Texter på ämnet

Människor av olika länder och folk, av mycket skilda miljöer och yrken … När du talar med dem om Gud känner du det mänskliga och övernaturliga värdet av ditt kall som apostel. Det är som om du rent påtagligt återupplevde, i hela dess verklighet, miraklet med vår Herres lärjungars första förkunnelse. Meningar sagda på ett främmande språk, som visar en ny väg, har var och en hört i djupet av sitt hjärta på sitt eget språk. Och i ditt eget sinne får den scen nytt liv, i vilken "parter, meder och elamiter …" lyckliga närmar sig Gud.

Du bör inte vilja göra ett kloster av världen, för det vore en oordning … Men du bör heller inte vilja göra en världslig falang av Kyrkan, för det skulle vara förräderi.

Den Katolska kyrkans ständiga livskraft garanterar att Kristi sanning och anda inte avlägsnar sig från tidernas växlande behov.

Sann enhet kan inte främjas genom ny söndring … Än mindre går det när de som är pådrivande strävar efter att ta över makten och ersätta den rättmätiga myndigheten.

"Jag var en gerillasoldat - skriver han - och rörde mig bland bergen och sköt när jag hade lust. Men jag ville ta värvning som soldat, för jag hade förstått att man enklare vinner krig i organiserade arméer och med disciplin. En stackars isolerad gerillasoldat kan inte inta hela städer eller erövra världen. Jag hängde undan min - väldigt föråldrade! - musköt och nu är jag mycket bättre beväpnad. Samtidigt vet jag att jag inte längre kan ligga i skuggan av ett träd bland bergen och drömma om att jag kommer att vinna kriget ensam."

- Välsignad är vår heliga Moder Kyrkans disciplin och hennes enhet!

Till många upproriska katoliker skulle jag vilja säga att de sviker sin plikt om de i stället för att acceptera den disciplin och lydnad som de är skyldiga den legitima myndigheten gör sig till ett parti, till en liten klick, om de sår split, konspirerar och sprider skvaller, om de främjar dumt personligt käbbel, om de lägger ut nät av avundsjuka och kriser.

Custos, quid de nocte? - Väktare, vad lider natten?

Må även du vänja dig vid att ha en dag i veckan som du går vakt: för att ge mera av dig själv, för att leva med mer kärleksfull vaksamhet i varje detalj, för att be och tukta dig lite mera.

Inse att Kyrkan är som en stor armé uppställd för strid. Och inom den armén försvarar du en "front", vid vilken det pågår anfall, strider och motangrepp. Förstår du?

Genom att föra dig närmare Gud, kommer den inställningen att få dig att göra dina dagar, den ena efter den andra, till dagar som du går vakt.

Om du verkligen älskar ditt fosterland - och det är jag säker på att du gör - kommer du inte att tveka inför att anmäla dig som frivillig för att försvara det mot en överhängande fara. Jag har redan skrivit till dig att alla är användbara i nödsituationer: män och kvinnor, gamla och vuxna, till och med unga tonåringar. Bara handikappade och barn utgör undantag.

Varje dag kallas vi, inte till ett upprop för frivilliga - det är alltför lite - utan till en allmän mobilisering av själar, för att försvara Kristi rike. Kungen själv, Jesus, har uttryckligen kallat dig vid ditt namn. Han ber dig att kämpa i Guds slag, och att tjäna honom med det ädlaste du har i din själ: ditt hjärta, din vilja, ditt förstånd, hela ditt väsen.

- Hör på mig: med ditt rena liv och framför allt med Jungfruns beskydd är köttet inte något problem. - Skulle du vara så feg, att du försökte smita undan inkallelsen med ursäkten att ditt hjärta, din vilja eller ditt förstånd skulle vara sjukt? … Försöker du ursäkta dig och stanna kvar i reservtrupperna?

- Herren vill ha dig som en soldat i främsta ledet - det är du redan - och om du vänder honom ryggen förtjänar du bara medlidande, som en förrädare!