Texter på ämnet

Monsignore, kvinnan har hittills nästan uteslutande rört sig i hemmets sfär, men hennes närvaro i samhällslivet blir allt mer påtaglig. Hur tänker Ni om denna utveckling? Vilka huvudsakliga egenskaper anser Ni att en kvinna bör utveckla för att kunna fullfölja sitt uppdrag?

Låt mig först säga att jag inte tycker att de båda områdena behöver stå i konflikt med varandra. För kvinnan — liksom för mannen — spelar hem och familj en central roll, men på olika sätt. Att ta hand om familjen utgör självklart en stor mänsklig och kristen uppgift, men hushållsarbete — som är ett fullvärdigt yrke — utesluter inte att kvinnan också ägnar sig åt ett annat yrke, eller någon annan sysselsättning, som finns tillgängligt i det samhälle hon lever i. Jag förstår varför man framställer problemet på detta polariserande sätt, men om vi systematiskt insisterar på denna motsättning mellan arbete i och utanför hemmet, riskerar samhället hamna i en ännu svårare situation än den vi ville komma ur, eftersom ett än större problem skulle uppstå om kvinnorna slutade ta hand om sina nära och kära.

Inte heller på det personliga planet kan man ensidigt hävda att det bara är utanför hemmet som kvinnan fullt ut kan förverkliga sig själv. En sådan uppfattning förutsätter att tiden kvinnan ägnar åt sin familj är förlorad tid när det kommer till hennes egen mognad och utveckling. Det egna hemmet — hur det än må gestaltas, för även de ogifta behöver ett hem — är en plats som särskilt väl lämpar sig för personlighetens utveckling. Den uppmärksamma omvårdnaden en kvinna ger sin familj kommer alltid att vara hennes värdigaste uppgift. I den omsorg hon ägnar sin man och sina barn, eller mera allmänt, i hennes arbete för att skapa en varm och karaktärsdanande atmosfär, är hon oersättlig. Och av det följer att hon kan nå sin personliga fullkomning i den miljön.

Som jag redan sagt, står detta inte i motsats till att kvinnor deltar i samhällslivet, inklusive politiken. Också där kan kvinnor personligen bidra med något värdefullt, utan att för den skull göra avkall på sina specifikt kvinnliga egenskaper. Detta kan hon göra i den mån hon är förberedd för det, såväl på det mänskliga som på det yrkesmässiga planet. Det är tydligt att både familjen och samhället behöver kvinnans närvaro, som inte på något sätt är av underordnad betydelse.

Kvinnans utveckling, mognad och frigörelse bör inte innebära att hon blir en exakt kopia av mannen, att hon imiterar hans typiskt manliga egenskaper. Detta skulle inte vara en vinst för kvinnan utan en förlust, inte för att hon är sämre än mannen, utan för att hon är annorlunda. I fråga om grundläggande rättigheter har hon helt visst lika rättigheter. Kvinnan är i lika hög grad som mannen en person och ett Guds barn, och detta måste naturligtvis avspeglas både i den civila och i den kyrkliga lagstiftningen. Men med utgångspunkt i denna grundläggande likhet måste var och en uppnå det som passar den bäst: på det planet innebär kvinnans frigörelse att hon fullt ut utvecklar sin egen potential — som individ och som kvinna. Lika rättigheter och möjligheter inför lagen upphäver inte den kvinnliga egenart som är berikande för alla, de förutsätter och främjar den.

Kvinnan är kallad att tillföra familjen, samhället och Kyrkan något som är utmärkande för henne, något som bara hon kan ge: sin ömsinta värme och outtröttliga frikostighet, sin kärlek till det konkreta, sitt skarpsinne och sin intuition, sin djupa och enkla fromhet, sin uthållighet … Kvinnligheten är endast äkta om hon förstår skönheten i detta hennes oersättliga bidrag — och om hon integrerar det i sitt eget liv.

För att uppfylla detta uppdrag måste kvinnan utveckla sin egen personlighet och inte låta sig drivas av en naiv önskan att efterlikna mannen, en strategi som i regel leder till att hon hamnar i underläge och att hennes unika egenskaper förblir outnyttjade. Men om hon istället formar sin personlighet med äkthet och med självständighet, kommer hon att kunna utföra det uppdrag hon känner sig kallad till på ett effektivt sätt, vilket det än må vara. Hennes liv och skapande blir verkligt konstruktiva, fruktbara och meningsfulla vare sig hon ägnar sig åt man och barn, eller om hon av ädla motiv avstår från äktenskapet för att helt och fullt engagera sig i andra uppgifter. Varje kvinna kan till fullo förverkliga sin kvinnliga personlighet, och gör det också, om hon är trogen sin gudomliga och mänskliga kallelse. Låt oss komma ihåg att Jungfru Maria, Guds moder och alla människors moder, inte bara står modell för oss, utan också är ett bevis på det övernaturliga värdet i ett skenbart oansenligt liv.

Ett viktigt kvinnoproblem är de ogifta kvinnornas ställning. Vi talar om dem som har en kallelse till äktenskap men inte hittat någon att gifta sig med. De frågar sig då: Vad är vår uppgift här på jorden? Vad skulle Ni vilja svara dem?

Vad är vår uppgift här på jorden? Att älska Gud med hela vårt hjärta och hela vår själ och att låta alla människor ta del av denna kärlek. Ter det sig som en liten uppgift? Gud överger inte någon till ett blint öde. Han har en plan för alla och envar. Han ger var och en en alldeles egen ej utbytbar kallelse.

Äktenskapet är en gudomlig väg, en kallelse. Men det är inte den enda vägen, den enda kallelsen. Guds planer för en specifik kvinna behöver inte nödvändigtvis inbegripa äktenskap. Du säger att de har en kallelse till äktenskap men inte hittat någon att gifta sig med? Ibland är det så och ibland är det egenkärlek eller egoism som har hindrat denna Guds kallelse från att gå i uppfyllelse. Men oftast är det ett tecken på att Herren inte kallat dem till äktenskapet. Det stämmer att de gillar barn, att de känner att de skulle blivit goda mödrar och trofast skulle givit sitt hjärta till man och barn. Men så är det för med alla kvinnor, inklusive dem som avstår från att gifta sig på grund av en gudomlig kallelse att tjäna Gud och nästan.

De är inte gifta. Nåväl, må de fortsätta att älska Guds vilja och umgås på nära håll med detta älskansvärda hjärta, Jesu hjärta, som aldrig överger någon. Han är alltid trofast. Han tar hand om oss i varje stund av vårt liv och ger sig åt oss nu och för alltid.

Dessutom kan en kvinna uppfylla sitt uppdrag — som kvinna, med alla de kvinnliga dragen inklusive sin moderlighet — på andra platser än inom den egna familjen: hos andra familjer, i skolan, i socialt arbete, på tusen olika platser. Samhället är ibland mycket hårt och orättvist mot dessa så kallade ”ungmör”. Det finns ogifta kvinnor som sprider glädje, frid och livskraft omkring sig, som förstår att utge sig själva i ädel tjänst för sina medmänniskor. De är mödrar på ett djupare och verkligare sätt än många andra som är mödrar bara i fysiologisk mening.

Mina tidigare frågor handlade om förlovningstiden. Det som jag nu vill fråga gäller äktenskapet. Vilka råd skulle Ni vilja ge till den gifta kvinnan så att hennes äktenskap trots årens gång fortsätter att vara lyckligt och inte blir enformig? Denna fråga kan verka banal, men vi får många brev från våra kvinnliga läsare som handlar om detta.

Jag anser att det är en mycket viktig fråga och därför är också de möjliga lösningarna viktiga, även om de kan tyckas vara mycket självklara.

För att kunna bevara den första tidens glädje och fräschör i äktenskapet bör en kvinna försöka vinna sin mans kärlek på nytt var dag, och detsamma gäller för mannen. Detta görs genom uppoffringar, med leenden och med ett visst mått av klokhet. Är det att undra på om en man förlorar tålamodet när han trött efter arbetet kommer hem och hans fru börjar mala om allt som gått snett under dagen? Dessa mindre angenäma ting kan vänta till en lämpligare stund när maken inte är så trött och mera upplagd för att lyssna.

En annan detalj handlar om att ta hand om sitt yttre. En präst som påstår motsatsen anser jag vara en dålig rådgivare. Allt eftersom åren går måste en kvinna som lever i världen inte bara bry sig mer om sitt andliga liv utan också — som en följd av detta — om sitt yttre. Naturligtvis på ett sätt som är i överensstämmelse med hennes ålder och omständigheter. Jag brukar skämta och säga att ju äldre en fasad blir, desto mera behöver den restaureras. Detta är råd från en präst. Ett gammalt spanskt ordspråk säger: En uppsnyggad hustru håller maken borta från främmande farstur.

Därför vågar jag säga att kvinnan i åttio procent av fallen bär ansvar för mannens otrohet eftersom hon inte förstått att vinna hans kärlek på nytt varje dag, att visa en älskvärd och tillgiven omsorg. En gift kvinnas uppmärksamhet bör i första hand ägnas åt man och barn, och mannen skall i sin tur koncentrera sig på hustrun och barnen. För att lyckas med detta krävs tid och ansträngning, och allt som kommer i vägen för denna uppgift är dåligt och bör inte tolereras.

Det finns inget som ursäktar att man inte uppfyller denna ljuva plikt. Arbetet utanför hemmet är ingen ursäkt, och inte heller det andliga livet. För om det andliga livet är oförenligt med de dagliga plikterna är det ingenting gott och behagar inte heller Gud. Den gifta kvinnans första uppgift är hemmet. Jag kommer ihåg en sång från mitt land som går såhär: Kvinnan som för kyrkans skull missköter sin kastrull, är till ena hälften ängel och till andra hälften djävul. Jag för min del anser henne vara helt och hållet djävul.