Texter på ämnet

Den kristna kärleken till nästan är ingenting som vi själva bygger upp; den uppfyller oss genom Guds nåd: han har älskat oss först. Det är lämpligt att vi ordentligt tillägnar oss denna väldigt vackra sanning: om vi kan älska Gud, så är det för att vi har älskats av Gud. Du och jag är i stånd att överösa människorna i vår omgivning med tillgivenhet, för vi är födda till tron genom Faderns kärlek. Be djärvt Herren om denna skatt, denna övernaturliga dygd som är kärleken till nästan, för att utöva den i minsta detalj.

Ofta har vi kristna inte förmått leva upp till denna gåva; ibland har vi nedvärderat den, som om den gick att begränsa till en själlös och kall allmosa, eller inskränkt den till akter av mer eller mindre formell välgörenhet. En sjuk kvinna uttryckte uppgivet detta missförhållande mycket väl när hon sade: "här behandlar man mig med 'kärlek till nästan', men min mor vårdade mig med tillgivenhet". Den kärlek som föds ur Kristi hjärta tillåter inte sådana distinktioner.

För att ni mycket konkret skall inse denna sanning, har jag vid tusentals tillfällen predikat att vi inte har ett hjärta för att älska Gud och ett annat för att älska människor: vårt stackars hjärta av kött älskar med en mänsklig kärlek som, om den är förenad med Kristi kärlek, även är övernaturlig. Detta, och ingen annan, är den kärlek som vi skall odla i våra själar, den som kommer att få oss att upptäcka vår Herres avbild i våra medmänniskor.

Vad rör det sig om för kärlek? Den heliga Skrift talar om dilectio, för att man skall förstå väl att det inte bara rör sig om en känsla. Det rör sig snarare om en fast besluten viljehandling. Dilectio härleds av electio, att välja. Jag skulle vilja tillägga att älska på ett kristet sätt innebär att vilja älska (*), att i Kristus bestämma sig för att söka människornas väl utan någon form av åtskillnad, framför allt genom att anstränga sig för att de skall uppnå det bästa: att de skall känna Kristus, att de skall bli förälskade i Honom.

Herren manar oss: älska era fiender och be för dem som förföljer er och förtalar er. Vi kanske inte känner oss mänskligt dragna till de personer som skulle avvisa oss om vi närmade oss dem. Men Jesus kräver att vi inte skall återgälda ont med ont; att vi inte skall försumma tillfället att tjäna dem hjärtligt, även om det är ansträngande; att vi aldrig skall upphöra att ha dem närvarande i våra böner.

Denna dilectio, denna kärlek, är desto tillgivnare när den hänför sig till våra bröder i tron, särskilt dem som står oss närmast för att Gud har velat det: våra föräldrar, vår fru eller vår make, våra barn och våra syskon, våra vänner och våra kollegor, våra grannar. Om denna tillgivenhet, som är en ädel och ren mänsklig kärlek, inte skulle finnas inriktad på Gud och grundad i Honom, skulle det inte finnas någon kärlek till nästan.

(*) Av spanskans querer querer: "querer" betyder såväl "att vilja" som "att älska". Övers. anm.

Kärlekens uttryck

Jag tycker om att återge följande ord som den helige Ande meddelar oss genom profeten Jesaja: discite benefacere, lär att göra vad gott är. Jag brukar tillämpa detta råd på vår inre kamps olika aspekter, för vi får aldrig anse att vårt kristna liv är fullbordat, eftersom man växer i dygderna till följd av att man effektivt anstränger sig varje dag.

Hur uppnår vi färdigheter i vårt vardagliga liv? För det första frågar vi oss vilket mål vi vill uppnå och vilka medel vi förfogar över för att uppnå det. Därefter tillämpar vi dessa medel uthålligt, gång på gång, tills det blir en stark och djupt rotad vana. I den stund vi lär oss något, upptäcker vi andra saker som vi tidigare inte kände till och som stimulerar oss att fortsätta vårt arbete utan att någonsin ge upp.

Kärleken till nästan är ett uttryck för kärleken till Gud. När vi anstränger oss för att växa i denna dygd, kan vi därför inte sätta upp några som helst gränser. Det enda möjliga måttet på kärleken till Gud är en måttlös kärlek. Det är så, dels för att vi aldrig kan vara tillräckligt tacksamma för det Han har gjort för oss, dels för att Gud visar sin kärlek till sina varelser på just det sättet: till överdrift, måttlöst, gränslöst.

I bergspredikan lär Jesus Kristus alla oss som är redo att lyssna med ett öppet sinne sitt gudomliga kärleksbud. Som avslutning, sammanfattningsvis, förklarar han: älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.

Barmhärtigheten är mer än bara en vanlig medlidande inställning. Barmhärtigheten är ett kärlekens överflöd, som samtidigt drar med sig ett överflöd av rättvisa. Barmhärtighet innebär att ständigt ha ett levande, känsligt hjärta som såväl mänskligt som övernaturligt fylls av en kraftfull, självuppoffrande och generös kärlek. Så här hyllar den helige Paulus denna dygd i sin hymn: Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner ingen glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Ett av de första sätt på vilka kärleken visar sig är att den börjar leda människan längs ödmjukhetens vägar. Om vi uppriktigt anser oss vara ingenting; om vi förstår att den svagaste och ynkligaste varelse som kan tänkas skulle vara bättre än vi om vi saknade Guds hjälp; om vi ser oss vara i stånd att göra oss skyldiga till alla tänkbara fel och förskräckligheter; om vi vet att vi är syndare trots att vi ihärdigt kämpar mot alla de många fall då vi är otrogna, hur kan vi då tänka något ont om våra medmänniskor? Hur kan vi då odla fanatism, intolerans eller högfärd i våra hjärtan?

Ödmjukheten leder oss vid handen till detta sätt att behandla vår nästa, som är det bästa: att förstå alla, att leva tillsammans med alla, att ursäkta alla; att inte orsaka splittring eller resa hinder; att uppföra sig - alltid! - som redskap för enhet. Det är inte utan orsak som det i människans innersta finns en kraftig längtan efter fred, efter enhet med nästan, efter ömsesidig respekt för personens rättigheter, så att detta hänsynstagande skall leda till broderskap. Detta återspeglar något av det som är det värdefullaste i vårt mänskliga tillstånd: om alla vi är Guds barn, är broderskapet varken en kliché eller en dröm som inte går att förverkliga: det framstår som ett svåruppnåeligt men verkligt mål.

I motsats till alla de cyniska, skeptiska och kärlekslösa människor, till dem som har förvandlat sin egen feghet till ett tankesätt, måste vi kristna visa att det är möjligt att hysa den kärlek jag beskrivit. Den som vill uppföra sig så kanske möter många svårigheter, för människan skapades fri och det står i hennes makt att göra ett onödigt och bittert uppror mot Gud: men det är verkligen möjligt, för detta handlingssätt uppstår nödvändigtvis som en följd av Guds kärlek och av kärleken till Gud. Om du och jag vill, vill även Jesus Kristus. Då kommer vi att förstå hela vidden av den fruktbarhet som finns i smärtan, i offret och i den oegennyttiga hängivelsen i den dagliga samvaron.

Att utöva kärlek

Det vore naivt att tro att den kristna kärlekens krav uppfylls lätt. Vår dagliga erfarenhet i det mänskliga samhället är mycket annorlunda, tyvärr även inom Kyrkan. Om kärleken inte påbjöd en att tiga, skulle var och en kunna berätta länge och väl om splittring, angrepp, orättvisor, förtal och intriger. Vi bör medge det med enkelhet, för att försöka att i den mån det beror på oss ändra på detta tillstånd, vilket innebär en personlig ansträngning, att inte såra, inte behandla någon illa, att tillrättavisa utan att någon känner sig förkrossad.

Det är inte ett nytt problem. Några få år efter Kristi himmelsfärd, när nästan samtliga apostlar fortfarande levde och verkade och en underbar iver i fråga om tro och hopp var allmänt rådande, började likväl många att gå vilse, att inte leva Mästarens kärleksbud.

För om det finns ofördragsamhet och strid hos er - skriver den helige Paulus till korintierna - har ni då inte kvar er gamla natur och lever på vanligt mänskligt vis? När den ene säger: "Jag hör till Paulus", och den andre: "Jag hör till Apollos", är ni inte då som alla andra, som inte förstår att Kristus har kommit för att råda bot på all denna splittring? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren.

Aposteln förnekar inte olikheterna: var och en har sin egen gåva från Gud, vissa på sitt sätt, andra på sitt. Men dessa skillnader skall tjäna till Kyrkans välgång. Jag känner mig nu manad att be Herren - förena er om ni vill med mig i denna bön - att han inte skall tillåta att det råder osämja mellan människor i hans Kyrka på grund av brist på kärlek. Kärleken är saltet för de kristnas apostolat; om det mister sin sälta, hur kan vi då visa oss för världen och med högburet huvud förklara att här finns Kristus?

Hur man skall be

Hur skall man be? Jag misstar mig knappast när jag vågar hävda att det finns många, oändligt många, sätt att be. Men för oss alla önskar jag Guds barns äkta bön, inte hycklarnas tomma prat, vilka får höra Jesus säga: Inte alla som säger: Herre, herre, till mig skall komma in i himmelriket. De som drivs av hyckleriet kan kanske uppnå bönens ljud - skrev den helige Augustinus - men inte dess röst, för de saknar liv och de saknar ivern att göra Faderns vilja. Må vårt rop "Herre" förenas med en verkningsfull önskan att omsätta i handling de ingivelser som den helige Ande väcker till liv i vår själ.

Vi måste anstränga oss för att för egen del undanröja minsta spår av dubbelhet. Det första kravet för att rycka upp detta onda som Herren fördömer i hårda ordalag är att se till att låta sitt handlande präglas av en bestämd avsky för synden, i allmänhet och vid varje enskilt tillfälle. Kraftfullt och ärligt bör vi i hjärta och hjärna känna en skräck inför dödsynden. Vi bör även hysa en djuprotad motvilja till de uppsåtliga, mindre synderna, till denna eftergivenhet som visserligen inte berövar oss Guds nåd, men som försvagar de nådens strömmar som ändock når oss.