgångspunkt i denna grundläggande likhet måste var och en uppnå det som passar den bäst: på det planet innebär kvinnans frigörelse att hon fullt ut utvecklar sin egen potential — som individ och som kvinna. Lika rättigheter och möjligheter inför lagen upphäver inte den kvinnliga egenart som är berikande för alla, de förutsätter och främjar den.

Kvinnan är kallad att tillföra familjen, samhället och Kyrkan något som är utmärkande för henne, något som bara hon kan ge: sin ömsinta värme och outtröttliga frikostighet, sin kärlek till det konkreta, sitt skarpsinne och sin intuition, sin djupa och enkla fromhet, sin uthållighet … Kvinnligheten är endast äkta om hon förstår skönheten i detta hennes oersättliga bidrag — och om hon integrerar det i sitt eget liv.

För att uppfylla detta uppdrag måste kvinnan utveckla sin egen personlighet och inte låta sig drivas av en naiv önskan att efterlikna mannen, en strategi som i regel leder till att hon hamnar i underläge och att hennes unika egenskaper förblir outnyttjade. Men om hon istället formar sin personlighet med äkthet och med självständighet, kommer hon att kunna utföra det uppdrag hon känner sig kallad till på ett effektivt sätt, vilket det än må vara. Hennes liv och skapande blir verkligt konstruktiva, fruktbara och meningsfulla vare sig hon ägnar sig åt man och barn, eller om hon av ädla motiv avstår från äktenskapet för att helt och fullt engagera sig i andra uppgifter. Varje kvinna kan till fullo förverkliga sin kvinnliga personlighet, och gör det också, om hon är trogen sin gudomliga och mänskliga kallelse. Låt oss komma ihåg att Jungfru Maria, Guds moder och alla människors moder, inte bara står modell för oss, utan också är ett bevis på det övernaturliga värdet i ett skenbart oansenligt liv.

Ändå verkar det ibland som om kvinnan inte skulle veta om hon verkligen är på rätt plats i livet, där Gud vill att hon skall vara. Om hon har ett arbete utanför hemmet, blir ofta hemsysslorna betungande. Och när hon helt och fullt ägnar sig åt sin familj, då känner hon sig begränsad och insnärjd. Vad skulle Ni råda kvinnor som upplever detta?

Denna känsla, som är en mycket verklig känsla, bottnar oftast inte i själva begränsningen, som alla vi människor när allt kommer omkring måste finna oss i, utan i att man saknar bestämda ideal som kan ge livet en riktning. Ofta tillkommer ett undermedvetet högmod — vi vill vara bäst inom alla områden och på alla nivåer. Och eftersom detta är omöjligt uppstår lätt en känsla av osäkerhet och håglöshet, till och med uppgivenhet och olust: man kan inte tillgodose alla uppgifter, man vet inte vad man skall göra först och resultatet blir att ingenting blir gjort. I en sådan situation är det lätt hänt att avundsjukan kommer fram och att fantasin släpps lös i ett mer och mer verklighetsfrämmande önsketänkande, vilket till slut förlamar viljan. Detta tillstånd brukar jag kalla för bleckmystik. Det består i att man ägnar sig åt onyttiga dagdrömmar och tomma ideal: ”Om jag bara inte hade gift mig”, ”Om jag bara inte hade det här yrket”, ”Om jag bara hade varit vid bättre hälsa …” eller var yngre eller hade mer tid!

Botemedlet för detta tillstånd kostar, liksom allt annat som är värdefullt. Det består i att söka det mänskliga livets verkliga centrum, det som kan ge oss rätt prioriteringar, ordning och som kan fylla vår tillvaro med mening. Vi finner detta centrum, som är relationen till Gud, genom ett äkta inre liv. Om vi lever i Kristus och har vårt centrum i honom, upptäcker vi meningen med uppdraget som han har givit oss. Vi upptäcker ett mänskligt och på samma gång gudomligt ideal och nya horisonter öppnar sig för vår syn, vilket skänker oss hopp. Vi blir i stånd att glädjefyllt offra, inte bara små detaljer i vår verksamhet, utan hela vårt liv, som paradoxalt nog därmed når sin djupaste fulländning.

Problemet Ni tar upp gäller inte bara kvinnan. Också många män upplever någon gång i livet något liknande. Anledningen är vanligtvis densamma: brist på ett högre ideal som man endast kan upptäcka i Guds ljus.

Men vi måste också använda enklare verktyg som vid första anblicken verkar banala men som inte är det. När det är mycket att göra, måste man sätta upp en ordning, man måste organisera sig. Många svårigheter beror på bristen på ordning, att man aldrig lärt sig att underkasta sig en bestämd ordning. Det finns kvinnor som kan göra tusen saker på en gång och lyckas med det, eftersom de är välorganiserade och eftersom de modigt gjort upp planering för det omfattande arbete de står inför. De vet att i varje ögonblick koncentrera sig på just den uppgift de har för handen, utan att tänka på vad som kommer näst eller på det de kunde ha gjort tidigare. Andra kvinnor blir panikslagna och lyckas därför inte med något.

Det kommer säkert alltid att finnas många kvinnor vars enda syssla är att ta hand om sitt hem. Jag hävdar att detta är en underbar, mycket värdefull uppgift. Genom detta yrke — för det är ett yrke, ett äkta och ädelt yrke — utövar de ett gott inflytande inte bara på familjen utan på en mängd vänner och bekanta, på människor som de råkar på i det ena eller andra sammanhanget. De uppfyller på så sätt ett uppdrag som ofta har mycket längre räckvidd än det som många yrkesverksamma har. För att inte tala om det som händer när de ställer denna kunskap och denna erfarenhet i hundratals människors tjänst, i inrättningar för utbildning av kvinnor, som de som mina döttrar i Opus Dei driver överallt i världen. De blir mästare i hur man sköter ett hem och, skulle jag säga, mera effektiva utbildare än många universitetsprofessorer.

Förlåt att jag uppehåller mig vid samma ämne. Genom brev som kommer till vår redaktion vet vi att en del husmödrar i stora familjer klagar över att deras enda roll är att föda barn till världen. De är missnöjda med att aldrig ha en stund över till andra saker; yrkesarbete, kulturella aktiviteter, socialt engagemang … Vilket råd vill Ni ge dem?

Låt se. Vad kan vara ett större ”socialt engagemang” än att hängivet och med tjänsteanda finnas till för andra och effektivt verka för deras bästa? Det är inte bara så att kvinnans arbete i hemmet i sig har en social betydelse — kanske är det samhällets allra viktigaste uppgift.

Ta en familj med många barn. Där är moderns arbete att jämföra med den utbildade lärarens, som de ofta överträffar. En lärare kan under sitt liv utbilda ett visst antal pojkar och flickor, mer eller mindre framgångsrikt. Men en mor kan forma sina barn på djupet, i de mest grundläggande aspekterna av personligheten. Dessutom kan hon i sin tur göra dem till lärare, och ger på det viset upphov till en obruten kedja av människor försedda med ansvarskänsla och dygder.

Det är lätt att även i dessa fall frestas att tänka mer på kvantitet och tycka att det arbete som läraren, som undervisar tusentals elever, eller författaren, som når tusentals läsare, utför är viktigare. Det är allt gott och väl, men hur många människor formar verkligen en lärare eller en författare? En mor har hand om tre, fem, tio eller fler barn och av dessa kan hon modellera riktiga konstverk. De kan bli små underverk i fråga om utbildning, balans, förståelse och kristen livsuppfattning. Egenskaper som gör dem lyckliga och i stånd att finnas till för andra.

Dessutom är det naturligt att söner och döttrar hjälper till i hushållsarbetet. En mor som är en god uppfostrare kan få dem till det och på så sätt få tid över. Hon kan ta vara på den tiden och använda den till att odla sina intressen och begåvningar och berika sig på det kulturella området. Lyckligtvis finns det i våra dagar en uppsjö av tekniska hjälpmedel, som besparar oss mycket arbete om de används på rätt sätt. Men som det så ofta är, är det de personliga förutsättningarna som är avgörande. Det finns kvinnor som äger en tvättmaskin av senaste modellen men som lägger ner mera tid på att tvätta, och gör det sämre, än när de tvättade för hand. Hjälpmedlen är bara till nytta om man vet hur man skall använda dem.

Jag känner till många gifta kvinnor med stora familjer som sköter om sina hem väl och dessutom finner tid att arbeta apostoliskt, precis som det fornkristna paret Aquila och Priscilla. De arbetade både hemma och i sina yrken och blev ändå utomordentliga medarbetare till aposteln Paulus. Det var deras ord och exempel som fick Apollo att tro på Jesus Kristus och denne Apollo blev sedermera en av den spirande Kyrkans stora predikanter. Som jag redan sagt: om man bara har viljan, kan man övervinna en stor del av sina begränsningar, utan att för den skull försumma sina plikter. I själva verket räcker tiden till att göra många saker: till att sköta om hemmet på ett professionellt sätt, till att ge av sin tid åt andra, till att förbättra sin kulturella nivå och hjälpa andra att förbättra sin, och till att utföra många nyttiga uppgifter.

För att övergå till något mycket konkret: I Madrid öppnades nyligen en hushållsskola – där eleverna kan bo – som leds av kvinnliga medlemmar av Opus Dei. Denna skola vill ge en omfattande kvalificerad hushållsutbildning, inom ramen för en gemytlig familjeatmosfär. Vad kan en dylik verksamhet ha för betydelse i samhället?

Detta apostoliska verk är ett bland många som leds av medlemmar av Opus Dei i samarbete med andra som inte tillhör vår förening. Det huvudsakliga målet för dessa utbildningscentra är att ge dem som arbetar i hushållsyrken högre anseende, genom att hjälpa dem att göra sitt arbete till ett kvalificerat yrke. Jag säger ”kvalificerat yrke” för hushållsarbete är och skall utföras som ett riktigt yrke.

Låt oss inte glömma att man har undervärderat detta arbete och velat framställa det som något förödmjukande. Och det stämmer inte. Utan tvivel har levnadsvillkoren som följer detta yrke ofta varit förödmjukande. Och även idag är det så när de anställda underkastas nyckfulla och godtyckliga arbetsgivare som inte garanterar dem de mest elementära rättigheterna, betalar en dålig lön och inte visar någon kärlek. Man måste kräva att de får ett ordentligt arbetskontrakt, med tydliga och precisa garantier och man måste tydlig bestämma varje parts skyldigheter och rättigheter.

Förutom dessa juridiska garantier är det nödvändigt att den som utför denna tjänst är kvalificerad, har en passande yrkesutbildning. Jag säger tjänst, fastän detta ord inte är populärt i våra dagar, därför att varje verksamhet i samhället som utförs på rätt sätt är just detta, en underbar tjänst, vare sig det är hembiträdets arbete eller professorns eller domarens. Endast den som utför ett arbete uteslutande för sin egen skull utför inte en tjänst.

Arbetet i hushållet är mycket, mycket viktigt! Dessutom är alla arbeten lika mycket värda ur en övernaturlig synvinkel: det finns inte höga eller låga arbetsuppgifter, alla uppgifter som utförs av kärlek är höga. De som anses höga förlorar i värde om de inte utförs med ett kristet sinnelag. Däremot finns det skenbart obetydliga uppgifter som kan visa sig vara mycket viktiga på grund av den verkan de får.

För mig är det arbete som utförs av en av mina döttrar inom Opus Dei som arbetar i hushållet lika viktigt som det som utförs av en av mina döttrar som tillhör en adlig släkt. I båda fallen bryr jag mig endast om huruvida deras arbete blir ett medel för deras helgelse och andras helgelse. Hur viktigt ett arbete är beror på huruvida en kvinna i sitt arbete blir mer helig och om hon uppfyller det uppdrag hon har fått från Gud med större kärlek.

Inför Gud har alla samma ställning, vare sig man är universitetsprofessor, butikbiträde, sekreterare, arbetare eller lantbrukare: alla själar har lika värde. Men ibland är det så att enklare människors själar behagar Gud än mer, och alltid de som umgås mera innerligt med Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande.

Mycket kan uppnås med den nya skolan i Madrid. Den kommer att ge ett äkta och verkningsfullt bidrag till samhällets bästa på ett viktigt område; ett kristet arbete i hemmets hjärta som kommer att tillföra familjerna glädje, fridfullhet och förståelse. Jag skulle kunna tala i timmar om detta ämne, men det jag sagt räcker för att förklara att arbetet inom hushållet är en uppgift som jag anser vara av utomordentlig stor betydelse eftersom det kan åstadkomma mycket gott eller mycket ont i familjens mitt. Låt oss hoppas att skolan åstadkommer mycket gott. Det kommer inte att fattas kunniga och mänskligt värdefulla personer som med apostolisk iver förvandlar detta yrke till en glädjefull uppgift i många hem världen över.