Vår erfarenhet av synden skall alltså inte få oss att tvivla på vårt uppdrag. Visst kan våra synder göra det svårt för andra att känna igen Kristus. Därför måste vi modigt bemöta vårt personliga elände, söka efter rening. Men vi vet även att Gud inte har lovat oss den fullständiga segern över det onda i detta livet, utan begär att vi skall kämpa. Sufficit tibi gratia mea, min nåd är allt du behöver, svarade Gud Paulus, som bad om att få bli befriad från den svaghet som förödmjukade honom.

Guds makt uppenbaras i vår svaghet och driver oss till att kämpa, till att slåss mot våra brister, även om vi vet att vi under vår vandring genom jordelivet aldrig helt kommer att uppnå segern. Det kristna livet består i att ständigt börja och börja om, att förnya sig varje dag.

Kristus uppstår i oss, om vi gör oss till deltagare i hans kors och död. Vi bör älska korset och hängivelsen, självtukten. Kristen optimism är inte någon sötsliskig optimism och inte heller mänsklig förtröstan på att allt kommer att gå bra. Det är en optimism som sänker sina rötter i medvetenheten om vår frihet och i tron på nåden. Det är en optimism som får oss att vara krävande gentemot oss själva, att anstränga oss för att besvara Guds kallelse.

På det sättet uppenbarar sig Kristus, inte trots vårt elände, utan på sätt och vis genom vårt elände, genom det liv vi lever som människor gjorda av kött och lera: i våra ansträngningar för att bli bättre, att förverkliga en kärlek som strävar efter att vara ren genom att vi betvingar vår egoism, genom att vi hänger oss fullt ut åt våra medmänniskor och gör vårt liv till ett ständigt tjänande.