Texter på ämnet

Även om lekmän och ordensfolk delar en gemensam kallelse som kristna, gestaltar de sina specifika kallelser på helt olika sätt. Är det då möjligt för ordensfolk att i sina skolor förbereda eleverna för deras kallelse som lekmän?

Det är möjligt i den mån som ordensfolket, vars förtjänstfulla arbete i Kyrkans tjänst jag uppriktigt beundrar, helt och fullt försöker förstå de kännetecken och krav som utmärker en lekmans kallelse till helighet och apostolat mitt i världen. Ordensfolket måste respektera dem och veta hur de skall förmedla dem till eleverna.

Vad är er förklaring till att många religiösa ordnar, exempelvis jesuiterna, har svårt för Opus Dei?

Jag känner många ordensmedlemmar som vet att vi inte är ordensfolk, men som besvarar vår tillgivenhet och ber och gör uppoffringar för vårt apostolat. När det gäller jesuiterna, känner jag deras general, pater Arrupe, väl och vi umgås med varandra. Jag kan försäkra er om att vi uppskattar varandra och att vår relation präglas av ömsesidig uppskattning och respekt.

Kanske har ni mött ordensfolk som inte förstår vårt Verk. Om det är så, beror det sannolikt på något missförstånd eller på bristande kunskap om vårt arbete, som utförs med lekmannamentalitet och i samhörighet med världen och därför inte kolliderar med ordensfolkets. Vi hyser vördnad och kärlek till ordensfolket, och ber Herren att låta deras tjänst i Kyrkan och bland människorna bära ännu rikare frukt. Det kommer aldrig att uppstå något strid mellan Opus Dei och någon ordensperson. Det krävs två för att strida, och vi vill inte strida med någon.

Under Kyrkans historiska utveckling har en viss form av klerikalism, som tenderade att förvränga allt som lekmännen gjorde och att tillskriva dem dolda avsikter, försvunnit. Därför är det idag lättare att förstå det som Opus Dei från början levt och lärt ut: den vanlige kristnes gudomliga kallelse, med ett precis övernaturligt åtagande. Varken mer eller mindre.

Jag hoppas att det kommer en tid då man slutar använda uttrycket ”katoliker tränger in i samhällets alla sektorer” därför att man insett att det är ett klerikalt uttryck. Hursomhelst går det inte att applicera på Opus Deis apostolat. Verkets medlemmar behöver inte ”genomtränga” de världsliga strukturerna av den enkla anledningen att de som vanliga medborgare, övriga medborgares likar, alltid har varit där.

Om Gud kallar en människa som arbetar i en fabrik eller på ett sjukhus eller i riksdagen till Opus Dei, betyder det att denna människa från och med den stunden är besluten att använda alla medel för att helga detta arbete med hjälp av Guds nåd. Hon har med andra ord blivit medveten om det evangeliska budskapets radikala krav, i enlighet med hennes särskilda kallelse.

Endast den som har tagit emot en ordenskallelse från Gud, med dess contemptus mundi — dess avståndstagande från livet, kan dra slutsatsen att denna insikt skall innebära att han eler hon lämnar det vanliga livet. Men att göra detta avståndstagande till kristendomens kärna eller höjdpunkt skulle vara orimligt.

Det är alltså inte så att Opus Deis placerar sina medlemmar i specifika sammanhang. De finns redan där och har ingen anledning att byta. Dessutom står kallelser till Opus Dei — som väcks genom Guds nåd och genom det ovan nämnda vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat — att finna i alla miljöer.

Kanske är det just enkelheten i Opus Deis väsen och enkelheten i arbetssättet som gör det svårt för människor som är mera komplicerade att förstå något som är så enkelt och rättframt.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som inte förstår Opus Deis väsen. Det är inget att förvånas över. Redan Herren varnade sina lärjungar för sådana svårigheter när han sade till dem: non est discipulus super Magistrum (Matt 10:24). Ingen kan förvänta sig att bli förstådd av alla, även om man har rätt att bli respekterad som person och som Guds barn. Tyvärr finns det alltid fanatiker som med totalitära medel vill påtvinga andra sina egna åsikter. Dessa personer kommer aldrig att förstå den kärlek Opus Deis medlemmar hyser till andras frihet och till sin egen, en frihet som alltid åtföljs av personligt ansvarstagande.

Jag minns en talande anekdot. I en viss stad, vars namn det inte vore taktfullt att nämna, debatterade man i stadsfullmäktige ett lån till ett undervisningsprojekt som medlemmar av Opus Dei hade satt igång. Det rådde ingen tvekan om att detta projekt, liksom alla Opus Deis kooperativa verk, skulle bidra till samhällets bästa. De flesta av de närvarande var för lånet. En av dem, som var socialist, förklarade varför han röstade för och sade att han personligen kände till verksamheten. ”Detta är en verksamhet som kännetecknas av att de ansvariga älskar den personliga friheten. Studenter från alla religioner och med alla ideologier är välkomna i studenthemmet.” De kommunistiska deltagarna röstade emot lånet. En av dem berättade för socialisten varför han gjorde det: ”Jag är emot, för om det är så som du sade, då är studenthemmet en alltför god reklam för katolicismen.”

Den som inte respekterar andras frihet eller vill motarbeta Kyrkan kan inte uppskatta en apostolisk verksamhet. Men även i det fallet är jag som människa tvungen att respektera honom och försöka leda honom till sanningen, och som kristen måste jag älska honom och be för honom.

Jag vet att jag inte behöver påminna er om det som jag har upprepat under så många år: läran om medborgerlig frihet, om att leva tillsammans i samförstånd och harmoni, utgör en väldig viktig del av Opus Deis budskap. Måste jag återigen understryka att män och kvinnor som vill tjäna Jesus Kristus i Guds Verk är medborgare absolut lika de övriga medborgarna, som på allvar vill leva sin kristna kallelse, till dess yttersta konsekvenser?

Ingenting skiljer mina barn från de övriga medborgarna. Däremot har de, förutom sin kristna tro, ingenting gemensamt med ordensfolk. Jag älskar ordensfolket och högaktar och beundrar deras klausurer, deras apostoliska verksamhet, deras avskildhet från världen — deras contemptus mundi — som är andra tecken på helighet i Kyrkan. Men Herren har inte gett mig en ordenskallelse, och att längta efter en sådan skulle vara ett tecken på inre oordning. Ingen myndighet i världen kan tvinga mig att bli en ordensman, lika lite som någon myndighet kan tvinga mig att ingå äktenskap. Jag är sekularpräst, Jesu Kristi präst, som lidelsefullt älskar världen.