Texter på ämnet

Du skall växa när du möter nya hinder. Du kommer inte att sakna Herrens nåd: Inter medium montium pertransibunt aquae. Du kommer att bana dig väg genom bergsområden! Vad spelar det då för roll att du för ögonblicket måste begränsa din verksamhet, om du efteråt, likt en spänd stålfjäder, kommer att slungas längre bort än du någonsin hade kunnat drömma om?

Slösa inte bort din energi och din tid, som tillhör Gud, genom att kasta sten på hundar som skäller på dig längs vägen. Bry dig inte om dem.

Du … som för en obetydlig jordisk förälskelses skull har gått igenom så många förnedrande upplevelser, tror du verkligen att du älskar Kristus när du inte - för hans skull - står ut med den där förödmjukelsen?

Det smakar galla och ättika, aska och aloë! Så torr, bitter och skrovlig gommen känns! Denna fysiska känsla är ingenting i jämförelse med den bitterhet du känner i din själ.

Faktum är att "de kräver ännu mer av dig", och du vill inte ge det. Var ödmjuk: skulle väl denna bittra känsla av avsmak, till kropp och själ, fortsätta att finnas, om du verkligen gjorde allt det som du kan göra?

Aposteln Paulus ger oss ett helt program för att gå igenom lidandets skola med framgång: spe gaudentes - glada i hoppet, in tribulatione patientes - uthålliga i lidandet, orationi instantes - ihärdiga i bönen.

Du har misslyckats! Vi misslyckas aldrig. Du satte all din tillit till Gud. Sedan prövade du alla mänskliga medel.

Gör följande sanning klar för dig: din framgång - nu och i just denna angelägenhet - bestod just i att misslyckas. Tacka Herren och börja om på nytt.

Skulle du ha misslyckats? Du kan vara helt säker på att du inte kan misslyckas.

Du har blivit en erfarenhet rikare. Framåt!

Det var ett rejält misslyckande, en katastrof, för du förlorade vår anda. Du vet mycket väl att när man handlar med en övernaturlig målsättning, så har utgången (seger? nederlag? strunt samma!) bara ett namn: framgång!

Vad betyder det om du har hela världen med dess makt emot dig? Du … skall bara gå på! Säg som psalmisten: "Herren är mitt ljus och min frälsning, för vem skall jag frukta? … Si consistant adversum me castra, non timebit cor meum - Om än en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå inte mitt hjärta."

Jaha. Än sen då? Jag förstår helt enkelt inte hur du kan dra dig tillbaka från detta arbete för själarna - om det inte är på grund av dolt högmod. Du tror att du är perfekt - bara för att Guds eld som drog dig till sig inte bara ger det ljus och den värme som hänför dig, utan ibland även får svaga instrument att ryka.

Oroa dig inte för de ekonomiska svårigheter som hotar ditt apostoliska företag. Fördubbla din tillit till Gud. Gör vad du kan, mänskligt sett, så kommer du att se att pengar snart kommer att upphöra att vara ett problem.

Förföljelsens storm är bra. Vad är det som går förlorat? Man kan inte förlora vad som redan är förlorat. Om inte trädet rycks upp med rötterna - och ingen vind eller orkan kan rycka upp Kyrkans träd - så är det bara torra grenar som faller … Och det är bra att de faller.

Ett besök i ett berömt kloster. En utländsk dam blev djupt rörd av att se hur fattig byggnaden var.

"Ert liv måste vara mycket hårt, eller hur?" Den nöjde munken svarade bara "Det var du som ville det, käre lille munk, och så får du också ha det".

Det svaret, som jag med glädje hörde den helgonlike mannen säga, måste jag full av sorg ge dig, när du säger att du är olycklig.

Skulle du oroa dig? Aldrig. Det skulle betyda att du förlorade din frid.

Kroppslig utmattning. Du har … brutit ihop. Vila. Avbryt din yttre verksamhet. Lyssna till läkarens råd. Lyd och koppla av.

Snart kommer du att återvända till ditt vanliga liv och utföra ditt apostolat ännu bättre, om du är trogen.

Vad svårt det är! Jag vet, men framåt! Ingen vinner något pris - och vilket pris! - utan att ha kämpat tappert.

Om din andliga byggnad råkar i gungning, om allt verkar hänga i luften … stöd dig då med en sons förtroende på Jesus och Maria, som på den fasta och säkra klippa, som du redan från början borde ha byggt på.

Prövningen varar länge den här gången. Kanske - nej, säkert - har du inte burit den väl hittills … för du har hela tiden sökt mänsklig tröst. Din Fader Gud har ryckt upp den trösten med rötterna för att du bara skall ta din tillflykt till honom.

I ditt apostoliska företag behöver du inte vara rädd för yttre fiender, oavsett hur mäktiga de är. Din verklige fiende är bristen på "barnaskap" och bristen på "broderlighet".

Jag förstår mycket väl att du har roligt åt det förakt som du utsätts för - trots att det kommer från mäktiga fiender - så länge som du vet att du är förenad med Gud och dina bröder i apostolatet.

Vad bryr det dig?