Texter på ämnet

Inre liv: Det är ett krav som ingår i det kall som Mästaren har ingjutit i varje människas själ. Vi skall vara heliga från topp till tå, om uttrycket tillåts: verkliga, äkta kristna som kan helgonförklaras. Annars har vi misslyckats som den ende Mästarens lärjungar. Tänk dessutom på att när Herren vänder sin blick mot oss och ger oss sin nåd för att vi skall kämpa och uppnå helighet i världen, ålägger Han oss även att verka apostoliskt. Ni måste förstå att, som en av kyrkofäderna påpekar, vår omsorg om människornas själar även mänskligt sett följer som en naturlig konsekvens av vår kallelse: När ni märker att något har varit till nytta för er så vill ni dela med er av det till andra. Därför måste ni även önska att andra skall följa med er längs Herrens vägar. Om ni är på väg till torget eller badhusen och träffar någon som inte har någonting att göra, så föreslår ni att ni skall gå dit tillsammans. Tillämpa denna jordiska vana på det andliga planet, så kommer ni inte att gå till Gud ensamma.

Om vi inte vill slösa bort tiden i onödan - inte heller med falska ursäkter om de yttre svårigheter vi möter i vår omgivning, för sådana har det funnits gott om alltsedan kristendomens första tid - måste vi vara mycket medvetna om att Jesus Kristus har velat att effektiviteten av våra ansträngningar för att få med oss människorna i vår omgivning i vanliga fall skall vara direkt beroende av vårt inre liv. Kristus har ställt upp heligheten som ett nödvändigt villkor för ett fruktbart apostolat: rättare sagt, strävan efter att vara trogna, för heliga blir vi aldrig här på denna jord. Det verkar otroligt, men Herren och våra medmänniskor behöver vår absoluta trohet, utan förbehåll eller förskönande omskrivningar. De behöver vår trohet till det yttersta, utan medelmåttighet och kompromisser, att vi fullt ut lever vårt kristna kall och utövar det med fullständigt ansvar av hela vårt hjärta.

Jesus hade arbetat mycket dagen innan och då han påbörjade vandringen kände han sig hungrig. På grund av hungern går han fram till fikonträdet som på avstånd visar upp ett fantastiskt lövverk. Den helige Markus berättar att det inte var rätta tiden för fikon men vår Herre går fram till fikonträdet för att plocka dem, väl medveten om att det är fel årstid. När han ser att trädet inte ger någon frukt, trots att det verkar så fruktbart med sitt överflöd av blad, befaller han: aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig.

Visst är det starka ord! Du skall aldrig någonsin ge frukt! Vilket intryck måste det inte ha gjort på lärjungarna, särskilt om de tänkte på att det var Guds vishet som talade! Jesus förbannar trädet för att han bara har funnit ett sken av fruktbarhet, lövverk. Därigenom lär vi oss att det inte går att bortförklara att man är overksam. Någon kanske säger: Jag har inte tillräckliga kunskaper … Inga undanflykter! Eller: Det är så att min sjukdom … jag är inte så begåvad … omständigheterna är inte gynnsamma … omgivningen … De ursäkterna duger inte heller! Ve den som pryder sig med ett falskt apostolats lövverk, som visar upp alla yttre tecken på ett fruktbart liv men inte har ärliga avsikter att ge frukt! Det verkar som om han utnyttjar tiden väl, att han rör sig, organiserar, hittar på nya sätt att lösa alla problem … Men han är improduktiv. Ingen kommer att finna näring i hans verk om de saknar övernaturlig sav.

Låt oss be Herren att han må göra oss till människor som är beredda att arbeta med fruktbar heroism. Det finns många människor man kan gå fram till och bara finna blad hos: stora, blanka, glänsande blad, men det är bara lövverk, ingenting annat. Och våra medmänniskor ser på oss i hopp om att stilla sin hunger, som är hunger efter Gud. Vi får inte glömma att vi kan räkna med alla nödvändiga medel. Trots allt vårt elände kan vi Herrens lära väl och har hans nåd.

Var hämtade Paulus denna kraft? Omnia possum in eo qui me confortat!, allt förmår jag, för bara Gud ger mig denna tro, detta hopp, denna kärlek. Jag finner det mycket svårt att tro på att apostolat kan vara övernaturligt verkningsfullt, om det inte stödjer sig på och är fast grundat på ett liv i ständigt umgänge med Herren. Mitt i arbetet, ja, mitt i hemmet, mitt på gatan, med alla de problem som uppkommer dagligen, vissa större än andra. Där, inte någon annanstans, men med hjärtat försjunket i Gud. Och då kommer våra ord, våra handlingar - till och med våra brister! - att sprida den bonus odor Christi, Kristi väldoft som övriga människor nödvändigtvis kommer att märka: här finns en kristen.

Dessutom: vem har sagt att man måste göra ovanliga eller underliga saker för att tala om Kristus och sprida hans lära? Lev ditt vanliga liv; arbeta där du befinner dig, se till att uppfylla ditt stånds plikter, att avsluta de uppgifter du skall utföra inom ditt yrke väl, se till att utvecklas och bli bättre för varje dag som går. Var lojal, förstående med människorna i din omgivning och krävande mot dig själv. Öva självtukt och var glad. Detta kommer att vara ditt apostolat. Och utan att du själv, som är medveten om ditt elände, kommer att förstå varför, så kommer folk att söka upp dig och med ett naturligt och enkelt samtal - på väg hem från arbetet, när familjen samlas, på bussen, under en promenad, var som helst - kommer ni att tala om den oro som finns i vars och ens hjärta, även om vissa ibland inte vill inse det: de kommer att förstå denna oro bättre när de börjar söka Gud på allvar.

Be Maria, Regina apostolorum, att hjälpa dig, så att du bestämmer dig för att dela den iver att så och fiska som ryms i hennes Sons hjärta. Jag garanterar att om du börjar, så kommer du att i likhet med de galileiska fiskarna få se din båt full. Och du kommer att få se Kristus på stranden, väntande på dig. För fisket är hans.

Jag skall befria er ur fångenskapen, var ni än befinner er. Vi blir fria ur slaveriet genom bönen: vi vet att vi är fria, och vår förälskade själ liksom svävar, buren på en kärlekssångs vingar, som driver oss till att aldrig vilja skiljas från Gud. Detta är ett nytt sätt att vandra på jorden, ett gudomligt sätt, övernaturligt och underbart. Då vi minns alla dessa spanska författare från 1500-talet, kanske även vi skulle vilja smaka dessa ord: jag lever för att det inte är jag som lever: det är Kristus som lever i mig!

Man accepterar med glädje att det är nödvändigt att arbeta i denna värld under många år, för Jesus har mycket få vänner här nere. Låt oss inte dra oss undan plikten att leva, att slita ut oss - tills vi blir ordentligt utkramade - i Guds och Kyrkans tjänst. Just så, i frihet: in libertatem gloriae filiorum Dei,qua libertate Christus nos liberavit; med Guds barns frihet, som Jesus Kristus vann för oss, genom att dö på korsets trä.