Texter på ämnet

Jag har en önskan: att du uppför dig som Petrus och Johannes — att du i din bön talar med Jesus om dina vänners och kollegors behov … och att du sedan med ditt exempel kan säga till dem: Respice in nos! — se på mig!

Vill du lära av Kristus och ta hans liv som exempel? Slå upp det heliga evangeliet och lyssna till Guds dialog med människorna …, med dig.

Ägnar jag mer uppmärksamhet åt småsaker och trivialiteter som jag inte behöver tacka för något, som jag inte förväntar mig någonting av, än åt Gud? Vem är jag tillsammans med när jag inte är tillsammans med Gud?

Även du — som alla Guds barn — behöver personlig bön: intimitet, direkt umgänge med vår Herre — en dialog på tu man hand, ansikte mot ansikte — utan att gömma dig i anonymiteten.

På en plats där man talade och lyssnade på musik, vällde bönen upp i din själ med en oförklarlig känsla av tröst. Till slut sade du: Jesus, jag vill inte ha tröst, jag vill ha dig.

Att samla sig till bön, till meditation, är så enkelt …! Jesus låter oss inte vänta, han kräver inte att man sitter i väntrum: det är han som väntar.

Det räcker med att du säger till honom: Herre, jag vill be, jag vill umgås med dig! Då är du redan i hans närvaro och talar med honom.

Och som om det inte vore nog, så är han inte snål med tiden: han låter dig välja som det behagar dig. Och inte bara under tio minuter eller en kvart. Nej! Din bön kan pågå i timmar, hela dagen! Och han är den han är: den Allsmäktige, den Allvise.

I det inre livet, som i mänsklig kärlek, är det nödvändigt att vara uthållig.

Ja, du måste meditera många gånger över samma sak och insistera tills du upptäcker något nytt i det välbekanta.

Hur kan det komma sig att jag inte insett detta så klart tidigare? kommer du förundrat att fråga dig själv. Helt enkelt för att vi ibland är som stenar som vattnet rinner av från, utan att en enda droppe sugs upp.

Därför är det nödvändigt att återgå till att begrunda samma saker — som inte är desamma! — för att låta oss indränkas i Guds välsignelser.

Jul. — Man sjunger "O kom låt oss tillbedja …" — Låt oss gå, ty Han är född.

Och efter att ha betraktat hur Maria och Josef vårdar Barnet vågar jag ge dig rådet: se på honom igen, se på honom utan uppehåll.

När du börjar be och inte ser någonting utan känner dig rastlös och torr, är vägen: tänk inte på dig själv, vänd i stället dina ögon mot Jesu Kristi, vår Återlösares, lidande.

Var övertygad om att han ber var och en av oss liksom han bad sina tre närmaste lärjungar i trädgården på Olivberget: "Vaka och be".

Du såg mycket allvarligt på mig … men till slut förstod du mig, då jag sade till dig: "Jag vill återskapa Kristi liv i Guds barn genom att få dem att meditera över det, så att de kan handla som han och tala bara om honom".

Var inte rädd för döden. Den är din vän!

Se till att vänja dig vid denna verklighet, föreställ dig ofta din grav och se, lukta och känn på din ruttna kropp, en vecka efter din död.

Minns det i synnerhet då ditt kötts häftiga böjelser oroar dig.

Tänk, åtminstone en gång om dagen, på din dödsstund, för att i det ljuset bedöma varje dags händelser.

Jag försäkrar dig om att du kommer att få en bra upplevelse av den frid som denna betraktelse medför.