Texter på ämnet

Förlåt att jag uppehåller mig vid samma ämne. Genom brev som kommer till vår redaktion vet vi att en del husmödrar i stora familjer klagar över att deras enda roll är att föda barn till världen. De är missnöjda med att aldrig ha en stund över till andra saker; yrkesarbete, kulturella aktiviteter, socialt engagemang … Vilket råd vill Ni ge dem?

Låt se. Vad kan vara ett större ”socialt engagemang” än att hängivet och med tjänsteanda finnas till för andra och effektivt verka för deras bästa? Det är inte bara så att kvinnans arbete i hemmet i sig har en social betydelse — kanske är det samhällets allra viktigaste uppgift.

Ta en familj med många barn. Där är moderns arbete att jämföra med den utbildade lärarens, som de ofta överträffar. En lärare kan under sitt liv utbilda ett visst antal pojkar och flickor, mer eller mindre framgångsrikt. Men en mor kan forma sina barn på djupet, i de mest grundläggande aspekterna av personligheten. Dessutom kan hon i sin tur göra dem till lärare, och ger på det viset upphov till en obruten kedja av människor försedda med ansvarskänsla och dygder.

Det är lätt att även i dessa fall frestas att tänka mer på kvantitet och tycka att det arbete som läraren, som undervisar tusentals elever, eller författaren, som når tusentals läsare, utför är viktigare. Det är allt gott och väl, men hur många människor formar verkligen en lärare eller en författare? En mor har hand om tre, fem, tio eller fler barn och av dessa kan hon modellera riktiga konstverk. De kan bli små underverk i fråga om utbildning, balans, förståelse och kristen livsuppfattning. Egenskaper som gör dem lyckliga och i stånd att finnas till för andra.

Dessutom är det naturligt att söner och döttrar hjälper till i hushållsarbetet. En mor som är en god uppfostrare kan få dem till det och på så sätt få tid över. Hon kan ta vara på den tiden och använda den till att odla sina intressen och begåvningar och berika sig på det kulturella området. Lyckligtvis finns det i våra dagar en uppsjö av tekniska hjälpmedel, som besparar oss mycket arbete om de används på rätt sätt. Men som det så ofta är, är det de personliga förutsättningarna som är avgörande. Det finns kvinnor som äger en tvättmaskin av senaste modellen men som lägger ner mera tid på att tvätta, och gör det sämre, än när de tvättade för hand. Hjälpmedlen är bara till nytta om man vet hur man skall använda dem.

Jag känner till många gifta kvinnor med stora familjer som sköter om sina hem väl och dessutom finner tid att arbeta apostoliskt, precis som det fornkristna paret Aquila och Priscilla. De arbetade både hemma och i sina yrken och blev ändå utomordentliga medarbetare till aposteln Paulus. Det var deras ord och exempel som fick Apollo att tro på Jesus Kristus och denne Apollo blev sedermera en av den spirande Kyrkans stora predikanter. Som jag redan sagt: om man bara har viljan, kan man övervinna en stor del av sina begränsningar, utan att för den skull försumma sina plikter. I själva verket räcker tiden till att göra många saker: till att sköta om hemmet på ett professionellt sätt, till att ge av sin tid åt andra, till att förbättra sin kulturella nivå och hjälpa andra att förbättra sin, och till att utföra många nyttiga uppgifter.

Det finns äktenskap där kvinnan av olika anledningar separerat från sin man, och befinner sig i en förnedrande och ohållbar situation. I sådana situationer kan det vara svårt att acceptera äktenskapets oupplöslighet. Dessa kvinnor som inte lever tillsammans med sina män sörjer över att de nekas möjligheten att bygga ett nytt hem. Vad skulle Ni säga till dem som befinner sig i en sådan situation?

Jag skulle säga till dessa kvinnor, vars lidande jag helt och fullt förstår, att de också i detta kan finna Guds vilja, han som aldrig är grym eftersom han är en kärleksfull Fader. Allt kan verka svårt under en tid, men om dessa kvinnor vänder sig till Herren och hans heliga Moder, kommer de inte att sakna nådens hjälp.

Äktenskapets oupplöslighet är inte en Kyrkans nyck och inte heller endast en positiv kyrklig lag. Det hör till den naturliga lagen, den gudomliga lagen, och svarar helt och fullt mot vår mänskliga natur och nådens övernaturliga ordning. Detta förklarar varför äktenskapets oupplöslighet i de flesta fall är en oumbärlig förutsättning för makarnas lycka och också för barnens andliga trygghet. Även i de tragiska fall vi nu talar om kommer ett ödmjukt accepterande av Guds vilja att alltid medföra en djup tillfredsställelse som inte går att ersätta med någonting annat. Det handlar inte om en tillflyktsort eller om tröst, utan om själva kärnan i det kristna livet.

Om dessa kvinnor har barn att ta hand om, bör de uppfatta situationen som en ständig uppmaning till en kärleksfull, moderlig hängivelse, som behövs särskilt mycket för att uppväga de brister som ett brustet hem för med sig. Och de bör försöka förstå att äktenskapets oupplöslighet, som för dem innebär ett stort offer, för det stora flertalet innebär ett skydd för familjens enhet och förädlar föräldrarnas kärlek och förhindrar att barnen blir övergivna.

Denna häpnad inför den kristna föreskriftens skenbara hårdhet är inte något nytt: apostlarna förvånades när Jesus bekräftade den. Den kan tyckas vara en börda, ett ok, men Kristus själv har sagt att hans ok är milt och hans börda lätt.

Å andra sidan; även om vi erkänner att en del situationer oundvikligt blir svåra att bära — fast många av dem kunde och borde ha undvikits —, är det viktigt att inte överdramatisera saken. Har en kvinna som lever under dessa omständigheter verkligen ett svårare liv än en kvinna som misshandlas eller en som har drabbats av något stort fysiskt eller själsligt lidanden som kan uppstå i livet?

Det som verkligen gör en person — eller ett helt samhälle — olycklig är det hektiska jagandet efter välstånd, den oupphörliga strävan efter att eliminera allt som går en emot. Livet har så många aspekter, så många olika situationer; några är svåra, andra verkar lätta. Men var och en av dem medför sin egen nåd. Alla är de Guds personliga tillrop: ett nytt tillfälle att handla och att avlägga ett gudomligt vittnesbörd om kärleken. Den som känner sig nertyngd av en svår situation skulle jag råda att försöka glömma de egna problemen och istället ta sig an andra människors problem. Då får hon frid och framför allt helgar hon sig.

Teorin att kärleken rättfärdigar allt är vanlig idag och av denna princip drar en del slutsatsen att förlovningstiden är att betrakta som ett ”proväktenskap”. De säger att det är ett förljuget och bakåtsträvande synsätt att inte följa det som de kallar ”kärlekens krav”. Vad anser Ni om denna inställning?

Jag tänker som vilken hederlig människa som helst, särskilt en kristen. Nämligen att denna inställning är ovärdig människan och degraderar den mänskliga kärleken och förväxlar den med egoism och njutningslystnad.

Skulle den som inte handlar och tänker så vara bakåtsträvande? Bakåtsträvande är snarare den som återvänder till djungeln och inte erkänner någon annan impuls än instinkterna. Förlovningstiden är ett underbart tillfälle till att fördjupa den ömsesidiga kärleken och lära känna varandra bättre. Och liksom all utbildning i kärlek, bör den präglas av hängivelse, förståelse, respekt och finkänslighet, inte av habegär. Därför skänkte jag för ett drygt år sedan en staty som föreställer Jungfru Maria, den ljuva kärlekens moder, till Navarras universitet. För att ungdomarna som studerar där av henne skall lära känna kärlekens, också den mänskliga kärlekens, höga värde.

Proväktenskap? De som förespråkar det vet väldigt lite om kärlek! Kärleken är en mera solid, mera verklig, mera mänsklig realitet. Den kan inte behandlas som vore den en handelsvara som man testar för att sedan behålla eller kasta, beroende på ens nycker, bekvämlighet eller intresse.

Denna omdömeslöshet är så beklagansvärd att det inte ens verkar vara nödvändigt att döma dem som handlar eller tänker på det viset. De dömer sig själva till ofruktbarhet, till sorgsenhet och till en beklämmande ensamhet som de kommer att uppleva efter bara några år. Jag kan inte låta bli att be mycket för dem, att älska dem av hela min kraft och att försöka få dem att förstå att vägen tillbaka till Jesus Kristus alltid står öppen. För de kan bli heliga, fullvärdiga kristna om de anstränger sig och de kommer inte att sakna vare sig Herrens förlåtelse eller hans nåd. Först då kommer de att förstå vad kärlek betyder, både den gudomliga och den ädla mänskliga kärleken, och de kommer att uppleva frid, glädje och fruktsamhet.

Frånsett de svårigheter som kan existera mellan föräldrar och barn förekommer ofta dispyter mellan man och hustru som ibland kan leda till allvarliga störningar i familjefriden. Vilka råd skulle Ni vilja ge de äkta paren?

Att de älskar varandra. Och att de lär sig att förstå att det under livets gång ofta händer att man får svårigheter eller grälar, men om man löser problemen på ett naturligt sätt kan de bidra till att kärleken fördjupas.

Var och en av oss har sin egen karaktär, sina egenheter, sitt humör — ibland också ett dåligt sådant — och sina fel. Var och en har också sina angenäma sidor, och av denna och många andra anledningar är han eller hon värd att älskas. Samlivet blir enkelt om var och en anstränger sig och kämpar med de egna felen och samtidigt visar överseende med de andras fel. Det vill säga om kärleken finns, för den upphäver och övervinner allt som, egentligen utan grund, kan ha gett anledning till kyla eller slitningar. Om man däremot överdramatiserar alla små motsättningar och börjar klandra den andra för fel och misstag då är det slut med friden och man löper risk att döda kärleken.

De äkta paren har en särskild nåd — den nåd som kommer av sakramentet — som gör det möjligt för dem att praktisera alla de naturliga och kristna dygderna som behövs för ett liv tillsammans: förståelse, gott humör, tålamod, förlåtelse och finkänslighet i umgänget med varandra. Det viktiga är att de inte ger upp, inte låter nervositet, stolthet eller fixa idéer ta överhanden. För att uppnå detta måste de växa till i det inre livet och lära av den Heliga familjen att — av både mänskliga och övernaturliga skäl — finkänsligt leva ett kristet hems dygder. Jag upprepar: Guds nåd kommer inte att fattas dem.

Om någon säger att han (eller hon) inte kan stå ut med det ena eller det andra, att det är omöjligt för honom att tiga, så överdriver han för att rättfärdiga sig. Man måste be Gud om kraft att bemästra sina nycker, nåd att behärska sig. Ty faran i dåligt humör ligger just i det, att man blir utom sig och säger bittra och förolämpande ord som — kanske utan att det var meningen — sårar och gör verklig skada.

Det är nödvändigt att lära sig tiga, vänta och säga det man vill ha sagt på ett positivt, optimistiskt sätt. När han blir arg, då är det dags för henne att vara extra tålmodig, ända tills mannens lugn återvänder, och tvärtom. Om kärleken är uppriktig och man bemödar sig om att få den att växa, kommer det sällan hända att båda blir offer för det dåliga humöret samtidigt …

En annan mycket viktig sak: vi måste vänja oss vid att tänka att vi aldrig har hundra procent rätt. Man kan till och med påstå att i angelägenheter om vilka man kan ha olika mening, är det så att ju mer vi anser oss ha alldeles rätt, desto mera tvivelaktigt är det att vi har det. Om vi resonerar på det sättet, blir det lättare för oss att ändra oss och om nödvändigt att be om förlåtelse, vilket är det bästa sättet att avsluta ett bråk och återupprätta frid och kärlek. Jag vill inte uppmuntra någon till att gräla, men det är rimligt att vi då och då gör det och särskilt med dem som vi älskar, eftersom vi bor tillsammans. Vi kommer knappast hamna i bråk med någon i Långtbortistan. Med detta vill jag säga att dessa små bråk makarna emellan, så länge de inte förekommer ofta — och man bör se till att de inte gör det — inte är ett tecken på bristande kärlek utan till och med kan bidra till att fördjupa kärleken.

Ett sista råd: föräldrar bör aldrig gräla inför barnen. För att lyckas med det räcker det att komma överens om det, med ett ord, en blick, en gest. Låt dem gräla senare, i en lugnare ton, om de inte är i stånd att låta bli. Atmosfären inom familjen måste präglas av att makarna håller sams, för det är en förutsättning för att barnen skall kunna få en djup och verkningsfull uppfostran. Barnen måste i föräldrarna kunna se exempel på hängivelse, uppriktig kärlek, ömsesidig hjälp och förståelse. Vardagens små obetydliga stridigheter får inte skymma för barnen föräldrarnas ömsesidiga kärlek.

Ibland tar vi oss själva på alltför stort allvar. Alla blir då och då arga, ibland därför att det är berättigat, andra gånger eftersom vi inte förstår att tukta oss själva. Det väsentliga är att visa att dessa förargelser inte ändrar på tillgivenheten och att familjeintimiteten återställs med ett leende. Med ett ord, föräldrarna skall leva i kärlek till varandra och till sina barn, för på så vis visar de sin kärlek till Gud.

Verklig fattigdom handlar till största delen om uppoffring, om förmågan att avstå från överflöd. Att inse vad som är överflödigt handlar inte så mycket om teoretiska regler som om att lyssna på vår inre röst som varnar oss när vi låter oss styras av egoism eller längtan efter överdriven bekvämlighet. Komfort, i dess positiva bemärkelse, betyder inte att frossa i lyx eller njutningar, utan att göra livet angenämt för den egna familjen och för omgivningen, så att alla kan tjäna Gud på ett bättre sätt.

Fattigdom består i att verkligen lösgöra sig från de jordiska tingen, att i glädje acceptera eventuella besvärligheter eller brist på möjligheter. Det består dessutom i att fylla dagen med en flexibel agenda, där det förutom den tid man ger åt de dagliga fromhetsövningarna finns tid för den vila man behöver, för umgänge med familjen, läsning, utövande av någon konstnärlig eller litterär hobby eller någon annan god fritidssysselsättning. Fattigdomen levs genom att vi fyller dagens timmar på ett nyttigt sätt, utför allt på ett så bra sätt som möjligt och iakttar ordning, punktlighet och gott humör. Med ett ord: det består i att hitta tillfällen att tjäna andra och att finna tid för sig själv, utan att glömma att alla män och kvinnor, inte bara de som är fattiga i fråga om det materiella, har en skyldighet att arbeta. Rikedom, välstånd är ett tecken på att man i ännu högre grad är skyldig att känna ansvar för hela samhället.

Kärleken ger uppoffringen mening. Varje mor vet vad det vill säga att offra sig för sina barn, det handlar inte om att ge dem några timmar av sin tid utan om att utge hela sitt liv. Detta innebär att alltid tänka på andra och att använda tillgångar så att man har något att erbjuda andra. Allt detta är aspekter av fattigdomen som garanterar att vi verkligen lösgör oss från de materiella tingen.

För en mor är det viktigt att inte bara själv leva på detta sätt, utan att också lära sina barn att göra det. Hon måste uppfostra dem och hjälpa dem att växa till i tron, i ett optimistiskt hopp och i kärlek. Hon måste lära dem att övervinna sin själviskhet och att frikostigt skänka av sin tid åt dem som är mindre gynnade och medverka i verksamheter, passande för deras ålder, som är uttryck för en mänsklig och gudomlig solidaritet.

Låt mig sammanfatta så här: var och en måste uppfylla sin egen kallelse. Den bästa förebilden för en sådan fattigdom har för mig alltid varit fäder och mödrar i barnrika och fattiga familjer som lever helt för barnen och i mödosam uthållighet drar försorg om hela familjen — ofta utan att berätta för någon om sin situation — och förmår skapa ett glädjefullt hem där alla lär sig älska, tjäna och arbeta.