Texter på ämnet

Lekmännens uppdrag gäller både Kyrkan och världen. Detta missförstås ofta eftersom det finns en tendens att framhäva den ena aspekten på bekostnad av den andra. Hur skulle Ni förklara lekmännens uppdrag – dels i Kyrkan och dels i världen?

Jag anser att de på intet sätt bör betraktas som två olika uppdrag. Lekmännens specifika roll i Kyrkans uppdrag är att på ett omedelbart och direkt sätt helga den sekulära verkligheten, den timliga ordningen, världen — inifrån.

Förutom denna specifika uppgift har en lekman (liksom klerker och ordensfolk) vissa grundläggande rättigheter, skyldigheter och fullmakter inom den kyrkliga gemenskapen som har att göra med hans juridiska status som en av de döpta: att aktivt delta i liturgin, att ha möjlighet att medverka direkt i hierarkins apostolat och att, när tillfrågad, ge råd till hierarkin i själavårdande frågor.

Den specifika uppgift som tillkommer lekmannen som lekman, och den allmänna uppgift han har som en av de döpta motsäger inte varandra. Snarare utgör de två kompletterande lager. Att en lekman endast skulle koncentrera sig på sin specifika uppgift och glömma bort sin roll som döpt vore lika absurt som att föreställa sig en blommande gren som inte hör till ett träd. Men att glömma lekmannens verkliga, specifika och rättmätiga uppgift, eller att missförstå detta apostolats utmärkande drag och vilket värde det har i Kyrkan, vore att reducera Kyrkans blomstrande träd till en vidunderlig naken stam.

Dekretet Apostolicam actuositatem (nr 5) bekräftar entydigt att det är hela Kykans uppdrag att ingjuta en kristen anda i den timliga ordningen. Detta uppdrag angår alltså alla: hierarkin, prästerskapet, ordensfolket och lekmännen. Kan Ni förklara vilken roll var och en av dessa grupper har i detta unika och gemensamma uppdrag?

Faktum är att man finner svaret på denna fråga i konciliets dokument. Hierarkins roll är att, som del av Kyrkans läroämbete, lyfta fram de läromässiga principer som skall styra och upplysa utförandet av den apostoliska uppgiften (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 28, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 24).

Den omedelbara uppgiften att direkt ordna de världsliga tingen, i ljuset av de av läroämbetet uttalade lärosatserna, åligger lekmännen som arbetar mitt i det världsliga livets omständigheter och strukturer. Det är nödvändigt att de samtidigt agerar självständigt när det kommer till frågor som rör familjelivet och det sociala och kulturella engagemanget (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 31, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 7).

Ordensfolket, som avskiljer sig själva från det sekulära livet för att leva ett alldeles speciellt liv, har som uppgift att offentligt ge ett eskatologiskt vittnesbörd, och på så sätt påminna övriga troende om att jorden inte är människans slutliga hemvist (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 44 och dekretet Perfectae caritatis, nr 5). Man får inte heller glömma att alla de välgörenhetsprojekt som många ordensfolk med stor uppoffringsanda ägnar sig åt bidrar likaså till att genomsyra världen med en kristen anda.

Några gånger har Ni talat om Opus Dei som en “ oorganiserad organisation”. Kan Ni förklara innebörden i detta uttryck?

Jag menar att vi i vårt apostolat lägger största och grundläggande vikt vid den enskildes spontanitet och vid dennes fria och ansvarstagande initiativ, ledd av Anden, inte vid organisatoriska strukturer och toppstyrd taktik.

Vi har naturligtvis ett minimum av organisation, vilket i vårt fall innebär en central styrelse med säte i Rom, som alltid handlar kollegialt, och i de olika länderna regionalstyrelser, också de kollegiala, som förestås av en consiliarius. Men dessa organ har praktiskt taget en enda uppgift: att tillhandahålla medlemmarna den andliga hjälp som är nödvändig för deras andliga liv samt lämplig andlig, teologisk och mänsklig utbildning. Sedan är det dags för fågelungarna att lämna boet! Med det vill jag säga att de kristnas uppgift är att helga alla mänskliga stigar, eftersom de alla bär avtryck av Guds fotspår.

När föreningen uppnått detta mål har den avslutat sin uppgift, den uppgift som är anledningen till att man ansluter sig till Opus Dei. Då återstår det inget för föreningen att göra. Den varken kan eller bör ge ytterligare anvisningar. Från denna utgångspunkt står det varje medlem fritt att handla med personligt ansvarstagande. Var och en utövar sitt apostolat på eget initiativ, med total personlig frihet. Genom att självständigt forma sitt samvete inför de konkreta beslut han måste fatta, strävar han efter kristen fullkomning och efter att avlägga ett kristet vittnesbörd i sitt sammanhang genom att helga sitt yrkesarbete, manuellt eller intellektuellt. När var och en självständigt fattar beslut i sitt sekulära liv, i sin egen miljö, är det självklart så att det uppstår olika valmöjligeter, kriterier och sätt handla. Då uppstår denna välsignade ”desorganisation”, den rättvisa och nödvändiga pluralism, som är ett nödvändigt drag i god Opus Dei-anda, och som för mig alltid har tyckts vara det enda rätta och sakliga sätt som man kan förstå lekmännens apostolat på.

Jag vill tillägga att denna ”oorganiserade organisation” även blir synlig i de kooperativa apostoliska företag som, drivna av Opus Dei som förening, syftar till att bidra till att lösa de samhälleliga problem som finns i vart och ett av länderna på ett kristet sätt. Dessa verksamheter ägnar sig åt utbildning, socialt arbete eller mänsklig utveckling och har alltid ett direkt apostoliskt syfte. Men eftersom vår anda och därmed vårt arbetssätt går ut på att stimulera gräsrotsinitiativ, och eftersom varje land eller social grupp har sina egna villkor, behov och möjligheter, överlämnar Opus Deis centralstyrelse åt de regionala styrelserna (som är näst intill autonoma), att besluta om vilka konkreta apostoliska aktiviteter som är lämpliga och som man vill satsa på. Det kan handla om ett universitetscentrum eller ett studenthem, ett centrum för sociala projekt eller en lantbruksskola. Resultatet av detta är att vi har fått en mångfärgad mosaik av aktiviteter; en mosaik som är ”organiserat oorganiserad”.

Hur anser Ni då att Opus Dei skall infogas i den universella Kyrkans samlade pastorala verksamhet? Och hur ställer sig Opus Dei till ekumeniken?

Jag vill först och främst göra en sak klar: Opus Dei är inte och kan aldrig betraktas som en del i den historiska utvecklingen av Kyrkans fullkomlighetens stånd, det är inte en modern form, en aggiornamento, av detta stånd. Varken det teologiska begreppet status perfectionis som Tomas av Aquino, Suárez och andra teologer tydligt formulerade eller de olika juridiska uttryck som detta teologiska begrepp har fått eller kan få i framtiden har något att göra med den anda och den apostoliska målsättning som Gud har velat för vår förening. En fullständig teologisk utläggning skulle bli alltför långrandig, så jag nöjer mig med att påpeka att Opus Dei inte är intresserat vare sig av löften eller av någon som helst form av vigning för sina medlemmar, bortsett från den vigning som alla får i dopet. Vår förening vill på intet sätt att dess medlemmar byter stånd, dvs. att de upphör att vara vanliga troende, för att bli medlemmar av status perfectionis. Tvärtom: den önskar och försöker uppnå att var och en verkar apostoliskt och helgar sig inom det egna levnadsståndet, på den plats och under de villkor som var och en har i Kyrkan och samhället. Vi tar inte någon från sin plats, inte heller skiljer vi någon från sitt arbete eller engagemang och hederliga åtaganden i världen.

Opus Deis sociala verklighet, dess spiritualitet och dess handlingar hör till en helt annan av Kyrkans ådror, nämligen till den vitala, teologiska process som hjälper lekmännen att axla sitt fulla ansvar i Kyrkan, och att på sitt eget sätt delta i Kristi och Kyrkans uppdrag. Under de nästan fyrtio år som Verket har funnits har detta alltid varit den ständiga iver, sansad men kraftfull, genom vilken Gud har velat kanalisera min och alla medlemmars önskan att tjäna Honom.

Vad har varit Opus Deis bidrag till denna process? Kanske är detta inte den mest passande historiska tidpunkten att försöka göra en sådan omfattande utvärdering. Dessa frågor har, till min stora glädje, behandlats utförligt i Andra vatikankonciliet och dessutom har en hel del av de begrepp och omständigheter som rör lekmännens liv och uppdrag blivit tillfredsställande bekräftat och belyst av läroämbetet. Ändå återstår ett betydande antal frågor som av många uppfattas höra till teologins gränsfrågor. För oss verkar det som om de flesta av de problem som debatteras redan har funnit sin gudomliga lösning i den anda som har givits Opus Dei, och som vi troget försöker leva, trots våra tillkortakommanden. Vi försöker dock inte hävda att denna lösning är den enda möjliga i sammanhanget.

På samma gång finns det andra aspekter på denna ekklesiologiska utvecklingsprocess som innebär ett underbart berikande av läran. Utan tvivel har Gud velat att Opus Dei, tillsammans med andra lika förtjänstfulla apostoliska initiativ, skall ge ett betydande bidrag till denna process med sin anda och sitt liv. Men det kommer antagligen dröja innan dessa teologiska nyvinningar blir inlemmade i alla delar av gudsfolkets liv. Ni har själv i era tidigare frågor berört några av dessa aspekter; utvecklandet av en äkta lekmannaspiritualitet, en korrekt uppfattning om lekmannens helt egna och specifika roll i Kyrkan (en roll som varken är kyrklig eller officiell), klargörandet av de rättigheter och skyldigheter som lekmannen har i egenskap av lekman; relationen mellan hierarkin och lekmännen, den likställdhet och värdighet som råder mellan mäns och kvinnors kompletterande (inte motsatta) uppgifter i Kyrkan, behovet av att uppnå en ordnad allmän opinion hos Guds folk osv.

Allt detta bildar naturligtvis en mycket växlande, ofta paradoxal, scenario. Samma uttalande som chockerade alla eller nästan alla när det gjordes för 40 år sedan förvånar idag nästan ingen människa, men ändå är det bara få personer som helt och fullt förstår det och rättar sina liv efter det.

Det är lättare att förklara detta om jag tar ett exempel. När jag 1932 för mina söner och döttrar i Opus Dei ville förklara några av de konsekvenser som dopets värdighet och ansvar för med sig för den döpte skrev jag: ”Det är nödvändigt att göra sig kvitt fördomen att det enda som vanliga troende kan göra är att blott och bart hjälpa prästerna i kyrkliga angelägenheter. Lekmännens apostolat skall inte alltid begränsas till ett deltagande i hierarkins apostolat. De är skyldiga att verka apostoliskt, inte på grund av ett kyrkligt uppdrag utan därför att de är en del av Kyrkan. De förverkligar denna sändning i sitt yrke, sitt arbete, sin familj, bland arbetskamrater och vänner.”

Idag, när Andra vatikankonciliet högtidligt har formulerat denna lära, är det inte troligt att någon skulle ifrågasätta dess renlärighet. Men hur många har verkligen övergivit sin snäva uppfattning om lekmannaapostolatet som ett pastoralt arbete alltigenom organiserat uppifrån och ner? Hur många har egentligen gått ifrån den gamla, monolitiska uppfattningen om lekmannaapostolatet och förstår att lekmännen kan — och till och med bör — verka apostoliskt utan att behöva stelbenta centraliserade strukturer, kyrkliga uppdrag och hierarkiska mandat? Hur många människor, som betecknar lekmännen som longa manus Ecclesiae, blandar inte ihop begreppet ”Kyrkan som Guds folk” med det mycket mera begränsade begreppet ”hierarki”? Hur många lekmän har å sin sida verkligen förstått att de inte har någon rätt att kräva sin legitima sfär av autonomi i det apostoliska arbetet om de inte är beredda att på ett finkänsligt sätt bevara gemenskapen med hierarkin?

Liknande reflexioner kan göras även om andra problem, för det återstår i själva verket väldigt mycket att göra, såväl i fråga om framläggandet av läran som för att bilda människornas samvete och för att förnya Kyrkans lagstiftning. Jag ber ofta till Herren — bönen har alltid varit mitt bästa vapen — att den Helige Ande må hjälpa sitt folk och särskilt hierarkin med att bemästra dessa uppgifter. Och jag ber honom också att han må fortsätta att använda sig av Opus Dei, så att vi efter förmåga kan ge vårt bidrag till denna svåra men på samma gång underbara utvecklings- och tillväxtprocess som Kyrkans genomgår.

Ni ville också veta hur Opus Dei infogas i ekumeniken. I fjol berättade jag för en fransk journalist om ett möte med Johannes XXIII och denna anekdot har — enligt vad jag fått mig berättat — rönt ett visst eko även i publikationer som ges ut av de från oss skilda bröderna. Rörd av den Helige fadern Johannes XXIII:s vänliga och faderliga sätt sade jag till honom: ”Helige fader, i vårt Verk har alltid alla människor, katoliker eller ej, varit välkomna. Det är inte av Ers Helighet som jag lärt mig ekumenik!” Han skrattade för han visste att den heliga Stolen 1950 hade givit Opus Dei tillåtelse att låta icke-katoliker och t.o.m. icke-kristna bli medarbetare.

Det är i själva verket så att många av de från oss skilda bröderna attraheras av Opus Deis anda och deltar i vårt apostolat. Bland dessa finner vi även pastorer och biskopar från olika samfund. Och allteftersom kontakterna ökar får vi ta emot fler och fler tecken på tillgivenhet och hjärtligt samförstånd. Detta beror på att Opus Deis medlemmar har som mål att sätta dopets åtaganden och krav i centrum för sin spiritualitet. En strävan att söka kristen fullkomlighet och att utöva apostolat genom att helga det egna yrkesarbetet. Att leva mitt i världen och respektera dess särart, men med en kontemplativ själs anda och kärlek. Det företräde vi ger individen i vår apostoliska organisation, den Helige Andes verkan i vår själ, frihetens värdighet som är grundad i den kristnes gudomliga barnaskap, försvaret av det legitima fria initiativet inom ramen för respekten för det allmänna bästa (i kontrast till den monolitiska och institutionaliserade uppfattningen av lekmannens apostolat). Dessa och andra aspekter av vårt sätt att vara och handla utgör en kontaktyta med våra skilda bröder. Här finner de många av de teologiska förutsättningar som vi katoliker sätter så mycket välgrundat ekumeniskt hopp till, satta i praktik.