Texter på ämnet

Har ni sett hur mycket man i ett hem bemödar sig om att en ömtålig och värdefull prydnadssak - exempelvis en vas - som familjen äger inte skall gå sönder? Men så händer det en vacker dag att ett lekande barn tappar det värdefulla minnesföremålet i golvet så att det går i tusen bitar. Alla blir mycket ledsna, men man börjar genast laga det: man samlar ihop skärvorna och klistrar noggrant ihop dem så att det lagade föremålet till sist är lika vackert som innan.

Om föremålet däremot är mindre värt, eller bara av terrakotta, räcker det med några sinkor, trådar av järn eller någon annan metall, för att foga ihop bitarna. Och det lagade kärlet får en alldeles speciell charm.

Låt oss föra över detta exempel på vårt inre liv. Inför vårt elände och våra synder, inför våra fel - även om de tack vare Guds nåd är av mindre betydelse - bör vi vända oss i bönen till Gud vår Fader och säga: Herre, se till mitt elände och min svaghet, jag är bara ett trasigt lerkärl, Herre, sätt några sinkor på mig, så kommer jag - med min smärta och din förlåtelse - att bli starkare och charmigare än tidigare! Det är en tröstande bön som vi kan upprepa när vår stackars lera går sönder.

Det skall inte förvåna oss att vi är bräckliga, vi kan inte häpna när det räcker med minsta sak för att få oss att handla fel. Låt oss lita på Herren som alltid hjälper oss: Herren är mitt ljus och min frälsning, för vem skulle jag frukta? Inte för någon. Om vi umgås så här med vår himmelske Fader, så kommer vi inte att frukta för någon eller något.

Ödmjukhet och glädje

Rädda mig från falska och orättfärdiga människor. Mässtexten talar ånyo om det goda gudomliggörandet. Inför våra ögon påpekar den vilket dåligt virke vi är gjorda av och alla våra onda böjelser; och därefter uppmanas vi att be: emitte lucem tuam, sänd ditt ljus och din sanning, som har lett mig, som har fört mig till ditt heliga berg. Jag erkänner gärna för er att jag blev djupt rörd av att läsa dessa ord ur gradualet.

Hur skall vi uppföra oss för att uppnå detta goda gudomliggörande? I Evangeliet läser vi att Jesus inte ville vandra i Judéen, eftersom judarna var ute efter att döda honom. Han, som med en viljehandling hade kunnat undanröja sina fiender, använde sig även av mänskliga medel. Han, som var Gud och hade kunnat förändra omständigheterna han befann sig i helt enkelt genom att bestämma att så skulle ske, har givit oss ett hänförande exempel att lära av: han gick inte till Judéen. Hans släktingar sade då till honom: Stanna inte här utan gå till Judéen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. De ville att han skulle ställa till med skådespel. Förstår ni? Inser ni att detta är en lektion i gott gudomliggörande och ont gudomliggörande?

Gott gudomliggörande: må de som känner ditt namn förtrösta på dig - säger vi i offertoriet - ty du överger inte dem som söker dig, Herre. Och vi, redskap av lera som lagats med många sinkor, gläder oss, för han har inte glömt de betrycktas klagorop, de ödmjukas klagorop.

Sätt inte den minsta tilltro till dem som framställer dygden ödmjukhet som någonting som förnedrar människan eller dömer henne till evig sorg. Att veta med sig att man är lera som lagats med sinkor är en aldrig sinande källa till glädje, det innebär att man erkänner att man är liten inför Gud: ett barn, en son. Och kan man känna större glädje än den man upplever när man är medveten om att man är eländig och svag men samtidigt vet att man är Guds barn? Varför blir vi människor ledsna? Därför att jordelivet inte utvecklas som vi själva hoppas, därför att vi möter hinder som gör det omöjligt eller svårare för oss att tillfredställa våra önskemål.

Ingenting av allt detta händer när en människa lever av den övernaturliga verklighet som det gudomliga barnaskapet är. Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Som jag alltid brukar upprepa: må de vara ledsna, som envisas med att vägra erkänna att de är Guds barn.

Låt oss avsluta med två böner tagna ur dagens liturgi. De skall stiga mot himlen som pilar ur våra munnar och hjärtan: Allsmäktige Gud, ge oss en sådan kärlek till de heliga mysterierna, att vi för varje dag förs närmare de himmelska tingen. Och vi ber dig Herre, att vi alltid må tjäna dig enligt din vilja. Att tjäna, att tjäna, mina barn, det är vår uppgift: att vara allas tjänare, för att de troendes folk i våra dagar må öka i förtjänst och antal.