Texter på ämnet

Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd lär oss den helige aposteln Petrus. I alla tider, i alla situationer som människor kan befinna sig i, finns det ingen annan väg - för att leva ett gudomligt liv - än ödmjukheten. Gläds kanske Herren åt vår förödmjukelse? Nej. Vad skulle den som har skapat allt, som upprätthåller och regerar allt som existerar, vinna på vår förödmjukelse? Gud önskar bara att vi skall vara ödmjuka, att vi skall tömma oss på oss själva för att kunna uppfyllas av Honom; han begär att vi inte skall sätta upp hinder för att det - i mänskliga termer - skall finnas plats för mer av hans nåd i våra stackars hjärtan. För den Gud som vill att vi skall vara ödmjuka är densamme som skall förvandla denna kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Vår Herre gör oss till sina, han gudomliggör oss med gott gudomliggörande.

Högmodet är fienden

Och vad är det som förhindrar denna ödmjukhet, detta goda gudomliggörande? Högmodet. Det är den grundläggande synd som leder till ont gudomliggörande. Högmodet gör att man sätter tilltro, om så bara i de obetydligaste frågor, till det Satan insinuerade för våra första föräldrar: era ögon skall öppnas, så att ni blir såsom Gud och förstår vad gott och ont är. I den heliga Skrift kan man även läsa att övermodet börjar när en människa avfaller från Herren. När väl denna last har rotat sig påverkar den nämligen hela människans existens, som i slutänden förvandlas till vad den helige Johannes kallar superbia vitae, livets högmod.

Högmodiga? Av vilken anledning? För att brännmärka högmodet talar den heliga Skrift i ordalag som samtidigt är tragiska och komiska: Vad har stoft och aska att yvas över? Redan i livet börjar ju kroppens upplösning. En lätt åkomma, säger läkaren leende. I dag kung, i morgon död.