Texter på ämnet

Ofta när man talar om lekmännen tenderar kvinnan att lämnas utanför, och därför ges en diffus bild av hennes roll i Kyrkan. När det gäller att främja kvinnans roll i samhället tenderar man på liknande sätt att endast avse hennes deltagande i det offentliga livet. Vad menar Ni är kvinnans uppdrag i Kyrkan och världen?

För det första ser jag ingen anledning att göra åtskillnad på män och kvinnor när det gäller deras apostoliska uppgifter eller deras rättigheter och skyldigheter som lekmän. Alla döpta, kvinnor eller män, har lika del i Guds barns värdighet, frihet och ansvar . I Kyrkan finner vi den grundläggande och radikala enhet som den helige Paulus lärde ut till de första kristna: Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus (Gal 3:27—28).

När man bortser från den juridiska möjligheten att motta den heliga prästvigningen, en åtskillnad mellan män och kvinnor son jag av många skäl anser bör upprätthållas, bland annat av skäl som härrör ur den gudomliga positiva lagen, så anser jag att kvinnans och mannens rättigheter och skyldigheter bör vara exakt samma i Kyrkan: i lagstiftningen, i det interna livet och i den apostoliska verksamheten. Det handlar om rätten att utöva apostolat, rätten att grunda och leda föreningar och rätten att ansvarsfullt uttrycka sina åsikter i frågor som rör Kyrkans gemensamma bästa. Jag är medveten om att detta synsätt möter motstånd på en del håll, även om det inte är svårt att i teorin inse att de teologiska argumenten talar för det. Jag minns ännu den förvåning och även kritik Opus Dei mötte när vi uppmuntrade kvinnor som tillhör vår förening att avlägga akademisk examen i teologi. Och nu försöker man ta efter oss i detta såväl som i andra avseenden.

Jag tror hursomhelst att motståndet och farhågorna gradvis kommer att försvinna. I grunden handlar det om att förstå Kyrkan. Det är inte endast präster och ordensfolk som utgör Kyrkan, utan även lekmän, män och kvinnor, tillhör Guds folk och har genom gudomlig lag ett eget uppdrag och ett eget ansvar.

Men som jag ser det kräver den grundläggande jämlikheten mellan man och kvinna att man förstår deras kompletterande roller i byggandet av Kyrkan och i arbetet för samhällets utveckling. Det är inte för inte som Gud skapade dem till man och kvinna. Denna olikhet ska inte förstås i en patriarkal bemärkelse, utan i sitt fulla djup, rikt på nyanser och följdverkningar. Då befrias männen från frestelsen att maskulinisera Kyrkan och samhället och kvinnan från frestelsen att reducera sitt uppdrag i Guds folk och i världen till att visa världen att hon kan utföra de uppgifter som tidigare reserverats mannen lika bra. Min uppfattning är alltså att både mannen och kvinnan med rätta kan se sig som frälsningshistoriens huvudpersoner, båda kompletterande den andres arbete.

Under intervjuns gång har Ni givit oss Er syn på det mänskliga livet i allmänhet och på kvinnans roll i synnerhet samt förklarat för oss hur den värderas enligt Opus Deis anda. Som avslutning skulle vi vilja be Er att förklara hur man bäst kan främja kvinnans deltagande i Kyrkans liv.

När jag nu skall besvara en sådan fråga kan jag inte dölja att jag — helt mot min vana — frestas att bli polemisk. Ett sådant språk används nämligen ofta med klerikala undertoner där ordet Kyrkan likställs med prästerskapet, med Kyrkans hierarki. Följaktligen förstås ”deltagande i Kyrkans liv” endast, eller huvudsakligen, som medverkan i församlingslivet eller i föreningar som utför hierarkins uppdrag och som aktivt deltagande i liturgin och så vidare.

De som tänker så glömmer i praktiken — även om de kanske förkunnar det i teorin — att Kyrkan omfattar hela Guds folk, alla de kristna. Överallt där det finns en kristen som försöker leva i Jesu namn, där är Kyrkan närvarande.

Därmed vill jag inte försöka minska vikten av kvinnans medverkan i de kyrkliga strukturerna. Denna medverkan anser jag vara oumbärlig. Jag har satsat hela mitt liv på att försvara lekmannakallelsen i hela sin fullhet, den kallelse som män och kvinnor som lever ett liv mitt i världen har. Och jag har velat främja ett totalt teologiskt och juridiskt erkännande av deras uppdrag i Kyrkan och i världen.

Jag vill bara påpeka att en del personer på ett orättfärdigt sätt vill begränsa denna medverkan, vilket vore fel. Jag vill framhäva att den kristne, man eller kvinna, kan uppfylla sitt särskilda uppdrag, även det som tillkommer honom eller henne inom den kyrkliga ramen, bara om de inte blir klerikaliserade, om de fortsätter att vara lekmän, vanliga människor som lever i världen och engagerar sig i de världsliga uppgifterna.

Uppgiften att göra Kristus närvarande i alla mänskliga verksamheter och att med sina liv vittna om att Gud älskar och vill rädda alla människor tillkommer miljontals kristna män och kvinnor som fyller hela jorden. Det bästa och viktigaste sättet varpå de kan delta i Kyrkans liv — och det sätt som alla andras slags deltagande också förutsätter — är att vara sanna kristna precis där de befinner sig i livet, på den plats där deras mänskliga kallelse har satt dem.

Jag blir väldigt rörd när jag tänker på så många kristna män och kvinnor som — kanske utan att ens tänka på det — framlever sina vanliga liv i all enkelhet och försöker fullgöra Guds vilja! Det är Kyrkans angelägna uppgift att i dessa kristna väcka en medvetenhet om deras livs sublima värde, att få dem att förstå att det skenbart betydelselösa har ett evigt värde, och att lära dem att lyssna mera uppmärksamt på Guds röst som talar till dem genom livets konkreta omständigheter och händelser. Det är det som Gud manar Kyrkan att göra.

Den kristnes uppgift består i att kristna hela världen inifrån och på det sättet visa att Kristus har frälst hela världen. I denna uppgift deltar kvinnan på sitt eget sätt genom att såväl i familjen som i all annan verksamhet hon utför förverkliga de särskilda förmågor som utmärker henne.

Det viktiga är således att hon — i enlighet med Jungfru Maria, som var kvinna, jungfru och moder — lever med blicken riktad mot Gud, och att hon upprepar fiat mihi secundum verbum tuum (Luk 1:38). — må det ske med mig som Du har sagt. På detta hänger nämligen troheten mot vars och ens personliga kallelse, som är unik och inte kan överlåtas till någon annan. Denna trohet gör oss till medarbetare i frälsningsverket som Gud utför i oss och i hela världen.