Texter på ämnet

Vi vet att läran om äktenskapet som en väg till helgelse inte är något nytt i Er förkunnelse. Redan år 1934, när Ni skrev ”Andliga betraktelser”, betonade Ni att äktenskapet måste ses som en kallelse. Men i den boken och senare i Vägen skrev Ni också att ”Äktenskapet är till för de meniga i Kristi armé, inte för dess generalstab”. Kan Ni förklara för oss hur båda dessa uppfattningar går att förena?

I Opus Deis anda och liv har det aldrig varit svårt att förena dessa båda uppfattningar. Till att börja med är det bra att komma ihåg att uppfattningen att celibatet som praktiseras av andliga skäl har ett högre värde inte är min teologiska åsikt utan hör till Kyrkans tro.

När jag skrev dessa ord på 30-talet tenderade man i katolska miljöer och i den praktiska själavården, att uppmuntra de unga att sträva efter den kristna fullkomligheten genom att endast lära dem det övernaturliga värdet av jungfruligheten, medan en annan möjlig väg till helighet, det kristna äktenskapet, förblev höljd i dunkel.

Den undervisning som ungdomarna fick i skolan på den tiden hjälpte dem inte att uppskatta äktenskapets sanna värdighet. Ännu idag förekommer det att man, under reträtter som ges för elever i de sista klasserna i gymnasiet, lägger tungvikten vid ämnen som är relaterade till en möjlig ordenskallelse, snarare än en möjlig kallelse till äktenskap. Det finns fortfarande människor, även om de blir färre och färre, som undervärderar äktenskapet och som ger unga människor intrycket att det bara är något som Kyrkan tolererar, som om äktenskapet skulle omöjliggöra en allvarlig strävan efter helighet.

Inom Opus Dei har vi alltid handlat annorlunda. Samtidigt som vi har förklarat meningen med det apostoliska celibatet och dess höga värde, har vi pekat på äktenskapet som en gudomlig stig på jorden.

Jag är inte rädd för den mänskliga kärleken, mina föräldrars heliga kärlek, som Herren använde sig av för att skänka mig livet. Jag välsignar den kärleken med båda händer. Makarna är på samma gång förrättare och materian i äktenskapets sakrament, såsom brödet och vinet är Eukaristins materia. Därför tycker jag om alla dessa sånger som handlar om den rena kärleken mellan man och kvinna, för i dem finner den mänskliga kärleken gudomlig genklang. Och på samma gång säger jag alltid att de som följer det apostoliska celibatets väg inte är gamla ungkarlar eller ungmör som inte förstår sig på eller uppskattar kärleken. Tvärtom: deras liv kan endast förstås i ljuset av denna gudomliga Kärlek (jag tycker om att skriva det med versal i början) som är själva den innersta kärnan i varje kristen kallelse.

Det finns ingen motsägelse mellan att värdera den äktenskapliga kallelsen högt och att på samma gång förstå det ännu större värdet av celibatet propter regnum coelorum — för himmelrikets skull (Matt 19:12). Jag är övertygad om att varje kristen som försöker lära känna, acceptera och älska Kyrkans lära, förstår hur dessa två står i samklang med varandra om han också anstränger sig för att lära känna, acceptera och älska sin egen kallelse. Det vill säga: om han tror och lever av sin tro.

När jag skrev att äktenskapet är till för de meniga, beskrev jag bara det förhållande som alltid funnits inom Kyrkan. Ni vet säkert att biskoparna, som utgör biskopskollegiet med påven som överhuvud och som tillsammans med honom är de som leder hela Kyrkan, väljs bland dem som lever i celibat, även i de orientaliska kyrkorna där det finns gifta präster. Det är också lätt att inse och fastställa att de som lever i celibat har ett friare hjärta och en större rörelsefrihet som gör det möjligt för dem att ägna sig permanent åt att leda och bära upp apostoliska företag, också inom lekmannaapostolatet. Detta betyder inte att andra lekmän inte kan utföra eller i själva verket utför ett fantastiskt och mycket betydelsefullt apostolat. Det betyder bara att det finns olika uppgifter, olika sätt att verka i ställningar med olika grader av ansvar.

I en armé — det är det som min jämförelse ville säga — är de meniga lika nödvändiga som generalstaben, och det kan visa större hjältemod och förtjäna större ära. Kort och gott: uppgifterna är olika men alla är av lika stor vikt och har lika stort värde. Det som det kommer an på är att var och en svarar på sin egen kallelse, för det bästa för varje människa är att alltid och uteslutande uppfylla Guds vilja.

En kristen som strävar efter att helga sig i äktenskapet och är medveten om storheten i sin egen kallelse känner spontant stor vördnad och tillgivenhet för dem som kallats till det apostoliska celibatet och gläder sig uppriktigt när ett av barnen, ledd av Herrens nåd, väljer denna väg. Då till och med växer hans kärlek till sin egen äktenskapliga kallelse, som gjort det möjligt för honom att skänka frukten av sin mänskliga kärlek till Honom som är allas, både de giftas och de ogiftas, största kärlek — Kristus.

Om Ni tillåter, vill jag fortsätta tala om ungdomarna. Genom vår tidskrifts ungdomsdel kommer vi i kontakt med många av deras problem. Ett mycket vanligt sådant handlar om föräldrar som försöker bestämma över barnens framtid. Detta kan gälla såväl val av studier eller yrke som val av partner och ännu mer om den unga människan vill följa Guds kallelse och ägna sitt liv åt att tjäna själarna. Kan dessa föräldrars inställning rättfärdigas? Gör de inte våld på den personliga frihet som ungdomar behöver om de skall utvecklas till mogna vuxna?

Det är klart att den som måste fatta de slutgiltiga besluten om sin livsväg måste vara den berörda själv, i full frihet, utan något slags tvång eller påtryckningar. Men detta innebär inte att andras inblandning normalt sett inte behövs. Sådana beslut berör ju hela det framtida livet och personens lycka och måste därför fattas i lugn och ro, ansvarsfullt och klokt, utan att förhasta sig. Klokhet kräver bland annat att man ber om råd: det vore förmätet att tro att man kan fatta viktiga beslut utan att be om Guds nåd och utan andra människors kärlek och ledning, framför allt föräldrarnas. För en sådan förmätenhet får man ofta betala dyrt.

Föräldrar kan och bör vara till stor hjälp för sina barn. De kan öppna upp nya horisonter för dem och dela med sig av sina erfarenheter. De kan få dem att reflektera så att de inte låter sig ryckas med av flyktiga stämningar och lära dem att se realistiskt på saker och ting. Ibland kan de göra det genom ett personligt råd, andra gånger genom att uppmuntra barnet att vända sig till någon kompetent person: en uppriktig och lojal vän, en lärd och from präst, en yrkesvägledare.

Men ett gott råd tar inte bort friheten, utan är en hjälp för att kunna bilda sig en egen uppfattning. Det breddar beslutsunderlaget och ser till att beslut inte fattas på grundval av irrationella faktorer. Efter att ha lyssnat på andras synpunkter och vägt allting för och emot, kommer den stund då man måste välja. Då har ingen rätt att göra våld på friheten. Föräldrar måste stå emot frestelsen att på ett otillbörligt sätt försöka förverkliga sig själva genom sina barn, att forma dem enligt egna preferenser. De måste respektera de läggningar och begåvningar som Gud ger var och en. Om de verkligen älskar sina barn, är det lätt att göra det. Inte heller i det extrema fallet då barnet fattar ett beslut som föräldrarna har goda skäl att se som ett misstag, och som de tror kommer göra barnet olyckligt, ligger lösningen i att ta till våld, utan i att försöka förstå. Då gäller det att mer än en gång att stanna kvar vid barnets sida, hjälpa det att komma över svårigheterna och om nödvändigt försöka få ut så mycket gott som möjligt ur den onda situationen.

Föräldrar som verkligen älskar sina barn och uppriktigt vill deras väl bör på ett finkänsligt sätt dra sig tillbaka efter att de givit sina råd och förslag, så att de inte står i vägen för friheten, denna stora gåva som gör det möjligt för människan att älska och tjäna Gud. De måste komma ihåg att Gud själv har velat att man älskar och tjänar honom i full frihet, och att Han alltid respekterar våra personliga beslut: Gud skapade människan i begynnelsen och överlämnade henne åt hennes eget val, säger Skriften (Syr15:14).

Jag vill också säga några ord om det sista fallet ni nämnde: beslutet att ge sig själv i tjänst åt Kyrkan och medmänniskorna. När katolska föräldrar inte förstår denna kallelse, anser jag att de har misslyckats i sitt uppdrag att bilda en kristen familj och de är säkert inte medvetna om den värdighet som kristendomen ger den äktenskapliga kallelsen. Men min erfarenhet inom Opus Dei är väldigt positiv. Jag brukar säga till Verkets medlemmar att de har sina föräldrar att tacka för 90 procent av sin kallelse, för det var de som uppfostrade dem och lärde dem att vara generösa. Jag kan försäkra att föräldrarna i de allra flesta fallen — i nästan alla fall — inte bara respekterar barnens beslut utan älskar det. Snart blir Verket som en fortsättning på deras egen familj. Det är ett av mina största glädjeämnen och ännu ett bevis på att man måste vara mycket mänsklig om man vill vara mycket andlig.

Och nu, mina söner och döttrar, låt mig fästa uppmärksamheten på en annan aspekt av det vanliga livet, som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jag tänker på den mänskliga kärleken, på den rena kärleken mellan en man och en kvinna, på förlovningen, på äktenskapet. Ännu en gång vill jag säga att denna heliga mänskliga kärlek inte endast är något som skall tillåtas och tolereras vid sidan av andens verkliga liv, som vissa falska spiritualistiska tankesätt (som jag tidigare har nämnt) antyder. I ord och skrift har jag de senaste fyrtio åren förkunnat motsatsen, och de som inte förstod mig i början börjar nu förstå.

Den kärlek som leder till äktenskap och familj kan också vara en underbar, gudomlig väg. En kallelse, en väg att helt och hållet hänge sig åt Gud. Jag har påmint er om att göra saker fullkomligt, om att fylla vardagens små saker med kärlek, om att upptäcka detta gudomliga något som gömmer sig i detaljerna. Allt detta lämpar sig särskilt väl för det liv som bygger på den mänskliga kärleken.

Alla ni som är lärare eller studenter, eller har en annan uppgift på Navarras universitet, vet att jag har anförtrott er kärlek åt den heliga Maria, den sköna kärlekens moder. Och här på campus har ni det kapell som vi med hängivenhet har byggt för att hon skall ta emot era böner och välsigna den underbara offergåva som den rena kärleken är.

Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den Helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva (1 Kor 6:19). Hur många gånger kommer ni inte att glatt svara ja på Apostelns fråga inför statyn av den heliga Jungfrun, den sköna kärlekens moder: Ja, vi vet detta, och vi vill leva på detta sätt med din mäktiga hjälp, o Jungfru, Guds Moder!

Den kontemplativa bönen kommer att välla fram inom er varje gång ni mediterar över denna storslagna verklighet: den Helige Ande har utvalt något så materiellt som min kropp till sin boning. Jag tillhör inte längre mig själv … min kropp och min själ, hela mitt vara, tillhör Gud … Och denna bön kommer att vara rik av praktiska konsekvenser, som en följd av Apostelns egen slutsats: Ära då Gud med er kropp (1 Kor 6:20).

Å andra sidan måste ni vara medvetna om, att endast de som förstår och värdesätter denna aspekt av den mänskliga kärleken med hela sitt djup, kan få en annan outsäglig insikt i det som Jesus talade om (Jfr Matt 19:11). Det är Guds rena gåva som driver människan att hänge kropp och själ till vår Herre, till att frambära åt honom ett odelat hjärta, utan att göra det genom jordisk kärlek.